Irenes första vecka..

           I´m not afraid, I´m not afraid, sitter några barn och sjunger under tiden de lägger ett pussel. Bitarna vrids och vänds. Pusslet föreställer Mamma Mu och Kråkan. Jag förklarar för barnen att Mamma Mu och Kråkan är bästa vänner. Sången byts ut mot ett glatt skratt. Ett av barnen utbrister: - En ko och en kråka kan väl inte vara vänner.
Det är fredag och min andra dag på Phyllis. Biblioteket är öppet. Ute häller regnet ner. Jag känner hur all sand och allt damm rinner av min kropp. Barnen har många frågor men det känns som om mina frågor är ännu fler.
En vecka har nu gått på barnhemmet. Jag kan inte sluta förundras eller fascineras av barnens energi. Hur bra de samarbetar tillsammans. Hur sällan man hör någon av dem klaga. Under en vecka har jag redan sett så mycket -mer än jag någonsin kunde föreställa mig.
Jag har sett soluppgången mellan kullarna, sett Kampi ya motos vakna till liv. Eller som busschauffören sa den första morgonen jag åkte med i skolbussen för att hämta dem med längre skolväg. - Du ser, solen är uppe. Det betyder att vi levt ännu en dag till.
Eleverna har haft sina final exams, eller slutprov. Även de yngsta barnen har fått avlägga ett prov. Då läraren visade mig deras prov trodde jag knappt mina ögon. Barnen, som är i åldern tre till fem år, hade gjort ett prov som var fyra till fem sidor långt. 









Barnen arbetar verkligen hårt här, från tidig ålder. En kväll vid matbordet sa Joseph "Life is not hard, life is never hard" och då insåg jag hur bekväma och bortskämda vi är där hemma.









En vecka har nu gått och jag känner att jag aldrig vill åka hem.

/Irene