Olivers avskedsinlägg

Mina sista dagar på Phyllis var händelserika minst sagt. Ta barn till sjukhuset för undersökning efter skrapsår eller konstiga utslag. Försöka få ihop resterande barn som inte badat till poolen. Ta avsked av vänner jag lärt känna under min resa, och samtidigt bara försöka få ren kvalitetstid med så många av barnen som möjligt. Tack och lov hade nu Elin kommit för att kunna hjälpa mig. Att ha Elin som "kollega" var fantastiskt och gav en otrolig avlastning i vardagen, så skönt att ha ett par extra ögon och armar. 

Lördagen innan jag åkte hem var det disco planerat. Jag köpte, med hjälp av uncle Maurice, en get som han förberedde inför kvällens festligheter. Tillsammans med Elin kunde jag släpa hem flera kilo godis som resulterade i ett hundratal små godispåsar till barnen. 

Under mitt tidigare disco hittade vi ingen discokula och löste då detta med en vanlig ficklampa, det fungerade men var inte optimalt. Inför det här discot hade jag letat som en galning efter en kula varenda gång jag var i Nakuru, utan lycka. Jag tog till en nödlösning och hade sönder en spegel som jag köpt och rullade ihop en gammal tröja till en boll. Med hjälp av superlim klistrade jag fast spegelbitar på bollen och efter ett tag så såg det faktiskt ut som en väldigt ful discokula. Den fyllde, trots sin fulhet, sin funktion och barnen dansade sig svettiga till ljustmönstret på väggar och golv.

En fantastisk kväll där jag blev avtackad av personal och barn där de höll mindre tal och tackade för min vistelse. 

Min tid på Phyllis har varit fantastisk och något jag kommer att hålla till hjärtat resten av livet.

Elins första intryck!

För ett tag sedan kom jag till Phyllis och nu har redan mer än halva tiden av min vistelse gått. Efter en 26h resa till barnhemmet så välkomnades jag av Oliver, uncel Morris, uncel Gidraf och en massa barn!

De första dagarna var omtumlande, massa nya intryck och många nyfikna barn. Med hjälp av Oliver så hittade jag rytmen på Phyllis. Det är väldigt intressant att man anpassar sig väldigt snabbt till de enkla förhållanden som råder här. Visst saknar jag dusch och varierande kost, men kroppen anpassar sig så småningom. Första veckan var tuffast, kroppen var tvungen att ställa om sig, anpassa sig till den tunna luften och alla insekter. Värst är det när det har regnat mycket, då kommer alla slags insekter fram och stora paddor hoppar runt överallt. Jag är väldigt glad att Oliver var här den första tiden och hjälpte mig fram.

Barnen är fantastiska, de studerar nästan alla dagar i veckan, hjälper till där det behövs. Det kan vara att hacka kål, tvätta, diska och sopa mm. När vi skalar potatis så vill alla använda potatisskalaren istället för kniv nu. I början såg alla skeptiskt på mig när jag använde potatisskalaren, men efter ett tag ville alla använda den och den efterfrågas nuförtiden alltid när det är dags att skala potatis.

Tack vare Oliver så kom jag nog in i gemenskapen snabbare och på så sätt har jag också lärt känna en del barn bra. Förra veckan hade skolbarnen lov och då lärde jag känna barnhemsbarnen bättre eftersom internatbarnen åkte hem. Vi vek papperslådor och pappersflygplan på löpande band, gick på promenader och lekte en massa.

Jag känner att det är nog enklare när man är två volontärer, det känns som att det inte finns tillräckligt med tid för att umgås med alla barn nu när jag är själv. När tio barn skriker "auntie, look!" så är det tyvärr omöjligt att ge alla den uppmärksamhet de söker.

Några saker som har varit svåra att vänja sig vid är hur öppet man pratar om människors öden här i Kenya. Ex. kan personalen ibland berätta om barnens härkomst och historia som ofta är tragisk vilket ibland kan kännas utelämnande. En annan sak är att personalen inte alltid kommer ihåg att berätta för mig att vi ska få besökare vilket gör det svårt att planera aktiviteter.  Barnens lediga dag är nämligen söndagar och de senaste söndagarna har vi haft besök från andra skolor (högstadie- och gymnasieskolor) som kommer och gör reklam för deras skola så att elever från Phillys ska söka dit när de ska välja High School. Detta har gjort att hela dagarna försvunnit snabbt och att vi har fått skjuta upp aktiviteter.

Barnen gör mina dagar här på Phillys och jag kommer sakna dem när jag åker härifrån!

//Elin

Phyllisvideo!

En liten inblick i livet på Phyllis!

 

 (Tips: Förstora videon och välj HD längst ner i högra hörnet för bättre kvalitet)

 

 

På väg till Phyllis!

Hej,

Mitt namn är Elin Magnusson jag är 27 år och bor i Malmö med min sambo Magnus. I Malmö läser jag till statsvetare och nu skriver jag min kandidatuppsats om det kenyanska civilsamhällets roll i etableringen av demokrati i Kenya. Jag kommer fortsätta skriva under min vistelse på barnhemmet för att få en bättre inblick i hur det kenyanska civilsamhället fungerar i praktiken.

Förutom mina studier så är jag aktiv i Röda Korset som aktivitetsledare på avdelningen för krigs- och tortyrskadade i Malmö och arbetar med barn som har direkt eller sekundär PTSD (trauma). Jag har också varit aktiv inom Röda Korsets ungdomsförbund som verksamhetsledare i en aktivitetsgrupp för barn mellan 5-8 år på ett transitboende i Malmö. I mitt arbete med barn har jag lärt mig många pedagogiska lekar, lekar som är socialt utvecklande och lekar som bara är roliga.

Jag har alltid haft ett intresse att utforska den Afrikanska kontinenten. Hittills har jag bara varit i västra och norra Afrika och det här kommer blir den första resan till östra Afrika och Kenya.
Jag har ingen aning om vad som kommer hända när jag väl har kommit till barnhemmet, men jag hoppas på många skratt, lekar, pratstunder och att kunna ge barnen all uppmärksamhet som de behöver. Det kommer bli kul att lära sig att laga kenyansk mat, jag har förvarnats att
vissa rätter tar tid att lära sig att äta.

Nu är det inte lång tid kvar, snart sätter jag mina fötter på kenyansk mark och resnerverna har börjat komma. Ni kommer att få höra från mig igen när jag har hunnit samla mina första intryck från Phyllis

// Elin

Day of the African Child

Mina återstående dagar går nu att räkna på mina fingrar och tår. Tiden flyger verkligen här. 
För en vecka sen gjorde jag en dagsutflykt till den inaktiva vulkanen mt. Longonot och kratersjön Lake Naivasha. Det var härligt att komma iväg bara för en dag och se det vackra landet som varit mitt hem de senaste två månaderna.

På barnhemmet flyter vardagen på med studier blandat med lek. Idag 16/6 är det The International day of the African Child, vilket vi firade i fredags. Dagen firas till heder av de tusentals sydafrikanska skolbarn som genom en demonstration i Soweto år 1976 protesterade mot ett apardheidinspirerat skolväsende. Demonstrationen bemöttes av våld och resulterade i att hundratals försvarslösa barn sköts till döds av säkerhetsstyrkorna. Under dagen hedrar man deras minne och lyfter också fram frågor som rör dagens afrikanska barns livssituation såsom exempelvis funktionshindrade barns rättigheter, alla barns rätt till god utbildning m.m. 

Jag, två lärare och 20 stycken elever gick ner till byn där det hölls ett evenemang för skolorna i distriktet. Alla skolor hade förberett dikter, sånger, dans eller dylikt för att hedra barnens minne. Det var till om med en grupp elever som hade karateuppvisning vilket var höjdpunkten för våra elever då de är väldigt intresserade av den östasiatiska kulturen. Fantastisk dag med många tal som hyllade alla barns rätt till en trygg uppväxt. Dagen avslutades med fika och dans till en inhyrd DJ.

Igår söndag så åkte vi inte och badade som tidigare söndagar utan vi fick besök från en gymnasieskola. Gymnasieskolor åker nämnligen ut till olika barnhem ibland för att visa sitt stöd. En buss lastad med 70 st tjejer varav tre av våra egna rullade in på eftermiddagen. Detta möttes av glädjetjut av både barn och personal. Det är andra gången den här skolan kommer på besök och deras förra besök var så lyckat att de ville komma tillbaka. Vi samlades i matsalen och alla barn såg till att ha två vänner från den besökande skolan som de skulle eskortera runt på området. Alla var så snälla och utåtriktade mot varandra och det skrattades och skojades hela tiden. Efter rundgången så fikade vi och besökare och våra egna framförde sånger och dikter som handlade om föräldralöshet. Våra barn framförde samma dikt som de framfört under fredagen i Kampi Ya Moto med synkroniserade rörelser, jätte bra! 

Det hela avslutades med små tal från oss vuxna och min förmåga att hålla spontana tal har inte förbättras trots att jag utsatts för det vid flertal tillfällen här. Jag sa att en volontär är här för att bidra med gratis hjälp men att det lilla jag gjort för några av er barn är ingenting jämfört med vad ni ger mig varje dag när ni välkomnar mig in i eran värld. Fantastisk dag. 

Om en vecka får jag sällskap under min sista tid här av en ny volontär, kul! 

Kerstins Volontärberättelse

Så har det redan gått två månader sedan jag lämnade Phyllis Memorial Childrens Home. Det har blivit många tankar, reflektioner och diskussioner här hemma. När jag var där längtade jag stundtals mycket efter mitt "vanliga " liv här hemma. Jag saknade familj, vänner, min dusch, min säng mm. Nu känner jag en stor saknad efter livet på Phyllis. Alla härliga barn och vuxna.

Det kändes som en stor härlig familj. Glädjen, kärleken, gemenskapen och delaktigheten i allt detta. Det är svårt att förklara. Kanske måste det upplevas där för att förstås.

Det underbart vackra landskapet, solnedgångarna på Phyllis, stjärnhimlen som på ett magiskt sätt omfamnade mig, det behagliga klimatet. Ja, listan kan göras lång.

För mig är möten mellan människor viktiga. På Phyllis hade jag så många bra och utvecklande möten/samtal med barn och vuxna.Här hemma finns så mycket som tar fokus från livets väsentligheter. Det är svårt att verkligen vara här och nu. Jag påverkas ständigt av intryck utifrån. Ex. ljud, synintryck, tider som ska passas, information osv. Där fanns en helt annan ro att verkligen leva och saker och ting fick bli som det blev och det blev bra.

Jag mådde också så bra fysiskt under min tid i Kenya. Majsvälling, böngryta och ugali med vitkål eller sukumawiki. Det är säkert rena hälsobomben. Längtar efter ugali. Jag köpte majsmjöl med hem. Kanske festar till det med lite Ugali i helgen?

Det är klart att det också fanns jobbiga stunder under min tid i Kenya. På barnhemmet var det framförallt kulturkrockarna som tog kraft. Utanför barnhemmet fanns det tråkigheter som korruption, djup fattigdom, våld mm. Allt detta tenderar att blekna och det positiva med min tid på Phyllis är det jag tänker mest på. Mina tankar går också till alla er som gör Phyllis möjligt. Både ni som arbetar där och här i Sverige, kanske framförallt till Jacinta Njoroge som genom sitt engagemang gjort så stor skillnad för så många. TACK alla!

Tiden på Phyllis kommer för alltid att ha en plats i mitt hjärta.

Kerstin Lundin

Skrivet av Kerstin Lundin, volontär vid Phyllis Memorial Children's Home and Academy, februari - mars 2014 

Skolmästerskap i friidrott och kamelridning!

Söndagar är dagen då det lämpar sig för större aktiviteter. Vi har åkt och badat varje söndag sen jag kom hit men förra söndagen var vi till en attraktionspark några kilometer ifrån oss som heter Olo-ika. 
Jag tog med mig 17 barn mellan 4 - 10 år och eftersom att de är så små så tog jag med 2 kvinnor ur personalen till hjälp. Parken har slänggungor, flygplan, trampbåtar, hästkarusell och hoppborg. På området så fanns det även bar och restaurant. Karusellerna har inte elekricitet utan drevs av mänskliga händer. Vi kom dit strax före 11 och hann leka i någon timme innan lunchen som bestod av strips och grönsaker, exotiskt för barnen. Efter lunchen fick barnen rida på en kamel, en skräckfylld men häftig upplevelse. Det fanns även en stor scen på området där barnen fick dansa och uppträda. Jätte fin personal som hade danstävlingar och lekte lekar med barnen medans de stod i rampljuset. Vi åkte hem vid 18 efter en dag sprängfylld med skratt och nya upplevelser. Hela kalaset gick på 1000 svenska kronor, med inträde, lunch och bussfärd.


Förra veckan var det tid för de årliga skolmästerskapet i friidrott. Det skedde under skoltid så de elever som anmält sig till att tävla åkte tillsammans med två lärare till Kabaraks Universitetsområde (samma plats där vi åker och badar). Där finns skola, sjukhus, bibliotek och mycket mer. Det är väldigt fint och dyrt med skolgång där. Det var 4 skolor som möttes i bl.a. 5000 m, 3000 m löpning. Höjdhopp, 3 steg och kulstötning. Det största intresset var förstås löpningen då kenyaner är ökända för att vara otroliga löpare. Vi fick en vinst på 3000 m och många andra platser. Vi var ca 30 elever i blandade åldrar och kön från vår skola. En toppendag avslutad med lunch.

Lördagen ägnade vi åt att sätta upp nät i fotbollsmålen. För att nätet jag köpt skulle passa var vi tvugna att sätta upp två nya stolpar bakom de befintliga för att få en kubform. Vi använde oss av gamla stolpar från de gamla toalett- skjulen som precis rivits och ska ersättas. Jag behövde bara säga vilket material vi skulle använda sen skötte barnen resten. Så otroligt hur de grävde och fäste stolparna och slet utan att någon klagade och inte hjälpte till.

Den här söndagen var jag och badade med resterande barn som inte varit och badat. Vi badade i 2 timmar och spelade basket som avslut. Den här söndagen, 1 juni, var inte vilken dag som helst utan Kenyas självständighetsdag. I kalendern finns det två självständighetsdagar, en 1 juni eftersom Kenya detta datum år 1963 fick självstyre under den brittiska kolonialmakten och en 12 december, som var dagen då Kenya äntligen förklarades helt självständigt.

Oliver

Bildspecial!

Nu är Oliver ungefär halvvägs in i sin vistelse på Phyllis och då blir det bildvisning! 

Morgonutsikt då solen går upp över fälten som omger barnhemmet

Oliver med Shiro, 4 år

Under barnens lov gjordes en massa utflykter i närområdet!

Picknick med minstingarna

Eunice visar hur man bär på huvudet!

Bad i Kabarak!

När barnens lov slutade och de återgick till skolan ersattes utflykterna med vardagssysslor på barnhemsområdet såsom odling, vedhuggning och grönsakshackning m.m.

På barnhemsområdet odlar man både frukt och grönt, 

bl.a. Apelsiner (som äts gröna), mango, papaya och bananer.

Framför pojkarnas sovsal odlas grönsaken sukumawiki

Många dagar börjar med att hjälpa Uncle Maurice med grönsakshackning

Såhär ser grönsakerna ut när de är perfekt hackade! De tillagas och serveras med ugali till över 150 barn!

Barnhemmets kor är ofta ute på bete, här mitt på skolgården.

Lilla Shiro leker också på skolgården, på den nya lekplatsen som tidigare volontärer skänkt!

Oliver & Catherine, tuffa som få!

Lucy, Sarah, Catherine, Oliver, Purity och John ute på promenad!

Föräldradagar & kulturkrockar

Halva min tid har nu flygit förbi här på Phyllis. Det är först nu jag inser hur fort tiden går. 

Förra veckan var jag på två studiebesök på två skolor. När barnen går i klass 1-8 så går de i barnhemmets egen grundskola Phyllis Academy. Men när de når gymnasienivå börjar de på andra skolor utanför Phyllis. Kampi Ya Moto Secondary School hade föräldrarnas dag under torsdagen. Vi har 4 st elever där så jag och en kvinna ur personalen besökte skolan. Dagens upplägg var en rundgång av skolan följt av ett långt möte där elever, föräldrar, lärare och rektor höll tal. Vid ankomst fick vi även ett papper på elevernas betyg där man tydligt kunde se vilken elev som låg först och vilken som låg sist med hjälp av nummerplacering. Jag tycker personligen att det är ett förskräckligt sätt att motivera eleverna på. Dagen avslutades med gemensam lunch och vi begav oss hemåt. 

Dagen därpå åkte jag och en kille som är mellan highschool och universitet till en skola lite längre bort där vi har en elev i highschool. Dagen startade med frukost med föräldrarna och sedan fick vi träffa eleverna. Tillsammans med min elev gick vi runt till respektive ämneslärare och där sattes betyg för föregående termin. Skolan här i Kenya är väldigt strikt och sträng, inte en enda av de 8 lärare jag träffade sa något uppmuntrande till eleven. Bara frågor om hur denna skulle kunna förbättra sig och hur denna skulle bestraffas om målen inte uppfylldes. Det här var en elev som toppade i några ämnen och naturligtvis hade sämre betyg i andra. Jag kände att det var viktigt att själv ge henne mycket positiv feedback eftersom att lärarna tydligen inte gjorde det. Efter rundgången var det tal som hölls av föräldrar, lärare och rektorer. Det pratades mest på swahili men de pausade och förklarade för mig vad de pratat om. 

En kulturkrock är deras syn på homosexualitet och religion. Under mötet sa en lärare från en av gymnasieskolorna att "världen var galen för att det fanns homosexualitet i den" följt av applåder.  
Det är så ovant att se någon uttrycka sånt hat mot homosexualitet utan att bli ifrågasatt. Det här är fina och givmilda människor men de är väldigt förvirrade. Jag har diskuterat samma tema med ungdomarna på barnhemmet tidigare och även om det är svårt och tar tid att förändra dessa slags attityder så är det bra att de här barnen i alla fall får höra att det finns andra sätt att se på saken genom samtal med volontärerna. Efter talet var det dags för mig att utan förvarning hålla ett motivationstal till eleverna inför alla på mötet. Mycket till motivation gav jag kanske inte men de fick se och höra en vit människa som inte är högutbildad och sitter på en hög häst (som jag fått intrycket att vissa kan tycka). Detta avslutade ännu en intressant dag.

På Phyllis rullar det på och rutiner följs. Biblioteket är öppet 3 dagar i veckan där barnen får rita och spela samt låna böcker. Varje söndag har vi åkt och badat i Kabarak och förra söndagen var det 30 tjejer från klass 7-8 som badade och spelade basket. Denna söndag ska jag och 17 av de små barnen spendera en heldag på Olo Ika attrationspark, spännande. 


Fred och kärlek, hej!



Oliver

Christas Volontärberättelse

Min tid på Phyllis är ovärderlig. I mötet med barnen, med personalen och med omgivningarna har någonting som slumrat i mitt inre väckts till liv igen; det viktigaste vi har är våra relationer till varandra. Spelar ingen roll vilken ålder, vilken situation i livet, vilken livsåskådning vi har. Det viktiga är att möta varandra här och nu. Det är vad jag tar med mig från Phyllis.

Mina första intryck från Phyllis var att det luktade illa, var smutsigt, fult, och fullt med människor överallt. Jag var inte säker på hur jag skulle klara av att stanna kvar i detta i 8 veckor. Samtidigt var jag uppfylld över naturen, det enorma himlavalv som spänner över, eller snarare runt om landskapet, känslan av att befinna mig på jordens centrum och en känsla av, tja, kärlek. 

Grönsakshackning med lilla Shiro

Jag insåg snabbt att för mig var nyckeln till att komma in i livet på Phyllis att ta del av de dagliga rutinerna. Hacka kål, dela ut tallrikar, sortera majs och bönor… Snart startade jag och min resekamrat fritidsverksamhet varje eftermiddag och det blev också en rutin att hålla fast vid. Vi åkte också och badade varje helg med en grupp barn.

Efter några veckor började jag lära känna några av barnen bättre och också personalen. Då blev samtalen det viktiga och rutinerna fick formas efter dem istället. Snart började Phyllis ändra skepnad och jag upplevde alla blommor, fåglar, vackra ansikten, avokado som dignar i trädet, doften av citrusblommor, trumman och sången från söndagsgudstjänsten, talkörer från skolbarnens lektioner, småbarnens framropade bordsbön och uncle Maruices kärleksfulla ögon när han tittar på dem, den skrålande musiken på lördag kväll när barnen släpper loss i matsalen, auntisarnas kvällspaus i ”personalrummet” efter en full arbetsdag, all tvätt som hänger på tvättlina och häckar och taggtråd och buskar, grannen Joshuas dagliga välsignelse, soluppgång från skolbussens fönster, tupparnas galande och röklukten på tidiga morgnar. 

Jag är så tacksam att jag fick vara en del av allt detta, att få dela vardagen med människorna på Phyllis en liten stund på jorden. Jag bjöds in i gemenskapen och fick komma nära. Mitt liv har blivit rikare. Jag är gladare och mer levande, för mitt liv har fått ett större sammanhang och en mer verklig förankring i tillvaron. 

Christa Pranter

Skrivet av Christa Pranter, volontär vid Phyllis Memorial Children's Home and Academy, februari - mars 2014