Vändpunkten

I söndags nådde jag någon slags vändpunkt, efter en tre dagar lång safari-resa kom vi hem till barnhemmet och möttes av många kramar och så mycket kärlek från både barn och personal att jag blev helt tårögd. Det gav mig, för första gången, verkligen känslan av att komma hem och det gjorde mig innerligt lycklig. Efter en lång sångstund på kvällen somnade jag med ett leende och tänkte att jag aldrig nånsin vill lämna den här platsen.

 

 

Förra veckan drog jag igång ett projekt och håller gitarrlektioner flera eftermiddagar i veckan. Det är hur kul som helst och barnen är så ivriga att lära sig! Under individuella, femton minuters-lektioner lär jag ut enkla grunder till de som vill och hittills har intresset varit mycket stort. Att få egentid med barnen här är oerhört svårt men det är samtidigt härligt att de är så delaktiga i allt som händer. 

 

I helgen och i början av veckan var några av de äldsta "barnen" här på besök, de som numer är vuxna och går på universitet eller jobbar. Så häftigt att se hur långt de tagit sig och vilken respekt och tacksamhet de visar mot sina aunties, uncles och Phyllis i största allmänhet. 

 

 Lärarstrejken är nu över och High-school-eleverna har åkt tillbaka till sina skolor, som de har längtat! 

 

För oss kommer det dock kännas väldigt tomt när de är iväg men förhoppningsvis hinner jag träffa dem när de kommer hem på lovet innan jag åker hem. 

 

/Ellinore