En tidigare volontärs minnen

Jag kom till barnhemmet för första gången 2006 då det fanns 29 barn på barnhemmet. Hösten 2008 fick jag möjlighet att göra praktik i Uganda och passade då på att vara på barnhemmet en tid innan och efter. Att komma till barnhemmet när jag bodde i Uganda var som att komma hem, det var min fasta punkt i Afrika och gav en känsla av trygghet.
Något som berörde mig mycket under denna tid var när de tre syskonen Susan, Mbogo och Njoro kom till barnhemmet i början av juli. Flickan kom först och någon dag senare kom pojkarna. Njoro som då bara var fyra år grät för allt och inget den första perioden. Jag brukade då lyfta upp honom och ta honom i min famn varpå han slutade gråta tvärt. Om det berodde på att han blev tröstad eller chockad av att denna okända och vita person höll i honom vet jag inte men det kvittar nog. En dag hördes ett illvrål från matsalen. Susan och Mbogo flög upp direkt, rusade in och jagade ut en pojke. Njoro kom ut stapplade och torkade tårarna. Denna beskyddande syskonkärlek var underbar att se men vittnar om långa perioder då de har varit tvungna att ta hand om varandra. Med tiden vande de sig vid livet och tryggheten på barnhemmet och när jag kom tillbaka i december märkte jag hur Njoro sökte upp mig och ville gosa, bli jagad eller kittlad – ett helt nytt beteende.
När jag kom tillbaka i december 2008 hade regeringen tvingat alla flyktingbarn att lämna barnhemmet och trots att det var lite mer lätthanterligt med nästan 30 färre barn, blev jag liksom barnen ledsen och saknade några av dem mycket. Framför allt Gladys, en femårig liten tjej, saknade jag otroligt. Hon var alltid så härlig och pratsam. Hon kunde ingen engelska men pladdrade på swahili så det var bara att försöka förstå.
Det absolut bästa som hände mig under denna sju månader långa tid i Afrika var kontakten med Mercy Wanjiru. Denna tioåriga tjej och jag umgicks mycket i somras och kom varandra nära. När jag var i Uganda under hösten tänkte jag mycket på henne och i december pratade jag med Sabine. Vi kom överrens om att hon skulle bli mitt fadderbarn, ett beslut som nu i efterhand känns som helt självklart. Det var dock svårt att ta ett beslut om det, jag var rädd att det skulle kännas som att jag favoriserar henne inför de andra barnen, men insåg tillslut att det blir vad jag gör det till. Mercy hade lite svårt att inse vad det innebär att jag är hennes ”special sponsor”, men att hon var glad över det var uppenbart.
Hemma i Sverige igen går det inte en dag utan att jag tänker på dem alla. Framför allt saknar jag känslan av att vara där, en känsla som inte riktigt går att beskriva men som alla som varit där säkert upplevt. Hoppas jag får möjlighet att komma tillbaka snart igen!
Elna Fredriksson, student i Lund