måndag 6 augusti 2012

Några saker som inte märks lika tydligt…


  • En del av barnen: De flesta barnen på barnhemmet är väldigt framåt. De skrattar, de bråkar, de skriker och gapar, de leker, söker uppmärksamhet och de charmar en direkt. Men en del barn är annorlunda. De är där, varje dag, men ändå inser man efter några veckor att man inte vet deras namn… än värre, att man inte märkt att vissa av dem ens finns där. De syns helt enkelt inte och de hörs inte. När de andra barnen springer fram och kramar en, busar och skojar så står de här barnen någonstans i bakgrunden, tysta, de tittar på men de närmar sig inte. Även om man är medveten om att de är där någonstans så förundras jag fortfarande över hur väl de lyckas smälta in och gömma sig bland de andra. Även om jag medvetet har ansträngt mig för att ”hitta” och närma mig just dessa barn så tycker jag mig fortfarande då och då kunna ”hitta” något helt nytt barn som jag inte lagt märke till tidigare, detta trots att jag varit här i över en månad nu! Ändå är det just dessa barn som behöver mest uppmärksamhet och närhet.

    Reaktionen som man får när man väl närmar sig dem är helt underbar! Relationen med dessa barn skiljer sig från den explicita relationen med de andra barnen. När man väl skapat en kontakt med de tystare kan det räcka med en blick, ett leende tvärs över rummet, en diskret nickning, en komplimang eller en nästan omärkbar beröring på ryggen i förbifarten för att de ska veta att de är sedda och uppskattade. Sådant betyder jättemycket för dem och det är till största delen dessa små saker som relationen med dem baseras på. När man kramar dem drar de sig undan samtidigt som de försöker dölja ett blygt leende. De säger oftast inte mycket, inte ens när man umgås med dem på tu man hand, men deras blickar följer en i rummet och är man uppmärksam börjar man snart märka hur de ställer sig i närheten av en, med ryggen till och låtsas som att de inte vet om att man är där. Men deras nyfikna smygblickar som de då och då inte kan låta bli att slänga åt ens håll avslöjar dem och man märker att deras placering i rummet är noggrant utvald. Den är tillräckligt långt ifrån en för att verka slumpmässig men tillräckligt nära för att öppna för möjligheten att närma sig varandra. Efter en stunds diskret närmande kan man märka hur någon av dem placerar sin hand så nära ens egen att fingrarna snuddar vid varandra under en filmkväll, och medvetet håller kvar den där hela kvällen. Till synes verkar det vara oplanerat, men i själva verket har det tagit många små, trevande steg för det här barnet att komma så nära, och det krävs mod av det för att sitta kvar på det sättet så länge. Eller så smyger någon av dem plötsligt ner en teckning eller ett brev i ens ficka där de skriver att de kommer att sakna en och undrar om man kommer att skriva brev till dem efter att man åkt hem. Det är då man märker att ens närvaro har haft betydelse för dem och att man har fått dem att känna sig värdefulla. Det är då man inser hur mycket det betyder att bli sedd.

    Lilla Bobo



  • Auntie Sarahs tysta jobb! Auntie Sarah är den tystaste auntin. Även Auntie Maggie är blyg, men jag tror att mycket av det beror på hennes knappa engelska för på swahili kan hon inte sällan vara riktigt livlig. Auntie Sarah däremot är blyg både på engelska och swahili. Hon är team-playern som sköter sådant som ingen annan ser. Hon är den som alltid städar efter alla andra. Varje dag är hon i full färd, ständigt med en trasa i handen torkandes golvet tusen gånger om dagen. Det spelar egentligen ingen roll hur mycket man torkar golven här, för efter 10 minuter är det minst lika rött och geggigt igen efter 460 leriga skosulor som springer in från den rödsandiga skolgården för att äta, hämta vatten, fråga något, leta efter en kvarlämnad bok och tusen andra anledningar. Trots detta envisas auntie Sarah med att hela tiden städa efter oss. Auntie Sarah är härlig. Hon är riktigt snäll och minst lika kramgo som barnen! Drar man handen över hennes rygg i förbifarten så tar hon tag i den och drar till sig en stor kram, rör man vid hennes hand håller hon kvar den en lång stund och ler man glatt mot henne om morgonen får man ett stort, uppfriskande skratt och ett ”Good morning Auntie!” tillbaka. Auntie Sarah älskar barnen och kan leka med dem som om hon vore ett av dem. Ibland dras hon med i någon lek och glömmer helt bort sin blyghet! Istället sprudlar hon sjungandes och dansandes, precis som hennes lilla flicka Ruth, och man kan helt enkelt inte låta bli att tycka om Auntie Sarah med hela sitt hjärta!
Auntie Sarah


  • Att barnen har haft det svårt innan de kom hit. Alla barn som bor på barnhemmet har en väldigt tung och ledsam historia med sig i bagaget. Det har upplevt saker som vi inte kan föreställa oss och de har känt saker som vi lyckligtvis aldrig kommer behöva känna. Men detta skulle man aldrig kunna gissa sig till när man ser dem! Det pratas sällan om det förflutna. Barnen fokuserar på nuet och kämpar på inför framtiden. De tycker inte synd om sig själva, de klagar inte över sin sits, de gör inte sig själva till offer och de ser inte sin situation som orättvis. De accepterar det förflutna för vad det var, de uppskattar att de har det bra nu och de jobbar hårt för en bättre framtid.

    Lilla Jacinta

  • Att Jacintas jobb är sjukt mycket svårare än någon av oss kan föreställa sig! Det gäller inte bara att bygga och finansiera ett barnhem, vilket bara det kan vara svårt nog, utan hennes jobb handlar om att varje dag ta svåra beslut och lösa, inte bara alla miljontals praktiska problem som dyker upp, utan även allas personliga problem - för det gör hon! Och de är många och svåra! Förutom de 74 barn som ska uppfostras och motiveras till att studera ordentligt, sköta sig och ta hand om sig själva och varandra, så ringer varje dag någon släkting/vän/granne/före detta barnhemsbarn etc. och berättar dåliga nyheter som Jacinta förväntas ha den magiska lösningen till. Jag tror det beror på hennes sätt att vara. Hon är ”en riktig klippa” som Jonatan skulle säga: varm och empatisk vilket gör att hon förstår och känner med andra som har det svårt. Men samtidigt är hon stark, stabil och praktisk. Detta i kombination med ett stort hjärta gör att alla vet att de kan räkna med Jacinta och det är alltså henne alla vänder sig till. Trots att hon blir emotionellt översvämmad av allting hon får höra så gör hon sitt bästa för att hjälpa till och lösa svårigheterna. Jag måste säga att hon gör ett enastående jobb och hon är verkligen en beundransvärd kvinna, en inspirationskälla och en underbar mamma till dessa barn! Om jag under min livstid lyckas uppnå en tusendel av det hon gjort under de senaste åren så vet jag att jag är en otrolig kvinna, för hon är otrolig gånger tusen! Minst!

    Jacinta under utflykt med barnen


/Marijana

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar