Marijanas återresa Del 2: Det mysigaste strömavbrottet någonsin

En kväll medan barnen tittade på film fick vi ett strömavbrott som varade resten av kvällen. Det blev det mysigaste strömavbrottet jag någonsin varit med om. Alla barn lämnade sina platser framför TV-skärmen och sprang ut i mörkret utanför matsalen. Jag följde dem ut med försiktiga trevande steg, och kom på mig själv med att plötsligt stanna upp mitt i en inandning, tagen av den så starkt lysande stjärnhimlens magi.

Ståendes där ute hör jag hur barnafötter springer runt i den rödbruna sanden tjutandes av skratt. Jag hör att jag är omringad och plötsligt känner jag hur små barnahänder omfamnar mina ben och kramar från både små och stora barn översköljer mig från alla håll. 

Jag fångar vart och ett och känner på deras huvuden för att förstå vem det är som håller om mig. Jag bli positivt överraskad av att se att många av barnen som nu springer fram och håller om länge är de barn som vanligtvis är blygare och som inte alltid vågar närma sig lika mycket som de skulle vilja. I tryggheten av mörkret passar de på. 

Fler springer fram och fyller på kramen runt oss, lager efter lager av barn, och vi hamnar i en enorm gruppkram där vi står länge, gungandes lätt och skrattandes. Efter en stund börjar händerna som håller om mig att kittla mig och ju mer jag våndas desto mer förtjusning hör jag i barnens skratt. Vi springer runt, jagar varandra och kittlar varandra tills jag tappar andan. 

De är outtröttliga, men jag behöver sätta mig. Så vi sätter oss på betongen utanför köket. Fyra – fem barn sätter sig på varje sida och lutar sig mot mig eller mot varandra.

”Look at the stars auntie!” säger en av flickorna och vi gör precis det. Hållandes om så många barn mina händer kan nå där vi sitter intill varandra tittar vi på stjärnhimlen tillsammans, pratar, sjunger och gosar. 

Runt omkring oss hör jag de äldre barnen sitta och snacka i närheten. Några barn har tänt en brasa och sitter och sjunger och berättar roliga historier. Syrsorna sjunger sin nattsång.

Gungan utanför matsalen som en hel hög med barn klättrat upp på gnisslar intensivt. De håller hårt i sig, tar i med kraft och får upp farten så att jag blir något orolig. De hoppar ner från gungan och blir kvar sittandes på marken, skrattandes så mycket att de får ont i magarna och inte förmår att röra sig av skratt! Min automatiska tanke är att säga åt dem att vara försiktiga, att inte förstöra gungan, att inte ramla av. Men jag stoppar mig själv. Den här gången låter jag bli att reagera som en vuxen. ”Hakuna matata, de är Kenyanska barn, de har klättrat innan de lärt sig gå, de har koll på läget” tänker jag för mig själv. Istället stannar jag bara kvar i stunden och låter deras hjärtliga barnaskratt pränta sig fast i mitt minne.  

Några timmar senare börjar de mindre barnen bege sig mot sovsalarna. Istället dyker några av de äldre pojkarna upp. Vi sätter oss på trappan till förrådet och blir kvar där, pratandes tills allt omkring oss förutom vi själva och syrsorna har tystnat. Vi pratar om livet i Kenya och framförallt livet som tonåring, om utmaningar, grupptryck, om önskan att passa in, om respekt och självrespekt. Om rädslor och oron, om nyfikenhet, drömmar och vägval.

Det är sent och kyligt när vi går mot sovsalarna för att säga god natt och jag ger barnen en godnattkram var. I flickornas sovsal väcker några av flickorna varandra när jag kommer. Det visar sig att de har lovat att göra det för att de som varit för trötta för att hålla sig vakna inte vill gå miste om sin godnattkram. 

Vi pratar om liknande teman som med pojkarna med några av de äldre tjejerna. Alla berörs av dem, och alla finner dem viktiga. De berättar att de äldre barnen har kommit på besök och berättat för dem om livet, och om vikten att ta vara på möjligheterna istället för att slarva bort dem. Det har fått dem att tänka till, särskilt när de barn som stött på svåra utmaningar utanför Phyllis har berättat. Det har fått dem att inte ta det goda livet för givet utan att kämpa. Skillnaden märks i deras sätt att resonera, agera och relatera till både sig själva och andra. 

Vi alla uttrycker tacksamhet för pratstunden och jag känner mig ärad över att kunna följa deras utveckling under alla dessa år. De är kloka barn, och medan jag tyst går mot gästhuset i nattmörkret känner jag överraskande starkt att jag älskar dem något så oerhört.