Marijanas återresa Del 3: Utbildning i riskzonen – Barnen agerar!

I takt med att barnen växer är det allt svårare att få ihop tillräckligt med pengar för att betala de äldre barnens skolavgifter när de når högre utbildningsnivåer. Därför har det samstämmigt bestämts att alla donationer och intäkter utöver det som används till grundläggande förnödenheter ska gå till just skolavgifterna. 

Redan i början av min vistelse lyfter jag temat med barnen. Det är viktigt att de förstår att de volontärer som framöver kommer på besök inte kommer att göra lika många utflykter som tidigare, samt att de vet varför. Barnen inte bara förstår och håller med (förutom de minsta för vilka alla dessa begrepp som har att göra med ekonomi är något abstrakta) utan börjar klura på olika sätt som de kan bidra till att samla ihop pengar till skolavgifterna. 

Några föreslår att pengarna från deras egenodlade grödor ska läggas in i skolpotten. Andra vill starta hantverksprojekt och sälja sina skapelser för att tjäna pengar till skolavgifterna. Som del av hantverksprojektet börjar barnen att göra armband och halsband till försäljning. Vi köper pärlor för pengar som individer från Sverige har donerat inför min avresa. Barnen älskar att pärla och sätter självmant igång med projektet innan jag ens hunnit göra det officiellt. De mindre insisterar på att hjälpa till. Några sitter i matsalen, andra ute i gräset. Medan de pärlar sjunger de, gosar med volontärer och roar sig.

De använder flitigt de köpta pärlorna men skapar även egna pärlor av återvunna tidningar. De klipper i timmar, rullar och klistrar och trots att jag uppmanar dem till att ta en paus och leka så tycker de att det är så roligt att de hellre fortsätter pärla. I bakgrunden spelar några barn piano och det pratas och skrattas flera dagar i rad medan över hundra unika smycken blir till i alla möjliga färgkombinationer och mönster. 

Vi kommer också överens om att skapa en videokampanj tillsammans. I den ska barnen berätta om sin syn på utbildning. Jag ställer upp som frivillig videograf och inspelningarna ger mig möjlighet till egentid med de äldre barnen. 

Samtalen blir mycket intressanta, en del barn berättar om sina bakgrunder och flera gånger glömmer vi inspelningen och hamnar i förtroendefulla samtal som berör både mig och dem till tårar. Vi kramas och känner hur vår relation stärks. 

Barnens berättelser får mig att förstå djupare än någonsin vad Phyllis Memorial är… Det är inte bara en plats där föräldralösa barn växer upp. Det är så mycket mer, för vart och en av dessa barn. Det är trygghet, kärlek, glädje, vänskap, familj, ro, drömmar.

Det är en sak att höra Jacinta eller Gidraph berätta om barnens bakgrunder och veta att de får sina behov tillgodosedda här, men det är en helt annan sak att höra barnens egna versioner. Att se sorgen i deras ögon när de minns tillbaka, att se skammen över sådant som de tidigare tvingats utstå, att höra dem berätta om sina farhågor när de först kom till barnhemmet och notera lättnaden som följde när de insåg att de kommit till en bra plats. Att se hur överraskade de blir när de svarar ”nej” på frågan ”Känner du dig någonsin rädd här?” och att se glimten i deras ögon när de berättar om den trygghet, vänskap och kärlek som de upplever. Kärlek som de berättar aldrig fanns i deras liv innan. 

Några av barnen väljer att lägga till något ”eget” mot slutet av videona. Ibland ensamma, ibland tillsammans med en vän. En hälsning eller en låt, och vi skrattar och busar tillsammans. När vi spelar in tillsammans ser jag så tydligt allt som skapats i relationen mellan två eller flera barn. I blickarna de delar med varandra, i sättet de håller om och busar med varandra, i glädjen de bringar varandra.. de relationerna, de vänskapen och den känslan av tillhörighet.. det är något som inte var ämnat åt dessa barn förrän Phyllis skapades och de kom hit. 

Det berör mig djupt. Videostunderna blir några av de värdefullaste stunder som jag får dela med barnen. Tacksamheten jag känner är bortom ord.