Om man skulle vakna upp någon dag i gästhuset på barnhemmet och av någon anledning tvivla på att man faktiskt befinner sig i Kenya, finns det ett osvikligt tecken som omedelbart raderar alla tvivel. Det är inte myggnätet som hänger över en likt en skyddande ängel, ej heller tupparna som gal runt husknuten eller de avlägsna tjuten från barnen som är på väg till skolan. Nej, det är när man sätter sig upp och tar på sig sina byxor som man inser att man inte kommer öppna dörren och stirra ut över kullarna i Göteborg.
Mina arma jeans är nämligen inte ljusblå längre utan roströda. Det fina Kenyanska dammet tar sig in överallt, i ögonen, skorna och allehanda hudveck. Det hjälpte säkert inte heller att jag visade Maragia (socialarbetaren) hur man torrsimmar på det fett- och sottackta köksgolvet.
Men den som spiller för mycket tid på att vårda sina kläder har missat en stor del av poängen med att vara här. Det finns så mycket att se, göra och uppleva. Närmare 70 barn att lära känna, kål att hackas och majs att bära. Många fina stunder uppstår när man utför sysslor tillsammans med barnen. Igår köpte Maragia och Sammy fyra 90-kilossäckar med torkad majs från grannen och det föll på mig och barnen att frakta dem hem och uppför trappan in i förrådet. Trappstegen var den verkliga svårigheten och arbetsmiljöutskottet hade nog haft en del att säga till om. Men till slut var säckarna på plats och sex nöjda grabbar kunde high-fiva.
Jag har svårt för att lära mig namnen på alla barnen (Oliver är lite bättre och Therese superduktig). Har aldrig varit riktigt bra på namn, men det är lite extra svårt när det är så många. Men jag ska göra en ansträngning och kanske fota dem som vill medan de håller i namnlappar. Likväl känner jag att jag har fått god kontakt med många, även om jag trivs bättre med de lite äldre som är lättare att prata med. Vi spelar fotboll, schack och jag hjälper till med läxor. Ikväll har jag lovat läsa sagor för de som vill lyssna. Vi var också med på idrottsturningen i byn häromdagen. Där kände man sig lite utstirrad av barnen som inte gick på Phyllis, men det var verkligen en upplevelse.
Tekniken gör framsteg också här borta! Oliver och jag hjälpte under gårdagen till med att skruva ihop en lampa, som Sammy måste ha hittat i en tidsmaskin som fastnat mellan 70- och 90-talet. Oavsett hur lampan ser ut så känns det stort att elen snart anländer. Just nu grävs det för fullt mellan flickornas sovsal och djurinhängnaden. Det kommer att underlätta på så många sätt, inte minst barnens läxläsning. Till vår stora förtjusning hittade vi för övrigt en bakugn i köket. Personalen har visst inte koll på hur den används, men när väl det hindret är överstiget ska vi se om inte surdegskakorna kan komma till nytta. Jag ser fram emot att vara täckt i mjöl istället för damm.
Hälsningar
Torbjörn
Intressant och det ska bli kul att höra era erfarenheter
SvaraRaderaDet är verkligen att gå tillbaka många hundra år nästan i historien,att leva och verka där.
SvaraRaderaNi med era klurigheter klarar säkert av det. Just nu tycks jag leva i lyx då alla ger mig fina presenter och bjuder på lite av varje.Plötsligt känner jag mig yngre. Det är nog så att jag blir barn på nytt. Barn är framtiden och det är intressant att se hur de tar till sig kunskap men mycket bygger på den kultur de kommer ifrån. Samtidigt är det märkligt att vi kan få kontakt på internet. Det går framåt. Lycka till med ert arbete!