tisdag 9 april 2019

Roberts volontärberättelse: Phyllis, Phyllis, mitt älskade Phyllis

Phyllis, Phyllis, mitt älskade Phyllis. Nu har det gått två månader sedan jag lämnade dig. 
Sverige är stelt och kallt, men bussarna går i tid. Så mycket kärlek och skratt du gav, fastän maten var rätt trist. 

Nu sitter jag här och dagdrömmer mig tillbaka, tillbaka till att hacka kål och lyssna på Kizunguzungu, spela kubb tills mörkret lagt sig och sedan ge alla god nattkramar. 

Du är en oas mitt i det fattiga och bitvis våldsamma Kenya, du är en trygghet och värmen för alla "förlorade barn". Att med din hjälp kunna gå från att inte ha någon framtid till att ta examen i sociologi. Att från att sitta på gatan och tigga pengar, till att pirrigt vänta på jultomten och hens paket. Paket som du får för att du är du, för att någon i ett kallt land i norr älskar dig. 

Det är lätt att glömma hur tufft dessa barnen har haft det, att någons mamma blivit mördad, när dem som vilket barn som helst klagar över hur tråkigt det är med jullov. För att i nästa stund minnas att julen är till för familjen, något som är ett barns allt, är tryggheten i livet. Något som dessa barn blivit övergivna av, något som dessa barn blivit utnyttjade av, något... Hur är det ens möjligt?

Det är i dessa stunder, stunder när det otänkbara infinner sig. Som Gud visar sin nåd, med dig Phillis. Den nya familjen bestående av en trygg plats, med 'unklar & auntiesar' (ursäkta mina böjningar), faddrar & volontärer, vänner & klasskamrater. 

Här sitter jag i Sverige och drömmer om under, magi och meningen med livet. När jag är en del av det, en del av Phyllis. 

En av Roberts favoritminnen är att ha deltagit när barnen tar examen i Kenya
Top 3 minnen från Phyllis

3. Varje söndag är det Gudstjänst, varje söndag kommer grannbarnen till Phyllis för att delta. Dessa barnen är smutsiga och slitna, medan barnhemsbarnen är friska och vitala. I sann Phyllisanda bjuds barnen sedan på mat och lek under hela dagen, under denna tiden är de en del av Phyllis. När de väl går hem, så är det med mat i magen och förhoppningsvis glada över att få ha lekt en dag. Jag påminns varje gång över hur bra barnhemsbarnen har det i jämförelse. 

2. Att få vara med när barnen tar examen är otroligt. Att se hur stolta barnen eller snarare ungdomarna är, hur stolta släktingarna är och hur imponerade de andra barnhemsbarnen är. Överallt på skolan dansas det och sjungs det, på vägen hem till Phyllis sjungs det och på Phyllis firas det ännu mer. 

3. Att ge kramar är fantastiskt, men att ge godnatt kramar till alla barnen är otroligt. Och skulle jag någon gång missa någon, eller om jag skulle gå och lägga mig tidigt. Ja då får jag höra det dagen efter, men det är ju inget jag vill missa heller! Det tar ofta någon timme att säga godnatt till alla, ibland blir det sagor, ibland långa samtal och allt som oftast  ska de bara ha en kram till och en till....

Denna volontärberättelse är skriven av Robert Nilsson, Volontär vid Phyllis vintern 2018. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar