Löften om saft och kakor

Det tog mig knappt en kvart att sopa de drygt 15 kvadratmeter som utgör bibliotekets datorsal. I hörnet står två stora travar termitsäkra stolar och dammet som kvasten river upp lägger sig i ett tunt lager ovanpå. Väggen är ännu bar, timmer och spånskivor och spikar sticker ut, och den gröna färgen på dörren kletar fläckvis.

Om fyra timmar är väggen täckt i Kenyas färger. Svart för folket, vitt för freden, rött för blodet och grönt för moder jord. Betonggolvet är renare, men den som tittar närmre finner rödskimrande spår av kvastens framfart i dammet som ännu ligger kvar.

Om ytterligare någon vecka är kanske elektriciteten kommen och rummets bord tyngs av skärmar och dess bänkar av nyfikna rumpor. I nuläget står emellertid bord och bänkar tomma, men golvet är sopat och rummet därmed klart för invigningen.

Det är i mitten av juni och regnen drar in från norr ungefär vid niotiden. En timme innan ovädret börjar blixtarna lysa upp husfasaderna och de två röda plastkoppar som majsleveranskillarna drack saft ur tidigare under dagen och som glömdes bort på golvets utskjutande plankor.

Trots att klockan bara nyligen passerade fem är vi oroliga för att det ska börja regna innan alla är samlade för biblioteksinvigningen. Löften om saft och kakor får dock även kenyanska barn att ta ut stegen och knappt 20 minuter senare klipper Milliscent av det gröna sidenbandet och fullbordar nyinvigningen.

På många sätt fullbordar Milliscent även vår vistelse här. Arbetet med biblioteket har varit en fast punkt i närmare en månads tid. Planering, struliga färginköp, en desperat jakt på bokhandlar i Nairobi. Det är ett projekt som innehållit det mesta och som förhoppningsvis ska fortsätta att glädja barnen när minnena av uncle Oliver och Torbjörn bleknat till myter.

Tack för att ni läst,

Torbjörn

Bokylla i biblioteket

Datorsal

Biblioteket

Milicent klipper bandet

Barnen utanför biblioteket på återinvigningen

Äkta lycka!

Habari!

Nu har jag varit på barnhemmet i sex dagar, vilket syns både på mina kläder och min hud. Den röda jorden tränger sig in mellan trådarna i mina tröjor, röken från köket sätter sig i både hår och kläder. Och huden min börjar få mer och mer färg.

Dagarna i Kenya är väldigt annorlunda till skillnad från de hemma i Sverige. Här behöver man inte kolla klockan varannan minut, heller inte tänka på hur man ser ut. Det som jag lägger mest koncentration på just nu är att försöka lära mig allas namn, ge alla barn lika mycket uppmärksamhet, samt lära mig alla köksrutiner och andra sysslor som skall göras.

I nuläget har jag lagt runt 15-20 namn på minnet, kvar återstår sådär 90 stycken. Det får ta den tid det tar, det viktigaste just nu är ändå att jag trivs med barnen och de verkar trivas ganska bra med mig med.

Det finns några saker som jag önskar att alla människor får vara med om någon gång i sitt liv. Några av dessa saker är att få se lyckan i ett barns ögon när man plockar fram saker som nagellack, studsbollar, målarfärg etc. Saker som är självklara för de flesta barn i Sverige. Men som gör barnen på barnhemmet så glada så att man skulle kunna tro att de skulle kunna göra vad som helst för att få leka med dem. Jag skulle även vilja att alla skulle få känna känslan som sprids inom en när barnen sjunger och dansar. Dessa fantastiska röster, underbara sånger och otroliga rytmer som får håret att resa sig upp på både armar och ben är verkligen inte att leka med. Första gången jag hörde dem sjunga fick jag kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Jag hoppades på att jag skulle vänja mig vid det här laget, men icke. Det börjar bli jobbigt att skylla på röken, när man egentligen blir blank i ögonen av den mäktigaste känslan jag någonsin har varit med om. Något jag enbart kan sammanfatta med ordet: ÄKTA! Äkta lycka, Äkta, glädje, Äkta tacksamhet, helt enkelt Äkta...

Hakuna Matata!

/Lina Almekvist

Såpbubblor och sagoläsning

Terve!

Nu har jag snart varit här i en vecka på barnhemmet. Jag har vid detta laget lärt mig köksrutinerna och hur en dag på Phyllis ser ut. Jag har också börjat känna igen några av barnen och deras namn men det är dock en lång väg tills jag kan allas namn. Men underbara människor och ett underbart land såhär långt.

På dagarna slutar de yngsta barnen efter lunch och det har sprungit runt sex små yrväder på gården på eftermiddagarna. Eftersom jag bl.a. arbetar på dagis hemma i Finland så föll det sig ganska naturligt att jag började leka med de yngsta barnen. De pratar flitigt swahili med mig som om det vore en självklarhet att jag förstår dem och när jag säger tillbaka på engelska säger de ofta till svar de ord de kan som är "one two three YES!"

Första dagen tog jag fram såpbubblor som jag hade med mig och de var så ivriga när vi började blåsa att de gallskrek så fort det kom en bubbla. Vissa blåste lite hårt så att det inte blev någon bubbla och då kom de fram till mig och bad mig blåsa så att de kunde se att det inte blivit något fel på såpvattnet. När vattnet tog slut så målade jag i deras händer med vattenfärg och de tryckte sina handavtryck på ett papper. Det tyckte de var lite spännande också. Så de eftermiddagar jag varit här hittills har jag försökt hitta på något med de yngsta barnen eftersom jag tycker det är viktigt att de har aktiviteter och att man ägnar sig åt dem en stund. Sen när de äldre barnen kommer från skolan så gör de ofta med de små barnen.

Vi har också läst Pettsson och Findus sagor några kvällar. Då har vi gått till flickornas sovsal efter middagen och satt oss i en säng och läst. Ett av barnen har fått hålla i ficklampan som de tyckte var en viktig uppgift. När man läser en saga så varvar barnen ner till natten och somnar bra när sagan är slut. Efter sagan har jag stannat och pratat en stund med de äldre flickorna i sovsalen och de har flätat mitt hår och jag har sjungit för dom. Min första vecka har gått bra och jag har blivit väldigt bra mottagen på Phyllis.

Jag ville ladda upp en bild men det fungerar inte på datorerna idag här i Nakuru så jag får göra det i näste inlägg och hoppas det går då.

Mvh.Terese

Stampat jordgolv

Jag förstår att det kan låta konstigt för den som inte känner honom, men min pappa hade en period i sitt liv där han talade mycket om stampade jordgolv. Det händer väl fortfarande att ett "stampat jordgolv" slinker ur honom någon gång men intensiteten har avtagit. I Kenya hade han måhända fått ett återfall för här finns stampade jordgolv i mängder. Till och med stampade jordgolvsvägar.

Vägen från B4:an in till barnhemmet är en sådan väg. När det är torrt så dammar den, efter häftiga regn sladdar man runt i dypölarna. Denna väg kom vi gående på i lördags eftermiddag. Klockan var strax efter halv sex och när vi närmade oss barnhemmet hördes sången från barnens aftongudtjänst i matsalen. Vi var tillbaka efter en dryg vecka i Nairobi och på Mt. Kenya och det kändes som att komma hem. Lukterna, synerna och ljuden. Alla är numera bekanta och människorna vi möter på vägen hälsar igenkännande. Plötsligt förstår jag den bubblande lycka high school barnen känner när de kommer hem på loven. Smått förvånad tänker jag tillbaka på mina första veckor här. Inte trodde jag då att Phyllis någonsin skulle kännas som hemma.

Nu återstår knappt två av en sjutton veckor lång vistelse på barnhemmet. Jag föredrar att se det som början på en lång, härlig resa genom sydöstra Afrika än ett slut, men ett avsked är det. Riktigt än är det emellertid inte dags.

På lördag är invigningen av det nya biblioteket inplanerad. Böckerna är sorterade, inplastade och avdammade. De nya väggarna är målade och dekorerade med planscher. Datorrummet står färdigt och väntar bara på elektricitet och säkerhetsboxar att förvara datorerna i. Kort och gott, biblioteket har gått från puppa till fullfjädrad fjäril och det kliar i våra och barnens fingrar.

En spelfilm i familjedrama/zombie-genren håller också på att ta form på Phyllis. För manus står jag och journalistaspiranten Kimani. Vi lovar inget, men håll utkik i biografer runt om i världen i september.

Innan Oliver och jag åker ska vi utöver ovanstånde försöka hinna med matlagningslektioner för de äldsta och en schackturnering för de frälsta. Må bäste man vinna och ta hand om er där hemma.

P.S. Transformatorn som levererades var fel och Phyllis har alltså fortfarande inte elektricitet.

Torbjörn

Klassfoton ska tryckas och sättas upp i klassrummen. 

Phyllis flagga vajar stolt på Mt.Kenya.  

 Oliver målar svarta tavlan i bibblan

Ny volontär anländer på lördag! Välkommen Lina

Hej,

Mitt namn är Lina Almekvist, jag är 21 år gammal och kommer från den lilla sommarstaden Karlshamn. Just nu bor och studerar jag i den lite större staden, Halmstad, som också är en väldigt fin stad på sommaren. Jag har precis klarat av ett av tre år på Högskolan i Halmstad, där jag läser Medie- och kommunikationsvetenskap. Till hösten ska jag inrikta mig på medieproduktion, så en vacker dag är det kanske mitt namn ni ser i eftertexten till något bra program på TV.

Jag har ett brinnande intresse utav att resa, då jag anser att det är en av de fåtal gånger vi verkligen lever i nuet, tänker på andra människor och njuter av livet. Jag har tidigare rest mycket i Europa, USA och Asien. Och känner nu att det är dags att besöka Afrika, närmare bestämt barnhemmet Phyllis Memorial i Nakuru, Kenya.

Jag är en tjej som har myror i byxorna, jag älskar att röra på mig, umgås och ha många bollar i luften samtidigt. Jag minns att jag som liten alltid hittade på massvis med lekar när det var dags att sova. Detta är något som sitter kvar än idag. Kanske inte när det är dags att sova, men så fort det finns lite tid över, så kommer jag alltid med någon lek som får tiden att gå fortare. Klassens clown, flummiga Lina, Linaflina, det är jag det!

Nu innan resan har jag spridit ordet genom en lokaltidning i Blekinge (Sydöstran), jag har även pratat mycket om organisationen både till vänner och vänners vänner. Jag har samlat in allt från nagellack till badmintonracketar som kommer att följa med mig i resväskan till barnhemmet. Utöver att sprida ordet och insamling av saker så har jag även lyckats ”övertala” en väldigt nära vän till mig att komma ner och hälsa på. Så den 22-29 juli kommer min fantastiska vän, Evelina Edwardsson ner och förgyller allas vardag innan det är dags för oss att fortsätta ut i vildmarken!

Jag hoppas att jag kommer att bidra med massa skratt, roliga stunder och upplevelser som sent kommer att glömmas. Snart är det dags, vi hörs om ett tag! Sköt om er!

Hälsningar

Lina Almekvist

Ny volontär anländer på tisdag! Välkommen Terése

Jag heter Terése Backlund och kommer från Finland. Jag bor i Oravais, nära staden vasa i mellersta Finland. Jag är utbildad frisör men sedan Juni 2010 har jag arbetat som stödperson i min kommun. Jag arbetar med klienter i lågstadiet som behöver läxhjälp, på dagis är jag assistent åt ett barn och jag arbetar också med klienter med t.ex downssyndrom.

Det senaste året har jag blivit intresserad av att arbeta med barn och ungdomar som behöver mera hjälp än andra. Jag har också tänkt att utbilda mig i framtiden till barnskötare eller ungdomsledare. I sommar har alla mina klienter sommarlov och då tänkte jag att det skulle passa bra för mig att göra en volontärresa som jag har velat göra en längre tid nu. Intresset för det har bara växt mer under den senaste tiden eftersom många av mina klineter kommer från andra länder och vi har en flyktingförläggning med barnhem osv. i min kommun så jag är lite bekant med människor som kommer från länder som har det svårt.

Jag åker till barnhemmet i början av juni och åker hem i början av augusti. Jag ser framemot min resa dels för att jag tror den kommer att vara bra för min personilga utveckling när jag får lära mig att leva på ett annat sätt än jag gör nu och att få hjälpa till och finnas där för barnen på barnhemmet. Mina förväntningar är nog att utvecklas som person och kanske få lära mig saker som kommer att vara bra att veta när jag fortsätter att arbeta med mina klienter hemma i Finland till hösten.Och jag hoppas att jag kommer att göra ett bra arbete med barnen och finnas där och hjälpa till enligt bästa förmåga.

Före min resa nu har jag varit till lågstadiet och berättat för årskurs fem om min resa och vad en volontär är. De fick alla skriva ner en fråga som jag skall ta reda på under sommaren och sen skall jag komma tillbaka och berätta för dem och svara på deras frågor. De ritade även fina teckningar till barnen på Phyllis som jag skall ta med. Det andra jag gjorde för att sprida ordet om organisationen och barnhemmet var att jag klippte och färgade håret på kunder och de pengar de gav går till leksaker eller aktiviteter att hitta på med barnen isommar. Vissa hade redan köpt leksaker som jag tar med mig när jag åker. Det har varit väldigt roligt att berätta om min resa i min kommun eftersom alla har varit glada och stöttande och visat intresse för organisationen och att t.ex bli fadder till barnhemmet. Så nu hoppas jag bara att det blir en bra resa och att jag kommer att göra en bra insats i Kenya.

Hälsningar

Terése Backlund

Årets två största nyheter

Goddagens!

Är det ett blogginlägg ni inte ska missa detta året, så är det det här. According to my opinion.

Det är nu vecka 21 och nya vindar blåser på Phyllis Memorial Childrens Home. I lördags planerade jag att skriva om veckans lokala friidrottstävlingar och vårt fortsatta arbete i biblioteket. Och när jag planerat att skriva nånting på bloggen två dagar innan. Ofta mer än sällan blir så håller det.

Men... den här veckan, vecka 21, landade kanske årets två största nyheter (det får ni avgöra själva) och jag ska försöka återberätta dem Augustpris style. Försöka.

Vi släpper bomb nummer ett.

Maragia... Mannen, myten, legenden, som arbetat på Phyllis de fem senaste åren, från 2006 till 2011. Han Var barnens bästa vän och många volontärers stora bollplank. Han ägde skrattet, han var förtjust i svenska damer (vem är inte det?) och han var sämst i världen på att pruta. Förde man en diskussion med honom drog han till med "seeeriousssly" och "That would be nice, that woud be ver, very, very, very niiiice". Maragias standard fraser.

Han har nu valt att sluta arbeta på Phyllis Memorial. Det var ett drama värt Skilda världar och förtjänar att omnämnas i enbart klyschor. Tyvärr kan jag bara ett litet antal. Men tiden med Maragia utvinner iallafall en klyscha (som jag kan)... bättre sent en aldrig. Maragia var (och är, såklart!), enligt mig, en drömmare. Han drömde om Sverige, om universitet, om att gå på det där caféet som många volontärer besöker i Nakuru och kunna betala för sig själv. Om körkort och om att äga en kostym, listan kan göras lång. Få av dessa drömmar känns omöjligas. Kanske enbart den drömmen han hade om att gifta sig med en svensk kvinna plus en kenyansk kvinna (MEN om du känner dig villig så har jag numret). Och de diskussioner som jag och Torbjörn haft med honom så har vi påpekat att för att nå vissa drömmar måste man göra uppoffringar.

Maragia valde att offra Phyllis.

Och jag tycker inte det var ett konstigt val. Tyvärr är det så att som socialarbetare på ett barnhem (de flesta skulle jag tro) finns det inte så många möjligheter till avancemang. Med 25 år och drömmar så nöter det faktumet på en. Jag är glad för honom. Hans nya jobb ger honom förhoppningsvis möjlighet till att studera på universitetet, och det vill han... mycket. Vi får hoppas det. Vi hoppas också att det kommer in en lika bra socialarbetare och fyller Maragias skor. Så jag torkar bort tårarna på mig och barnen och tar ton och önskar dig lycka till. Oliver och gänget.

En mjölig Maraiga efter Silly Sports Olymics

Nästa bomb!

Elen är här!

Yepp, yepp, yepp, Igår (läs tisdag den 24 maj) kom ett stort (för stort, hur många kenyaner behövs... o.s.v) gäng spänstiga, stiliga och fullvuxna män från Kenya Power Lightning Company och svetsade och bankade med hammare och svetsade upp en sprillans ny transformator (Ja, den sken). Och som vi har väntat, i närmare 2 1/2 månad har den varit på väg. Dörrar öppnas!

Nu kan vi ha dataklasser och kidsen kan ha mailkontakt med sina special friends (faddrar) och volontärer (Ja, internet var även det en dörr). Det kommer tittas på TV utan ett brummande generator ljud i bakgrunden (som John Maina överlyckligt påpekade). Vilka partyn det kommer bli! Diskoljus, någon? Vi har ett kylskåp + frys som bara står och väntar på att blir nerkylt. "Göra is expriment" dörren är redo att öppnas. Och såklart bekvämligheten av att slippa åka ner till Kampi ya Moto när diesel står på inköpslistan. Att vara volontär nu är ju ännu mer lyx än tidigare (socialt lyx). Phyllis livet kommer nu att förändras. Hela året ska dörrar öppnas! Många dörrar!

Transformatorn installeras!

Nu till rutin.

Biblioteket byggs det vidare på och det blir urläckert. Jag åker till Nairobi, tar med mig Torbjörn och Julia, också!. Sen vidare till en brutal bestigning av Mt. Kenya och sen tillbaka till Phyllis. Tar med mig ett kvitto på böcker för 1500 kr (tack, farmor och farfar, älskar er, barnen med) som borde finnas i Nakuru, skickade från Nairobi, också! Vi målar ditt två blackboards för strölektioner samt datalektioner, bygger en 4 meter hög bokhylla som ska fyllas (Ja den ska fyllas) och ett litet prisskåp.

Bygge i biblioteket

Friidrott har också varit på agendan och vi volontärer följde med som Phyllis mer påklädda cheerleaders till Kipsyenan för att spana in våra flitiga tävlanden. Två gick vidare till distrikt mästerskapen i Kabarak, tyvärr tog det stop där. Respektive kom 3:a i sina grenar, Samson i 200 meter och Simanza i kula. Vad är det man säger? Andra platsen förlorar man och tredje platsen vinner man. Samson får en ny chans nästa år.

Sen avslutar vi med ett stort adjö till Julia som nu avrundar sin sista vecka på Phyllis. Tiden har gått fort (klyscha) och det strilar nog några tårar när vi på fredag ger oss av. Jämt fördelat mellan Mzungo kvinna och Phyllis Flickor. Även där torkar vi tårarna och önskar henne lycka till! Oliver och gänget.

Kram Oliver, hörs om två veckor (då från Torbjörn)

Silly Sports Olympics

Då är det dags att vinka adjö till Phyllis. Kanske är det ett hejdå, eller kanske ett på återseende. Tiden får utvisa, men jag gissar på det sistnämnda. Senast igår sa jag till Torbjörn att jag vill inte skriva någon himla klyscha om hur snabbt tiden har gått, men faktum är att det är ju precis det den har gjort. Sex veckor har gått sedan jag först satte min fot på Phyllis. Det känns ofattbart att detta fantastiska äventyr nu närmar sig sitt slut, men samtidigt har jag upplevt så otroligt mycket. Tiden har gått fort men jag känner inte på något sätt att den har runnit mig ur fingrarna, eller ånger över saker jag inte hunnit göra. Jag har hunnit med mer än vad jag vågat hoppas på så kort tid. Jag har lärt mig otroligt mycket om den fantastiska afrikanska kulturen, men även om mig själv. Jag har mött så många eldsjälar och medmänniskor som jag aldrig skulle mött annars. Jag känner att jag har fått en riktigt god relation till barnen och personalen, jag känner att jag har bjudit på mig själv och att jag fått mycket tillbaka. Det känns otroligt skönt att med handen på hjärtat kunna säga att jag är absolut nöjd med min tid här. Ingenting var som jag hade tänkt mig, det var helt annorlunda allt jag förväntat mig. Men absolut lika bra om inte bättre!

Jag skulle kunna avsluta med att summera min tid här, mina tankar upplevelser och känslor. Men det tänker jag inte. Istället berättar jag om min sista helg här. I lördags fick jag slåss om ugnen och brödformarna med Torbjörn. Äppelkaka stod på schemat. Vad jag har förstått så är äpplen lite av en exklusiv frukt här i Kenya och många av barnens favorit. Så en äpple-kanel kaka tyckte vi kunde passa bra till lördagens filmmys. Hjälp med kakbaket fick jag av Jacinta och Stacy! Sammy berättade att det var "by far the best thing he had ever eaten". Så jag har lovat att göra om det en gång till innan jag åker hem!

Barnen tittade på Sagan om ringen, som vi hittat i Nakuru samma vecka. Vissa tittade med lite skräckblandad förtjusning och det var nog tur att Torbjörn och Oliver haft sin lektion om specialeffekter i film helgen innan. Andra var superimponerade och frågade efter nästa film innan de ens tittat färdigt på den första!

Söndagen hade vi planerat lite aktivitet. Vi kallade det för "Silly sports Olympics". Tanken var att det skulle vara ett roligt komplement till de atletics-games som några av barnen tävlat i veckan som gått. ”Silly sports olympics” omfattade säckhoppning, springa med en sked med en potatis på i munnen, irländsk julafton samt att fiska upp en apelsin med tänderna ur en hink vatten, och sedan på samma sätt plocka upp en bit godis ur en skål med mjöl.

Denna aktivitet planerades omsorgsfullt. Rekvisita inhandlades, priser köptes och allting planerades i minsta detalj och banan ställdes upp med god framförhållning. Men det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Det blev väldigt mycket TIA. Maragia (socialarbetaren) släppte bomben om att han ska lämna Phyllis en stund innan. Barnen var jätteledsna men ville ändå leka. Vi tänkte att det var ju åtminstone ett bra avslut för Maragia att få göra något roligt med barnen. Så vi körde på. Säckhoppningen var först ut och det blev många goa skratt.

Men att tro att man skulle kunna hålla organiserade lekar var lite väl optimistiskt, att sedan tro att man kunde hålla organiserade lekar med mat var bara naivt. Potatisen från stafetten försvann innan jag hann blinka. Apelsinerna likaså. Och när det gick upp för barnen att det var godis i mjölet utbröt hysteri. Alla kom springandes på en gång och slogs om bitarna. Medan vi försökte styra upp det hela blandade några av barnen ihop mjölet med vattnet och satt och åt den kladdiga smeten med skedarna från potatisstafetten. Då kastade vi in handduken och gav upp. Det hela blev med andra ord inte som planerat, men vi hade roligt. Och i slutändan var det ju i alla fall det som var meningen. Spelar egentligen inte roll hur allting artade sig, vi ville ha många skratt och det fick vi.

Nu ska vi ge oss iväg och shoppa en masa grönsaker, på torsdag och min sista kväll ska barnen bjudas på grönsakssoppa deluxe med Torbjörns grymt goda hembakade bröd.

Tack till barnen och personalen på Phyllis som har fått mig att känna mig välkommen och som en i familjen här. Tack för att ni har öppnat er, bjudit på er själva och gett mig oförglömliga minnen från Afrika. Jag kommer sakna skratten, sången, musiken. Jag kommer sakna frukosten med Oliver och Torbjörn på morgnarna. Jag har trivts super med dem, med den här härliga duon jag haft som roomies, och jag tror att de volontärer som kommer efter dem får väldigt stora skor att fylla. Jag behåller dem en vecka till för en liten mini semester a la Nairobi/Mount Kenya innan jag flyger hem till Sverige och de återvänder till Phyllis.

Tack för den här tiden.

KRAM JULIA

Busfröet Ruth

Hur är livet i Kenya?

- Can you name any famous actors?

Tystnaden bryts bara av enstaka obekväma skruvanden på träbänkarna.

- Ehh…. Dolph? yttrar någon med svag, tvehågsen stämma.

- Dolph?! Dolph Lundgren?! utbrister vi förvånat.

- Yes.

Exakt vad Dolph gjort för att förtjäna att nämnas först är för oss ett mysterium men först var han och tämligen ensam likaså.

Det var ett bra tag sedan vi konstaterade att vår och ungarnas filmsmak är totalt väsensskilda. De gillar verkligen de nigerianska häxkonstfilmerna med sina (i vara ögon) mediokra skådespelarinsatser, specialeffekter, kameravinkar och handling. Det är väl en fråga om kultur, men även om vanligt sunt förnuft och kunskap om vad film är och inte är.

I lördags fick de barn som närvarade bland annat lära sig att film är:

• På låtsas.

• Fullt av klipp och trick.

• Seriebilder som visas i snabb följd.

Inledningsvis var lektionen tämligen sparsamt besökt men sådär 20 minuter efter utsatt starttid satt drygt 40 individer bänkade. Störst skrattsalvor drog vår egenkomponerade film på en flaxande Maggie framför utedassen med en inritad bomb som bane. Nästa steg blir att göra en spelfilm med barnen. Manuset är fortfarande i embryostadiet men kommer troligtvis att innehålla familjedrama, zombies eller ensamma brevbärare. En vanlig dag på Phyllis helt enkelt.

“Hur är en vanlig dag där borta?” är för övrigt den frekventaste frågan jag får från släkt och bekanta. Jag önskar att det fanns ett enkelt svar, men det beror för det första på vems liv du menar. I Kenya talar pengar. Som vit placeras du i facket “Har mycket pengar” och det har du, oavsett din situation i Sverige. Barnen vet det. Likaså gatuförsäljarna, polisen och mannen på gatan. Alla vet det och även om du gillar det eller ej kommer det alltid att prägla dina interaktioner med samhället. Pengar öppnar dörrar i ett land där ingenting är gratis men allt går att köpa. Oavsett om du är villig att betala eller ej ges du andra förutsättningar för att du är vit.

Är du Kikuyu, Kisii, Masaii eller tillhör någon av de 40 andra stammarna bemöts du på ett annat sätt. Diskrimineringen är, enligt de kenyaner jag själv talat med, omfattande. Arbetsposter tillsätts stamvis, presidentkandidater från vissa stammar kommer aldrig att ha någon chans. Det är ett splittrat folk i en ung demokrati, se bara på oroligheterna efter valet 2007. Någon har sagt att livet är ett spel. Att leva i Kenya är i så fall att spela ett högrisk hasardspel där reglerna är oklara, orättvisa och inte gäller dig som har rätt kontakter och pengar. Vinsten är stor men få vinner och inte alltid välförtjänt.

Vuxenlivet i Kenya är i lite högre grad än i Sverige en tävling. Det är barnen på Phyllis också väl medvetna om. Utan goda resultat i skolan ser många ingen framtid. Så länge de är kvar på Phyllis är de dock omgivna av en skyddande mur mot denna tävling. Tack vare alla givare och engagerade i Sverige får dessa ungar chansen att vara barn. Det tror jag är viktigt för ett friskt samhälle.

Några tävlingsmoment i vardagen tror vi emellertid är bra för dem. I veckan har vi avslutat Phyllis Flag Competition (flaggtävling). Det vinnande bidraget designades av Michael Kemboi och ska, efter att det sytts upp, följa med oss till Mt. Kenya nästa vecka.

Friidrottstävlingar har de också ställt upp i den gångna veckan. Tretton av barnen på Phyllis Academy gjorde så bra ifrån sig att de blivit uttagna till nästa deltävling i Kipsyenan. Spännande. Mer tävlande ska det också bli. Världshistoriens första LAN på Phyllis går av stapeln på söndag. Ungarna är inte så vana vid datorspel, men "Achtung die kurve" ska de nog klara av. Ladda ner det du också, bjud hem 93 datorsvultna ungar, låt dem dela på tre datorer och du kommer förstå precis hur vi har det här borta.

Torbjörn

Det vinnande flaggförslaget

Phyllis friidrottslag

Friidrott i Kabarak

Picknick!

Vad är det mysigaste man kan göra en solig söndagsförmiddag? Svaret är picknick. Men att hålla picknick för nästan 100 barn kräver sin lilla förberedelse för att kunna genömforas. Så vad behöver man inför en picknick? Tid, plats, aktivitet och fika.

Efter att ha resonerat om saken kom vi fram till att förmiddagar är det säkraste valet eftersom vi fortfarande befinner oss i regnperioden, om än i slutet av den och eftermiddagarna är därmed lite osäkra. Barnen var inte precis svårövertalade när det kom till att byta ut porridge (förmiddagsgröten) mot picknick med saft och banankaka.

De flesta av barnen hade aldrig varit eller ens hört talas om picknick så det ställdes många nyfikna frågor sedan skylten om söndagens picknick kommit upp. Dagen till ära var alla barnen fint klädda i sina skoluniformer. Söndagskyrkan hölls ovanligt tidigt och ceremonin blev ovanligt kort då barnen var ivriga att trampa iväg.

Då kommer vi till valet av picknickplats. Jag tror inte att någon som varit på Phyllis har missat att besöka våra härliga grannar Wendo och Shaees som gärna bjuder in till en kopp te då och då. De som varit där vet också att hos dem hittar man den mest fantastiska utsikten och stora rymliga ängar att leka på. Med andra ord en perfekt plats för picknick. Såg ganska häftigt ut när ängarna fylldes av ett gulblått gäng på nästan 100 personer.

Med så många barn är risken farligt liten att man skulle drabbas av tristess. Slacklinen spändes upp mellan två träd. Fotbollen rullades fram och brännbollsbanan sattes upp. Aunti Maggie tog dessutom med ett stort gäng på promenad/sightseeing och resterande barn satt och njöt av den fantastiska utsikten.

När barnen lekt sig trötta och hungriga var det dags för fika. Barnen var lite skeptiska till vår banankaka av två anledningar. Den största var att de trodde med stor besvikelse att då vi bakade banankaka skulle de inte få Torbjörns goda hembakta bröd med vår egenkokta morot/ingefära marmelad på söndagsmorgonen. Så var självklart inte fallet, Torbjörn bakade bröd som vanligt i alla fall! Den andra anledningen till en viss skepticism var att de faktiskt hade älskat chokladkakan de fick förra gången. Så varför byta ut den mot något som vi inte visste om de gillar? Men vi insisterade på att det var bra att prova något nytt. Vilket var tur för de tyckte den var jättegod, och en hel del föredrog den till och med framför chokladen.

Att baka 25 banankakor i en halvkass ugn var dock en utmaning. Jag kan ärligt säga att jag aldrig tidigare bakat någonting som krävt 50 ägg och 60 bananer. Kimani hjälpte mig att röra ihop den gigantiska smeten, och passade samtidigt på att lära sig lite om att baka kakor. Det här med att elda i ugnen och lyckas hålla rätt temperatur visade sig inte riktigt vara min grej, men Sara och Maggie hjälpte glatt till. Till denna fantastiska kaka serverade vi i runda slängor 30 liter saft!

Tiden bara springer iväg här och nu börjar jag med sorg beta av min sista vecka på Phyllis. Hörs snart och för sista gången.

Kram Julia

Auntie Sarah och Maggie

På väg på picknick!

 

Slackline

Vila