Erik och Evelina från Falun, Dalarna, har nyligen kommit till Barnhemmet och ska hjälpa till i både skolan och på barnhemmet i ung. 1 månad. Både är väldigt engagerade och glada över att ha fått komma till Kenya och här kommer ett litet inlägg om deras första dagar samt hur de lyckades ta sig till BArnhemmet på egen hand - imponerande!
Hejsan!
Nu har vi kommit fram till barnhemmet och slagit oss till ro. Vi har varit på barnhemmet i snart 3 dagar, och trivs redan! Turen ifrån flygplatsen i Nairobi till barnhemmet gick oförskämt bra!
Vi fick skjuts av en taxi ifrån flygplatsen till busstationen, där han släppte av oss direkt på bussen till Nakuru. Väl i Nakuru så körde busschauffören oss hela vägen fram till nästa buss som skulle ta oss mot barnhemmet. Även denna resa gick kanonbra!
När vi kommit fram till barnhemmet så hälsade vi på de flesta som jobbade där, dock inte Uncle Maragia som var ute på ärenden i stan i två dagar. Barnen var till en början väldigt blyga, men det gick över efter några dagar. Andra dagen så plockade vi fram en av alla frisbee's vi hade med oss och började kasta med ett av barnen. Men det varade inte länge, för snart stod det minst ett tjugotal barn i en ring och kastade frisbee med oss =). Det var lätt dagens höjdpunkt!
Värmen här nere gör oss väldigt trötta, så vi har sovit mitt på dagen, men vi hoppas att vi ska vänja oss lite med värmen så att vi orkar med hela dagarna, som barnen gör =)
Vi har ännu inte varit i skolan och hjälpt till, men det ska vi göra så småningom
Än så länge har vi mest hjälpt Uncle Morris med maten, samt att hugga ved =)
Vi hoppas på mycket mer lek med barnen, vilket det garanterat blir!
Tack så länge!
/Erik och Evelina
(Sammanlagt är det just nu 5 volontärer på plats, vilket är ett undantag då det normalt ska vara max 4. Men finns det hjärterum finns det stjärterum // Cecilia Schubert, volontärsamordnare för Phyllis MEmorial, volontar@kampiyamotosbarn.se)
onsdag 13 maj 2009
onsdag 6 maj 2009
Blogginlägg från Caroline Nilsson
Hej,
Har nu befunnit mig på barnhemmet i två veckor idag, är helt otroligt vad tiden går! Min första tid på hemmet har till största delen bestått av att hjälpa Maragia, socialarbetaren på Barnhemmet, med alla hans sysslor. Just nu är han inne i en väldigt stressig period då skollovet håller på att ta slut och han måste inhandla en massa saker till de barn som går på Boarding School (ung. Gymnasium) samt betala in deras skolavgifter. I förra veckan var jag med honom på banken när detta skulle göras. Det är verkligen ett heldagsprojekt eftersom varje skola har konto på olika banker. Det innebar att vi var tvungna att gå till varje bank, stå i kö vid varje besök vilket innebär ca 30-45 minuter. I den stunden var jag väldigt tacksam över den svenska internetbanken!
Dagen därpå följde jag med Maragia när han skulle lämna Betrice och Lilian på deras skola. Jag hade glömt att tid i Kenya inte riktigt betyder samma sak som i Sverige. Alltså, Maragia hade sagt kvällen innan att han ville lämna Phyllis vid 8, så vid 8 var jag redo att lämna området men tji fick jag. Ingen Maragia eller Betrice och Lilian som var redo på långa vägar. Efter mycket packande och springande kunde vi en timme senare äntligen gå, men då var alla Matatu-taxina fulla och när vi väl fick tag på en visade det sig att den var sönder!! Så hur var det nu, pole pole (långsamt-långsamt)!! Det tar ett tag att komma in i kenyanska tidsuppfattningen, allt har sin tid här. Efter mycket om och men kom vi till stan i en ny matatu och vi kunde inhandla de sista sakerna innan vi skulle lämna barnen på skolan. Men innan skolan var det dags for lite lunch. Eftersom jag vet att de har en stram budget kände jag att jag kunde ta och bjuda dem på lite lyx. Betrice beställde det dyraste på menyn ha ha men det var hon värd. När vi, jag och tjejerna, sedan skulle på toaletten för att tvätta händerna fick jag uppleva hur man tar i där det behövs, även om man inte orsakat problemet! Något vi i Sverige är lite dåliga på ibland. Någon hade satt i proppen i vasken så den var överfylld med vatten, proppen hade helt enkelt fastnat. Tjejerna började då rota runt i skåpen för att hitta något att ta bort proppen med så att vattnet skulle försvinna, vilket de också lyckades med tillslut. Dessa tjejer är verkligen toppen!
Utöver att hjälpa Maragia med allt inför barnens avfärd till skolan har jag hunnit med att utföra lite sysslor på hemmet såsom rensa bönor och majs. Men så har det självklart blivit en hel del lek med barnen också! Förra helgen spelade vi brännboll, men blev abrupt avbrutna av ett skyfall. På väg tillbaka mot matsalen ser vi att Wilfred 10 år haltar väldigt mycket, sa vi tog med honom till vår lilla sjukstuga för att titta närmare på foten. Det visade sig att han tidigare under dagen trampat på en spik som hade gått rätt upp i foten, men inte velat säga till någon. Stackaren hade riktigt ont nar vi försökte rengöra foten. Vi lindade in den lite i bandage sa att den skulle hålla sig ren. Under tiden vi väntade på att regnet skulle upphöra spelade vi bingo med honom. Det var så härligt att se hur han först var jätteblyg men sedan sakta förändrades till väldigt framåt under spelets gång. Efter den dagen har han ständigt frågat när vi kan spela bingo igen. Det är ju inte helt enkelt att ha alla barnen att spela bingo samtidig, då det är nästan 70 av dem, men det blir nog att vi kommer ha en bingoturnering någon helg – vem gillar inte BINGO liksom! Nu är det dags för mig att åka tillbaka till Pyhllis, har varit en lång dag i Nakuru för mig och jag längtar tillbaka till barnen!
MVh Caroline
Har nu befunnit mig på barnhemmet i två veckor idag, är helt otroligt vad tiden går! Min första tid på hemmet har till största delen bestått av att hjälpa Maragia, socialarbetaren på Barnhemmet, med alla hans sysslor. Just nu är han inne i en väldigt stressig period då skollovet håller på att ta slut och han måste inhandla en massa saker till de barn som går på Boarding School (ung. Gymnasium) samt betala in deras skolavgifter. I förra veckan var jag med honom på banken när detta skulle göras. Det är verkligen ett heldagsprojekt eftersom varje skola har konto på olika banker. Det innebar att vi var tvungna att gå till varje bank, stå i kö vid varje besök vilket innebär ca 30-45 minuter. I den stunden var jag väldigt tacksam över den svenska internetbanken!
Dagen därpå följde jag med Maragia när han skulle lämna Betrice och Lilian på deras skola. Jag hade glömt att tid i Kenya inte riktigt betyder samma sak som i Sverige. Alltså, Maragia hade sagt kvällen innan att han ville lämna Phyllis vid 8, så vid 8 var jag redo att lämna området men tji fick jag. Ingen Maragia eller Betrice och Lilian som var redo på långa vägar. Efter mycket packande och springande kunde vi en timme senare äntligen gå, men då var alla Matatu-taxina fulla och när vi väl fick tag på en visade det sig att den var sönder!! Så hur var det nu, pole pole (långsamt-långsamt)!! Det tar ett tag att komma in i kenyanska tidsuppfattningen, allt har sin tid här. Efter mycket om och men kom vi till stan i en ny matatu och vi kunde inhandla de sista sakerna innan vi skulle lämna barnen på skolan. Men innan skolan var det dags for lite lunch. Eftersom jag vet att de har en stram budget kände jag att jag kunde ta och bjuda dem på lite lyx. Betrice beställde det dyraste på menyn ha ha men det var hon värd. När vi, jag och tjejerna, sedan skulle på toaletten för att tvätta händerna fick jag uppleva hur man tar i där det behövs, även om man inte orsakat problemet! Något vi i Sverige är lite dåliga på ibland. Någon hade satt i proppen i vasken så den var överfylld med vatten, proppen hade helt enkelt fastnat. Tjejerna började då rota runt i skåpen för att hitta något att ta bort proppen med så att vattnet skulle försvinna, vilket de också lyckades med tillslut. Dessa tjejer är verkligen toppen!
Utöver att hjälpa Maragia med allt inför barnens avfärd till skolan har jag hunnit med att utföra lite sysslor på hemmet såsom rensa bönor och majs. Men så har det självklart blivit en hel del lek med barnen också! Förra helgen spelade vi brännboll, men blev abrupt avbrutna av ett skyfall. På väg tillbaka mot matsalen ser vi att Wilfred 10 år haltar väldigt mycket, sa vi tog med honom till vår lilla sjukstuga för att titta närmare på foten. Det visade sig att han tidigare under dagen trampat på en spik som hade gått rätt upp i foten, men inte velat säga till någon. Stackaren hade riktigt ont nar vi försökte rengöra foten. Vi lindade in den lite i bandage sa att den skulle hålla sig ren. Under tiden vi väntade på att regnet skulle upphöra spelade vi bingo med honom. Det var så härligt att se hur han först var jätteblyg men sedan sakta förändrades till väldigt framåt under spelets gång. Efter den dagen har han ständigt frågat när vi kan spela bingo igen. Det är ju inte helt enkelt att ha alla barnen att spela bingo samtidig, då det är nästan 70 av dem, men det blir nog att vi kommer ha en bingoturnering någon helg – vem gillar inte BINGO liksom! Nu är det dags för mig att åka tillbaka till Pyhllis, har varit en lång dag i Nakuru för mig och jag längtar tillbaka till barnen!
MVh Caroline
fredag 24 april 2009
Nya volontärer på plats!
Vi har nu 3 nya volontärer på plats, där 2 av dem varit på Barnhemmet tidigare för några år sedan. Therese kommer att vara på Barnhemmet ända till September så vi kommer framförallt att få följa hennes långa volontärvistelse. Caroline och Sofia kommer att vara i Kenya i nästan 3 månader, vilket även det är en lång tid! Resan ned dit har gått bra och nedan är deras intryck och tankar om deras kommande tid på Barnhemmet:
Therese: Så nu har jag äntligen anlänt till Phyllis Memorial Childrens Home. Jag heter Therese och ska stanna pa barnhemmet under ett par månader. Efter att ha varit i Nairobi i drygt en vecka och på barnhemmet i 3 dagar så är det många tankar som försöker samsas om plats i mitt huvud. Första kvallen var det många nya ansikten att hälsa på och många namn att försöka komma ihåg. Tyvarr så blev jag magsjuk andra dagen och lämnade inte gästhuset på hela dagen. Otåligheten växte då jag såklart ville fokusera på att lära känna barnen och inte ligga och sova. Dagen efter mådde jag bra igen. Känslan av att vara här är riktigt bra. Det känns genuint trevligt och lantluften är avslappnande. Igår hjälpte jag till med att rensa bönor inför lunchen tillsammans med Rachel and Sarah. Det är mkt smågrus som ska bort innan maten kan tillagas. Sarah's baby Ruth is too cute! Hon springer omkring och leker med Eunice och lilla Mary som är runt 5 år. Nu efter några dagar har jag fått en överblick av barnhemmet och vet mer hur allt funkar. Barnen är mer framåt också från att mest ha tittat nyfiket på oss nya volontärer. Efter middagen igår närmade sig ett flertal barn utan problem. Jag blev utfrågad om Sverige och om mig själv av bla Zipporah, två flickor som båda heter Mercy, Miriam, Peter and Maritha. Jag ser fram emot att prata med fler av barnen snart. De är dock så många och man vill väldigt gärna lära känna alla. Vi får se om det är möjligt.
Jag blev förvånad över gästhuset. Trodde att standarden skulle vara mer enkel. Herregud, det finns ju gasspis och solcellerna ger ju mer än bra ljus om kvällarna! Tvätta kläder och diska utomhus har aldrig skadat någon heller :)
Tuta nande badai från Therese!
Och från Caroline och Sofia som är två kompisar från Lund:
Vi heter Caroline och Sofia och kommer att befinna oss på Phyllis Memorial i ca 3 månader. Vi var volontärer här för 2 år sedan, och fick nu möjligheten att återvända till barnhemmet. Innan resan var vi både nervösa och förväntansfulla över hur det skulle vara att komma tillbaka eftersom många förändringar skett sen vi lämnade det förra gången. Då fanns det bara ca 35 barn på hemmet, medan det nu bor ungefär dubbelt så många barn där. Några byggnader har rivits, och nya och större hus har byggts till. Denna gång känns det som en större utmaning att lära känna alla barnen eftersom de är så många, men med tanke pa att vi har 3 månader på oss ska det nog inte bli en omöjlig uppgift. Men trots alla förändringar är atmosfären densamma, och barn och vuxna är lika välkomnande och nyfikna på vilka vi är. Det var roligt att se gamla bekanta ansikten, både bland barnen och de vuxna, och fascinerande att upptäcka att barnen fortfarande kommer ihåg oss och saker vi gjorde tillsammans med dem förra gången! Första kvällen var barnen lite reserverade och observerade mest allt vi gjorde, men redan morgonen efter vågade de sig fram självmant för att hälsa, ställa frågor och prata minnen. Många i personalen är dock nya ansikten för oss men det ska bli roligt att lära känna dem bättre. Extra roligt var det att återse Maragia, som är socialarbetare pa hemmet och som vi har haft brevkontakt med ända sen var förra vistelse där.
De första dagarna har ägnats åt att återbekanta sig med området och människorna. Igår spenderade vi hela dagen i flickornas sovsal där det hade kommit massa "bed bugs" i alla sängar, filtar och lakan. Tillsammans med Maragia och barnen Lewis och Sarah sprayade vi allt med ett speciellt medel och trots att det tog i princip hela dagen verkade det fungera på odjuren. Maragia tror dock att vi kommer att få göra om proceduren om ett par veckor, sa idag har vi varit i Nakuru och inhandlat två stora förpackningar med mer bed-bug-medel!
//Caroline och Sofia
Therese: Så nu har jag äntligen anlänt till Phyllis Memorial Childrens Home. Jag heter Therese och ska stanna pa barnhemmet under ett par månader. Efter att ha varit i Nairobi i drygt en vecka och på barnhemmet i 3 dagar så är det många tankar som försöker samsas om plats i mitt huvud. Första kvallen var det många nya ansikten att hälsa på och många namn att försöka komma ihåg. Tyvarr så blev jag magsjuk andra dagen och lämnade inte gästhuset på hela dagen. Otåligheten växte då jag såklart ville fokusera på att lära känna barnen och inte ligga och sova. Dagen efter mådde jag bra igen. Känslan av att vara här är riktigt bra. Det känns genuint trevligt och lantluften är avslappnande. Igår hjälpte jag till med att rensa bönor inför lunchen tillsammans med Rachel and Sarah. Det är mkt smågrus som ska bort innan maten kan tillagas. Sarah's baby Ruth is too cute! Hon springer omkring och leker med Eunice och lilla Mary som är runt 5 år. Nu efter några dagar har jag fått en överblick av barnhemmet och vet mer hur allt funkar. Barnen är mer framåt också från att mest ha tittat nyfiket på oss nya volontärer. Efter middagen igår närmade sig ett flertal barn utan problem. Jag blev utfrågad om Sverige och om mig själv av bla Zipporah, två flickor som båda heter Mercy, Miriam, Peter and Maritha. Jag ser fram emot att prata med fler av barnen snart. De är dock så många och man vill väldigt gärna lära känna alla. Vi får se om det är möjligt.
Jag blev förvånad över gästhuset. Trodde att standarden skulle vara mer enkel. Herregud, det finns ju gasspis och solcellerna ger ju mer än bra ljus om kvällarna! Tvätta kläder och diska utomhus har aldrig skadat någon heller :)
Tuta nande badai från Therese!
Och från Caroline och Sofia som är två kompisar från Lund:
Vi heter Caroline och Sofia och kommer att befinna oss på Phyllis Memorial i ca 3 månader. Vi var volontärer här för 2 år sedan, och fick nu möjligheten att återvända till barnhemmet. Innan resan var vi både nervösa och förväntansfulla över hur det skulle vara att komma tillbaka eftersom många förändringar skett sen vi lämnade det förra gången. Då fanns det bara ca 35 barn på hemmet, medan det nu bor ungefär dubbelt så många barn där. Några byggnader har rivits, och nya och större hus har byggts till. Denna gång känns det som en större utmaning att lära känna alla barnen eftersom de är så många, men med tanke pa att vi har 3 månader på oss ska det nog inte bli en omöjlig uppgift. Men trots alla förändringar är atmosfären densamma, och barn och vuxna är lika välkomnande och nyfikna på vilka vi är. Det var roligt att se gamla bekanta ansikten, både bland barnen och de vuxna, och fascinerande att upptäcka att barnen fortfarande kommer ihåg oss och saker vi gjorde tillsammans med dem förra gången! Första kvällen var barnen lite reserverade och observerade mest allt vi gjorde, men redan morgonen efter vågade de sig fram självmant för att hälsa, ställa frågor och prata minnen. Många i personalen är dock nya ansikten för oss men det ska bli roligt att lära känna dem bättre. Extra roligt var det att återse Maragia, som är socialarbetare pa hemmet och som vi har haft brevkontakt med ända sen var förra vistelse där.
De första dagarna har ägnats åt att återbekanta sig med området och människorna. Igår spenderade vi hela dagen i flickornas sovsal där det hade kommit massa "bed bugs" i alla sängar, filtar och lakan. Tillsammans med Maragia och barnen Lewis och Sarah sprayade vi allt med ett speciellt medel och trots att det tog i princip hela dagen verkade det fungera på odjuren. Maragia tror dock att vi kommer att få göra om proceduren om ett par veckor, sa idag har vi varit i Nakuru och inhandlat två stora förpackningar med mer bed-bug-medel!
//Caroline och Sofia
fredag 17 april 2009
Några sista hälsningar från Olof!
Jaha, då har alltså redan 10 veckor gått. Känslorna inför att på måndag lämna Phyllis är självklart väldigt blandade! Jag kommer att sakna barnen och personalen något enormt! De har ju under de senaste 10 veckorna blivit en del av min vardag och min familj har i Kenya. Men det kommer också att bli ganska skönt att få komma hem till min “vanliga” vardag och familj.
Här kommer lite händelser från de senaste veckorna: För cirka tva veckor sedan var jag och Uncle Sammy och köpte två getter. De slaktade vi samma dag som barnen slutade skolan, det var Kickie, Kanys och min, fast typ 2 veckor för tidiga, avskedspresent till barnen och personalen. Det blev en väldigt rolig och uppsluppen stämning på Phyllis. En av anledningarna var nog för att barnen gick på lov, vem gillar inte det! Det kändes nästan som en svensk sommarfest! Sedan dess har jag återigen varit enda västerlänning på Phyllis. Men det har varit 2 extraroliga veckor. Mest på grund av att barnen inte gått i skolan så jag har kunnat spendera väldigt mycket tid med dem. De äldre killarna har hjälpt Uncle Sammy med de sista smågrejorna på sovsalen, så då har jag haft chansen att jobba med killarna, vilket har varit väldigt roligt. I förrgår satte de upp ett staket, och igår hjälptes dem åt att satta upp stolpar till tilltvättlinan, som nu löper parallellt med ena väggen till sovsalen. Totalt har de nu 9x25m lina att hänga sin tvätt på, och på måndag då internatbarnen återvänder kommer det att behövas! (Bild på sovsalen hittar ni i inlägget här under!).
I måndags var jag med på hembesök med några av barnen hos deras släktingar i Elburgon tillsammans med social arbetaren Uncle Maragia. Väldigt kul och intressant att få uppleva hur det ser ut och fungerar i ett äkta kenyanskt hem. Vi sov ockå över en natt där. Uncle Maragia berättade att Barnhemmet ser det som en viktig del att barnen har kontakt med de släktingar som de har kvar, och känner att de har någon utanför Phyllis som de kan söka kontakt med. Både släktingarna och barnen blev såå glada över att få träffa varandra igen! För en del var det väldigt länge sedan de senast träffade varandra. Maragia hade planerat fler hembesök men tyvärr visade det sig att det inte fanns pengar till att göra fler just nu utan skulle få vänta, ekonomin är lite stram för tillfället och mat samt skola måste prioriteras. Jag kände verkligen för de barn som inte skulle få åka på hembesök, de var verkligen förkrossade. Så därför sa jag att jag betalar gärna kostnaderna för att ta barnen till deras släktingar. Detta då jag vet att det betyder väldigt mycket för barnen!
Kickie hade med sig pengar som hon samlat ihop hemifraån som skulle gå tillbarnhemmet. Hon hann dock inte spendera allt, sa hon lämnade därför pengarna till mig och vi kom överrens om att vi skulle köpa flip-flop för hela slanten, då det fanns ett behov för detta. Så idag åkte jag, Uncle Maragia och en av pojkarna, Lewis, in till Nakuru för att köpa flip-flop till de av barnen som behöver nya. Tur att vi hade med Lewis som hjälpte oss att bära alla nya flip-flop!
Detta var allt från mig, både i Kenya och på Phyllis, då jag nu åker jag vidare på nya äventyr. Men på söndag kommer det tre nya tjejer som kommer att ta över bloggandet! Jag passar pa att tacka både Jacinta och Sabine för allt de gör och föratt de gav mig chansen att åka till Phyllis. Alla andra involverade som gör Phyllis till vad det är. Och till sist, men absolute inte minst, vill jag tacka barnen och personalen på Phyllis som välkomnade och tog hand om mig under min tid hos dem.
Ha det bra så ses vi kanske i svenska vårkylan!
Hälsningar,
Olof
Olof
Bild pa sovsalen
Pa bilden ar fortfarande arbetet igang, men i sjalva verket ar vi helt klara! Eller okej, lite smapill haller jag och Uncle Sammy fortfarande pa med, men vi vantar bara pa att fargen ska torka, sen blir det inflyttningsfest! Kanns verkligen jattekul for killarna som nu far mer plats!
måndag 23 mars 2009
Ny Hemsida, www.kampiyamotosbarn.se
Vill här ta tillfället i akt och introducera Barnhemmet Phyllis Memorials nya hemsida - http://www.kampiyamotosbarn.se
Hemsidan är rykande färsk och innehåller uppdateringar, information om Barnhemmet (såklart), fina bilder, hur du enkelt kan bli fadder till ett av barnen, hur du kan åka som volontär och mycket mycket mer! Så vad väntar du på - kolla in den! :)
// av Cecilia Schubert, bloggansvarig och volontärsamordnare för Barnhemmet Phyllis Memorial
Mail: volontar@kampiyamotosbarn.se för mer information
Eller kontakta föreningen Kampi Ya Motos Barn
fredag 20 mars 2009
Fler volontärer på plats och mycket att göra!
Nedan kommer ett blogg-inlägg från vår nuvarande volontär Olof Drotz och två nya volontärer Kany och Kristina som kommer att berätta om sig själva och sin roll på Barnhemmet samt vad som händer 'där nere' just nu!
Habari senjo allihop!
För cirka 2 veckor sedan fick jag, Olof, nytt sällskap av två tjejer från Malmö och här kommer en liten presentation av dem: Kany är 20 år gammal och född samt uppväxt i Malmo. Hon har en svensk mamma och en pappa ifrån Senegal, detta har gjort att många, framförallt barnen på barnhemmet, blir lite förvirrade när hon berättar att hon är svensk mulatt med afro hår :P. Kristina är också 20 år, uppväxt i Malmo men född i Peru. Hon blev tipsad om barnhemmet genom sin granne, Gert Isgren, som administrerar barnhemmets bankgiroinsamling och sitter med i styrelsen och är en av de drivande i organisationen. Det är tack vare Gert Isgren och styrelsens insatser som Barnhemmet har kunnat få sitt efterlängtade 90-konto! 'Jag tyckte det lät intressant att åka som volontär till Kenya, som är så annorlunda gentemot Sverige' berättade Kristina.
Nu ska tjejerna berätta lite om deras första intryck av Barnhemmet och deras uppgifter under dagen: Våra första intryck var ganska blandade. När vi tog våra första steg utanför bilen, som kört oss från Nairobi till Phyllis Memorial, kände vi direkt värmen och nyfikenheten hos alla barn. Vi packade snabbt upp och gick upp till samlingsrummet, matsalen. Alla Auntis och Uncles tog emot oss med glädje. Olof som varit på hemmet i 4 veckor tog oss under sina vingar, visade oss runt och vi hälsade på alla barn. Kommande dagar blev det en del hembesök hos grannar i området som tycker det är så roligt med besök från Sverige. Vi besökte bl.a. barnhemmets nära granne Joshua med familj, samt Wendo och Shai som tar hand om en jättefin och stor farm längst ner på vägen och som också har ett Bed-and-Breakfast som är jättemysigt om man känner att man skulle vilja stanna där istället för på Barnhemmet då de har varmvatten och elektricitet :). Kändes väldigt bra att bli mottagen på detta varma sätt. Det som var viktigast för oss i början var att lära oss barnens namn, 110 barn innebär många namn att lära. :) Efter drygt 2 veckor kämpar vi dock fortfarande med hälften av namnen. Under skoltid hjälper vi kvinnorna i köket. där vi rensar majs, böner eller ris. Vi har också fått pröva att laga mat och hjälpt Uncle Morris, hemmets kock, med att röra runt i ugalin, majsgröten som är en riktigt tung uppgift, även för Morris. Efter lunch slutar de minsta barnen förskolan, så då leker vi med dem.
Jag, Olof, hjälper också till mycket i köket; rör runt i ugalin (bemästrar snart denna kok-konst till fullo), serverar uji (majsvälling), hugger ved, och fungerar allmänt som en allt-i-allo. Uncle Sammy, hemmets snickare och allt-i-allo nummer 1, och jag har satt upp nya stolpar att hänga tvättlina på som några av de tidigare volontärerna köpte in, så nu har barnen ca 130 meter extra tvättlina att hänga tvätt på! Kommer väl till använding eftersom alla barnen tvättar på lördagar och linorna fylls snabbt...Förra helgen kom vi på att det hade varit kul att bada med barnen. Uncle Maragia, socialarbetare pa hemmet, berättade att han tidigare tagit barnen till Kabarack University, som har en pool på campus. Det kostar inget och verkade perfekt, tyckte vi men tydligen var man tvungen att skicka en förfrågan om tillåtelse att komma dit innan man kunde bestämma något. Nu har iallafall Uncle Maragia skickat ett brev till Kabarack så förhoppningsvis i början av nästa vecka får vi klartecken om att kunna ta barnen till poolen mer eller mindre varje helg! Vi håller tummarna!
Byebye från tre mzungus på Afrikas savann!
Habari senjo allihop!
För cirka 2 veckor sedan fick jag, Olof, nytt sällskap av två tjejer från Malmö och här kommer en liten presentation av dem: Kany är 20 år gammal och född samt uppväxt i Malmo. Hon har en svensk mamma och en pappa ifrån Senegal, detta har gjort att många, framförallt barnen på barnhemmet, blir lite förvirrade när hon berättar att hon är svensk mulatt med afro hår :P. Kristina är också 20 år, uppväxt i Malmo men född i Peru. Hon blev tipsad om barnhemmet genom sin granne, Gert Isgren, som administrerar barnhemmets bankgiroinsamling och sitter med i styrelsen och är en av de drivande i organisationen. Det är tack vare Gert Isgren och styrelsens insatser som Barnhemmet har kunnat få sitt efterlängtade 90-konto! 'Jag tyckte det lät intressant att åka som volontär till Kenya, som är så annorlunda gentemot Sverige' berättade Kristina.
Nu ska tjejerna berätta lite om deras första intryck av Barnhemmet och deras uppgifter under dagen: Våra första intryck var ganska blandade. När vi tog våra första steg utanför bilen, som kört oss från Nairobi till Phyllis Memorial, kände vi direkt värmen och nyfikenheten hos alla barn. Vi packade snabbt upp och gick upp till samlingsrummet, matsalen. Alla Auntis och Uncles tog emot oss med glädje. Olof som varit på hemmet i 4 veckor tog oss under sina vingar, visade oss runt och vi hälsade på alla barn. Kommande dagar blev det en del hembesök hos grannar i området som tycker det är så roligt med besök från Sverige. Vi besökte bl.a. barnhemmets nära granne Joshua med familj, samt Wendo och Shai som tar hand om en jättefin och stor farm längst ner på vägen och som också har ett Bed-and-Breakfast som är jättemysigt om man känner att man skulle vilja stanna där istället för på Barnhemmet då de har varmvatten och elektricitet :). Kändes väldigt bra att bli mottagen på detta varma sätt. Det som var viktigast för oss i början var att lära oss barnens namn, 110 barn innebär många namn att lära. :) Efter drygt 2 veckor kämpar vi dock fortfarande med hälften av namnen. Under skoltid hjälper vi kvinnorna i köket. där vi rensar majs, böner eller ris. Vi har också fått pröva att laga mat och hjälpt Uncle Morris, hemmets kock, med att röra runt i ugalin, majsgröten som är en riktigt tung uppgift, även för Morris. Efter lunch slutar de minsta barnen förskolan, så då leker vi med dem.
Jag, Olof, hjälper också till mycket i köket; rör runt i ugalin (bemästrar snart denna kok-konst till fullo), serverar uji (majsvälling), hugger ved, och fungerar allmänt som en allt-i-allo. Uncle Sammy, hemmets snickare och allt-i-allo nummer 1, och jag har satt upp nya stolpar att hänga tvättlina på som några av de tidigare volontärerna köpte in, så nu har barnen ca 130 meter extra tvättlina att hänga tvätt på! Kommer väl till använding eftersom alla barnen tvättar på lördagar och linorna fylls snabbt...Förra helgen kom vi på att det hade varit kul att bada med barnen. Uncle Maragia, socialarbetare pa hemmet, berättade att han tidigare tagit barnen till Kabarack University, som har en pool på campus. Det kostar inget och verkade perfekt, tyckte vi men tydligen var man tvungen att skicka en förfrågan om tillåtelse att komma dit innan man kunde bestämma något. Nu har iallafall Uncle Maragia skickat ett brev till Kabarack så förhoppningsvis i början av nästa vecka får vi klartecken om att kunna ta barnen till poolen mer eller mindre varje helg! Vi håller tummarna!
Byebye från tre mzungus på Afrikas savann!
Bilder fran Olof, Kany och Kristina
Dr. Olof plastrar om barnens sar!
Kany och Kristina med barnen Cathrine, Jacintha och Susan!
John och Richard lyssnar pa musik i huset :)
onsdag 11 mars 2009
Utflykt till poolen med pommes och sungu-sungu!
Med hjälp från våra sponsorer i Kirsebergs-gänget kunde vi dagen innan nyårsafton (2008) packa in oss i tre stora bussar som tog oss till ett jättefint hotell i Nakuru med både en härlig pool och en lekplats. Barnen hade ingen aning om att vi skulle iväg förrän kvällen innan, och inte ens då berättade Jacinta (Barnhemmets ägare och föreståndare)vart vi skulle, bara att de skulle klä sig i sina finaste kläder. På morgonen stod alla barnen och väntade vid grindarna i sina bästa kläder, med både hattar och nypolerade skor och stora leenden på läpparna. Då vi åkte ifrån Barnhemmet kunde man känna av spänningen i bussen och barnen, som oftast inte kan åka på några längre turer, satt knäpp tysta under hela resan och tittade storögt genom fönstren på allt som hände utanför.
Då vi väl kom fram blev vi lite oroliga då vi såg den djupa poolen, hur ska vi kunna ha koll på så många barn i vattnet samtidigt. Tur va så hade Jacinta och personalen stenkoll – det fanns ringar och armskydd, och framförallt – en babypool för de mindre barnen. När vi såg lekplatsen kände jag mig också lite lugnare, vi kunde enkelt dela upp barnen i två lag så hälften badade och hälften lekte, dessutom. Rutchkanorna och gungorna var en stor hit, framförallt för oss volontärer som kunde visa oss på styva linan hur man sätter igång fart med benen samt klättrar uppför rutchkanorna på finurliga sätt, dock visade det sig att barnen kunde allt sånt redan, och till och med bättre än oss gamlingar :)
Sungu-Sungun var favoriten. Det är en sak som går runt-runt och som man sitter i stolar och bara hänger på. Jag testade och blev rikgtigt yr och bestämde mig rätt snabbt för att vara den som bara puttar på, det var säkrast så för allas skull, framförallt så att inte sungu-sungun gick i sönder. För att få mer fart från oss volontärer ropade barnen sungu-sungu, och det tog ett tag att förstå vad de menade, men efter ett tag förstod även vi - snabbare snabbare!
Plaskandet i baby-poolen var en gigantisk hit och barnen var otroligt glada. Framförallt var mini-rutchkanan ner i poolen poppis. Det roligaste var nog att hoppa upp och ned så mycket som möjligt så vi som stod vid sidan av blev så blöta som möjligt – det intrycket fick jag iallafall från mina små busungars skratt då jag blev plaskblöt! :) Stora poolen var för de äldre barnen som klarade det galant trots att de varken tagit simborgarmärket eller baddaren.
Till middag blev det pommes och korv! Lycka! Och efterätten var glass, som många av barnen testade för första gången! Det var jätteroligt att få vara med då de minsta barnen smakade på jordgubbsglassen, och de flesta ville spara sin godsak, utan att vara medveten om glassens konsistens och vad som händer med den i värmen :) så vi försökte förgäves övertala dem om att äta så snabbt som möjligt. Men smält glass smakar faktiskt lika gott som frusen, om man tolkar barnens leenden då de åt den, vill säga he he.
På eftermiddagen åkte vi till Meningai Kratern som är ett stort hål från en komet för många hundra år sedan. Barnen tittade försiktigt över kanten och höll de minsta i hårt handen. Deras ansvarskänsla för varandra, och för de minsta är verkligen hjärteväckande. Kratern var verkligen vacker och väldigt grön.
På vägen hem somnade alla en efter en och jag kände att även jag kunde pusta ut, även vi hade haft en händelserik dag då hålla reda på 60 barn är en utmaning. På kvällen delade vi alla med oss av våra minnen, och denna dag kommer verkligen att leva kvar hos barnen – länge.
Tack till Kirsebergsgänget för denna möjligthet! Barnen var verkligen helt extatiska och glada.
Skriven av: Cecilia Schubert, Student Malmö
Simon och Mbogo
Peter
Mbogo och Willy
Samson
Simon
John
Elijah, David och Diba vid Menengai Crater
Då vi väl kom fram blev vi lite oroliga då vi såg den djupa poolen, hur ska vi kunna ha koll på så många barn i vattnet samtidigt. Tur va så hade Jacinta och personalen stenkoll – det fanns ringar och armskydd, och framförallt – en babypool för de mindre barnen. När vi såg lekplatsen kände jag mig också lite lugnare, vi kunde enkelt dela upp barnen i två lag så hälften badade och hälften lekte, dessutom. Rutchkanorna och gungorna var en stor hit, framförallt för oss volontärer som kunde visa oss på styva linan hur man sätter igång fart med benen samt klättrar uppför rutchkanorna på finurliga sätt, dock visade det sig att barnen kunde allt sånt redan, och till och med bättre än oss gamlingar :)
Sungu-Sungun var favoriten. Det är en sak som går runt-runt och som man sitter i stolar och bara hänger på. Jag testade och blev rikgtigt yr och bestämde mig rätt snabbt för att vara den som bara puttar på, det var säkrast så för allas skull, framförallt så att inte sungu-sungun gick i sönder. För att få mer fart från oss volontärer ropade barnen sungu-sungu, och det tog ett tag att förstå vad de menade, men efter ett tag förstod även vi - snabbare snabbare!
Plaskandet i baby-poolen var en gigantisk hit och barnen var otroligt glada. Framförallt var mini-rutchkanan ner i poolen poppis. Det roligaste var nog att hoppa upp och ned så mycket som möjligt så vi som stod vid sidan av blev så blöta som möjligt – det intrycket fick jag iallafall från mina små busungars skratt då jag blev plaskblöt! :) Stora poolen var för de äldre barnen som klarade det galant trots att de varken tagit simborgarmärket eller baddaren.
Till middag blev det pommes och korv! Lycka! Och efterätten var glass, som många av barnen testade för första gången! Det var jätteroligt att få vara med då de minsta barnen smakade på jordgubbsglassen, och de flesta ville spara sin godsak, utan att vara medveten om glassens konsistens och vad som händer med den i värmen :) så vi försökte förgäves övertala dem om att äta så snabbt som möjligt. Men smält glass smakar faktiskt lika gott som frusen, om man tolkar barnens leenden då de åt den, vill säga he he.
På eftermiddagen åkte vi till Meningai Kratern som är ett stort hål från en komet för många hundra år sedan. Barnen tittade försiktigt över kanten och höll de minsta i hårt handen. Deras ansvarskänsla för varandra, och för de minsta är verkligen hjärteväckande. Kratern var verkligen vacker och väldigt grön.
På vägen hem somnade alla en efter en och jag kände att även jag kunde pusta ut, även vi hade haft en händelserik dag då hålla reda på 60 barn är en utmaning. På kvällen delade vi alla med oss av våra minnen, och denna dag kommer verkligen att leva kvar hos barnen – länge.
Tack till Kirsebergsgänget för denna möjligthet! Barnen var verkligen helt extatiska och glada.
Skriven av: Cecilia Schubert, Student Malmö
Simon och Mbogo
Peter
Mbogo och Willy
Samson
Simon
John
Elijah, David och Diba vid Menengai Cratertorsdag 5 mars 2009
Bilder kan inte läggas upp :(
Olofs bilder kan tyvärr inte läggas upp :(, men för dem av er som är medlemmar av Phyllis Memorial Children's Home -gruppen på Facebok kan se bilderna. Vet inte varför det inte går... :(
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)