Äventyr bland berg och dalar med Kevin

Kevin är en sjuttonårig grabb vars ensamstående mamma dog när han var väldigt liten. Han har blivit omhändertagen av sina morföräldrar fram tills för ett par år sedan då han flyttade till sin moster i Rafiki och började i vår skola. Eftersom hans släktingar inte längre har råd att ta hand om honom så kommer att han att bo på barnhemmet framöver. Även om han i praktiken redan har bott hos oss under den senaste månaden så måste omständigheterna dokumenteras och formaliseras, vilket innebär en hel del pappersarbete men även en resa till Kevins föräldrahem för socialarbetaren Gidraph. Jag fick äran att följa med på den här resan förra tisdagen och det visade sig bli ett magiskt äventyr!

Tidigt på tisdagsmorgonen hoppar Gidraph, Kevin, Kevins moster och jag in i den första av tre matatus (gamla minibussar i väldigt dåligt skick) och beger oss mot Baringo County. För varje Matatu-byte blir vägen allt sämre och sämre samtidigt som omgivningen blir allt vackrare och vackrare. Vi har lämnat städerna, ja till och med byarna, långt ifrån oss och omges istället av höga, gröna berg så långt ögat kan nå. Vi färdas allt högre och högre upp i bergen. Kevin och jag sitter längst bak i matatun och han berättar om sin uppväxt, sina gamla vänner som vi kanske kommer träffa idag, sin skola och området vi färdas genom.  Bland bergen, i de djupa dalarna finns här och var enstaka små lerhyddor med tillhörande kor och getter, ett par åsnor och stora grönskande majsfält vars löv skimrar vackert i skenet av den stigande morgonsolen.

Ni vet den där bilden man har av Afrikas magiska, nästintill orörda, gröna berg? Bilden man läst om i Hemingways verk och Karen blixtens berättelser men aldrig riktigt trott fanns kvar i verkligheten. Den bilden är verklig. Än idag finns den. Den är förtrollande vacker, och den här dagen befinner jag mig mitt i den. Barnen som bor i hyddorna längs vägen vi färdas på rusar till vägen gapandes förvånat när de ser mig. De har aldrig sett en vit människa här förut. Några blir rädda, andra blir glada. En del blir paralyserade och står knäpptysta och tittar på mig, andra springer efter matatun och ropar och vinkar till mig. När jag vinkar tillbaka skrattar de och gapar än mer, drar i varandra och släpper inte mig med blicken förrän matatun åkt förbi nästa bergskrön. Bakom de små barnen i slitna kläder syns hela den djupa dalen. Vyn är som taget ur en sagobok. När vi är högst uppe på en av bergstopparna pekar Kevin mot berget mitt emot oss och säger stolt:

”- Behind that mountain is my home”                                  (-“Bakom det berget ligger mitt hem”)

Vid en vägkant går vi ut ur matatun och blir upplockade av två Piki Pikis (motorcykeltaxin). Vi ska åka ytterligare 8km, men vägen är för dålig för bilar berättar Kevin. Jag sätter mig bakom föraren Fredrick, en pratsam kalenjin i 30-års åldern som tycker om att sjunga. Kevin hoppar på bakom mig. Gidraph och Kevins moster färdas bakom oss med en av Fredricks Piki Piki-kompisar. Jag föreställer mig en stad dold bakom berget som Kevin pekat på, men när vi åkt förbi krönet finns möts min blick till min förvåning av en ännu djupare, grön dal. Det finns inte mer än ett tiotal hyddor i hela den stora dalen. Kevin pekar längst ner i dalen.

”- That is my grandfathers house.”

Dalen

Inom kort förstår jag varför inga bilar åker på de här vägarna. Den branta vägen ner består av hoptryckta högar med skarpa stenar som flyger hit och dit medan vi kör över dem. Det är så brant att jag bokstavligt talat ligger på Fredrick och Kevin bokstavligt talat på mig. Motorcykeln skakar för fullt och flyger till och med då och då rakt upp i luften och vi får hålla i så hårt att både våra ben och händer krampar! Den andra föraren är inte lika erfaren och hans passagerare får stundvis gå av motorcykeln och promenera nerför de brantaste bitarna. I väntan på dem stannar Fredrick motorcykeln i mitten av dalen och Kevin leder mig längst ut till vägkanten där vi hoppar upp på var sin stor sten och tittar ut över dalen.

Kevin visar mig sin morfars hydda

De gröna bergen omger oss och på flera håll ser man avlägsna vattenfall som rinner ner i dalen. Hans morfars hydda ligger bara ett stenkast från det största vattenfallet och är omringat av gröna majsfält, gula citroner lysandes från trädkronorna, bananträd och mogna avocadon och mangofrukter som bara väntar på att bli plockade .

Väl framme välkomnas vi varmt av Kevins släktingar som är förtjusta över att ha en muzungu (vit människa) på besök. Kevins morfar berättar att detta är första gången som en vit människa har tagit sig till deras dal och det är en stor ära för dem att få ta emot denne första muzungun. Det firas med extra fin middag med både ris, kött och en sås med bananer i. Det serveras kenyanskt te och färska frukter från trädgården, det bes i tacksamhet och det ställs miljontals frågor till mig. Medan Gidraph sköter det obligatoriska pappersarbetet tillsammans med morföräldrarna tar Kevin mig ut på en rundtur i omgivningen. Han visar mig deras åsna, fälten och vattenfallet.

 

Äntligen framme vid morfaderns hem

Hyddan som omges av trästaket, bananplantor och berg

Fredrick tar en syrlig paus

Vi blir bjudna på en lyxmåltid

Vi besöker grannarna som förundras över den här vita människan som traskar runt i deras dal och barnen som precis slutat skolan glömmer bort att de är på väg hem och springer istället efter oss under hela vår rundtur viskandes och fnittrandes bakom oss. Jag å andra sidan förundras över stillheten och lugnet som råder och försöker föreställa mig hur ett liv här är att leva. Så nära och i symbios med naturen och dess frukter, så långt från konsumtionssamhället och ytligheten som vi är vana vid. Jag vill stanna här ett tag till, uppleva mer av denna rofyllda plats, kanske smittar rofylldheten av sig på min själ. Men det är dags att bege sig hela den långa vägen hemåt innan mörkret faller. Vi får två stora säckar fyllda med alla frukter som finns i trädgården. Kevins morfar sliter upp en mindre bananplanta och packar ner den till oss. De frågar om jag tycker om hundar, de vill gärna ge mig en hundvalp. De väljer ut tre stora hönor som de ger till oss. En till Gidraph, en till Jacinta och en till mig, muzungun. De vill ge ännu mer men vi förklarar att vi omöjligt kan ta med mer på våra två pikipikis. De nöjer sig inte förrän vi lovar att vi kommer komma tillbaka med en bil nästa gång, och då kommer vi kunna få med oss ännu mer gåvor.

Grannbarnen tittar nyfiket med försiktigt
på den konstiga vita kvinnan

Skolbarnen följde efter

Kevin testar Piki Pikin

Morfadern med hönorna vi fick i gåva

Ett av vattenfallen

     

Fredrick, jag och min höna på Piki pikin

När de försäkrat sig om att vi kommer att hålla vårt löfte blir det dags för fotografering. De som har mobiltelefoner tar fram dem och i en kvart turas vi om att ta bilder så att alla får en bild med den vita kvinnan. Därefter blir det kramkalas och med fruktsäckarna fästa på motorcyklarna och var sin höna i handen hoppar vi på våra piki pikis och beger oss uppåt mot bergstopparna igen. 

På vägen upp hittar jag den ideala platsen för min framtida semesterhydda. Fredrick skrattar och säger att han kan bygga den åt mig tills nästa gång jag kommer. Kevin tittar lika sorgset som jag ut mot den vackra dalen och solnedgången som vi lämnar bakom oss och vi undrar båda två i tystnad när vi kommer att se den igen.

”- Today you have showed me a wonderful place. Tomorrow I will show you one.” Säger jag till Kevin, för imorgon ska vi till Lake Nakuru. Men inombords vet vi båda att ingen sjö, oavsett antal exotiska djur omkring det kan slå magin som finns dold bland bergen i den här dalen.

En sista blick mot den magiska dalen

/Marijana