torsdag 15 maj 2014

Christas Volontärberättelse


Min tid på Phyllis är ovärderlig. I mötet med barnen, med personalen och med omgivningarna har någonting som slumrat i mitt inre väckts till liv igen; det viktigaste vi har är våra relationer till varandra. Spelar ingen roll vilken ålder, vilken situation i livet, vilken livsåskådning vi har. Det viktiga är att möta varandra här och nu. Det är vad jag tar med mig från Phyllis.

Mina första intryck från Phyllis var att det luktade illa, var smutsigt, fult, och fullt med människor överallt. Jag var inte säker på hur jag skulle klara av att stanna kvar i detta i 8 veckor. Samtidigt var jag uppfylld över naturen, det enorma himlavalv som spänner över, eller snarare runt om landskapet, känslan av att befinna mig på jordens centrum och en känsla av, tja, kärlek. 

Grönsakshackning med lilla Shiro
Jag insåg snabbt att för mig var nyckeln till att komma in i livet på Phyllis att ta del av de dagliga rutinerna. Hacka kål, dela ut tallrikar, sortera majs och bönor… Snart startade jag och min resekamrat fritidsverksamhet varje eftermiddag och det blev också en rutin att hålla fast vid. Vi åkte också och badade varje helg med en grupp barn.

Efter några veckor började jag lära känna några av barnen bättre och också personalen. Då blev samtalen det viktiga och rutinerna fick formas efter dem istället. Snart började Phyllis ändra skepnad och jag upplevde alla blommor, fåglar, vackra ansikten, avokado som dignar i trädet, doften av citrusblommor, trumman och sången från söndagsgudstjänsten, talkörer från skolbarnens lektioner, småbarnens framropade bordsbön och uncle Maruices kärleksfulla ögon när han tittar på dem, den skrålande musiken på lördag kväll när barnen släpper loss i matsalen, auntisarnas kvällspaus i ”personalrummet” efter en full arbetsdag, all tvätt som hänger på tvättlina och häckar och taggtråd och buskar, grannen Joshuas dagliga välsignelse, soluppgång från skolbussens fönster, tupparnas galande och röklukten på tidiga morgnar. 

Jag är så tacksam att jag fick vara en del av allt detta, att få dela vardagen med människorna på Phyllis en liten stund på jorden. Jag bjöds in i gemenskapen och fick komma nära. Mitt liv har blivit rikare. Jag är gladare och mer levande, för mitt liv har fått ett större sammanhang och en mer verklig förankring i tillvaron. 

Christa Pranter

Skrivet av Christa Pranter, volontär vid Phyllis Memorial Children's Home and Academy, februari - mars 2014

1 kommentar:

  1. Hej!
    Linda heter jag och läser sista året på Karlstad Universitet,tillsammans med min vän, Sophie. Vi studerar turism och har valt ämnet volontärturism till vår avslutande C-uppsats då vi tycker det är ett mycket intressant ämne. Vi letar nu efter volontärer som är aktiva eller har varit aktiva inom området för att kunna få en insikt gällande volontärarbete. Vi undrar därför om vi skulle få intervjua dig genom att ställa några frågor via mail om du har någon möjlighet? Du som person och organisationen kan vara offentlig eller anonym i uppsatsen.
    Detta skulle uppskattas oerhört!

    Med vänliga hälsningar

    Linda Beäff & Sophie Myhr

    SvaraRadera