Phyllis Memorial, December 2016
Jag vaknade mitt i natten med panik! Jag ska åka härifrån imorgon...
Jag vill stanna, det är lika svårt varje gång ( 18 hittills ) att lämna barnen.
Barnens goa kramar, deras härliga leenden när vi ses, alla deras frågor
om mitt liv och om Sverige. Och den största frågan; Varför stannar du
inte längre? När kommer du tillbaka?
Underbart att träffa aunties och uncles. Ruth,vår manager, var på sin
första semester någonsin i 3 veckor! Innan har hon varit iväg 2 -3 dagar
som mest. Denna gången var Jacinta bestämd - du SKA iväg! Så det gjorde
susen, Ruth åkte till sin syster. När hon kom tillbaka var hon sååå
glad, hon har verkligen kunnat koppla av. Det var hon väl unnat.
Underbara Ruth, vår manager som är fantastisk i det arbete hon utför och ljuvlig som människa.
Ni skulle sett när hon kom tillbaka från semestern. ALLA blev så så
glada och kastade sig över henne och hon blev överröst med kramar och
många glädjefyllda ord. Att se detta bara bekräftar återigen vilken fin
kärleksfylld stämning det är här.
Jag var hos en granne som odlar sötpotatis och paprika. Han berättar att
tidigare fick han dåliga skördar pga det smutsiga vattnet han köpte. Nu
blir allt perfekt sedan han började köpa vårt rena vatten! Förra året
hörde vi många berätta om hur de som dricker vårt vatten är mycket mer
friska jämfört med tidigare och nu hör jag att det påverkar folks grödor
också. Toppen!
Jacinta har kontakt med Lions Club i Nakuru. En man, fd militär, sträng
och strikt sådan, har hört Jacinta pratat om Phyllis Memorial. Han ville
granska verksamheten och dök upp en dag oanmäld.
Han pratade med barnen och tyckte att de var väldigt annorlunda jämfört
med barn på andra ställen. Våra barn är så öppna och sociala OCH det
fanns ingen regel att en anställd behövde vara med!
Han bad Ruth om att få se bokföringen och han blev väldigt chockad över
att hon gick och hämtade den direkt och visade att han kunde sitta i
lugn och ro på kontoret och gå igenom den. Han var också välkommen att
ställa frågor. Efter hans genomgång behövde han en stund för att hämta
sig, detta var unikt. Överallt annars när han frågat efter bokföringen
hade han fått till svar: kom nästa vecka och liknande. Han sade att
Phyllis Childrens home är det enda barnhem han litar på! Han blev så
imponerad över allt att han skänkte en massa mat! Han har också lovat
att sponsra två av våra barn som gått grundskolan med bra betyg. Känner
jag Jacinta rätt, kommer hon att se till att det blir tre barn.
Vi har en volontär från Nya Zeeland som har planterat vattenmelonfrön. Vi hoppas det blir lyckat.
Tidigare volontärer samlade ihop pengar till ett växthus. Det är fantastiskt! 8 x 30 meter. Det sköts perfekt och har gett väldigt många tomater och just nu är det paprikor. I vattenkiosken på Phyllis finns nu även lite mat, godis, cigaretter,
läsk mm. De äldre ungdomarna sköter det så lär de sig mycket.
Vår underbara auntie Sara. Hon pratade med de som gått ut high- school; När ni får ett jobb, så tar ni en del av er lön till att hjälpa ett annat barn. Innan ni gör det the game is not over. Kom ihåg var ni kom från och vad ni har idag tack vare andra hjälpte er!!! Ungdomarna lyssnade. De träffades dagen efter och gjorde lite planer....
På Kenyas självständighetsdag, 12 december, hade vi fest! Barnen fick goda mandazi till frukost ( en sorts kaka ). Till lunch blev det getkött. Ingen fest är ju komplett utan kött i detta landet! Flera av barnen/ ungdomarna uppträdde, det har varit så roligt att följa
deras utveckling, hur de lär sig att prata inför stor grupp, de sjunger
och dansar och många av dem gör det utan att bli nervösa.
Joseph, nu vuxen och jobbar i storkök, var sååå rolig då han ledde
festligheterna. Han är en stand-up komiker, som han fick alla att
skratta. Och de ungdomarna som Sara hade pratat med visade hur mycket de
uppskattar Jacinta. De höll tal och gav henne ett kort med bl a:" Du är
den enda person som har stått vid vår sida trots våra livsstormar. Vi
hittar inga ord för hur vi ska tacka dig för alla uppoffringar du gjort
för vår skull. Utan dig hade vi haft dåliga betyg, dåligt umgänge och
dåliga vanor som hade slitit itu våra liv. Vi älskar och uppskattar dig
varje dag!"
Jag önskar ni hade fått uppleva hur fint det var....
Jag ville också göra något så jag läste om Emil i Lönneberga. Alla
lyssnade uppmärksamt och tyckte det var jätteroligt att se de fina
bilderna. Precis som tidigare när jag läst om Pippi är det även de vuxna
som har lika roligt som barnen. Så kul!
David har börjat jobba som lärare och vi är så stolta. Han höll tal; "
Jag vill ge tillbaka, kom och fråga mig om det ni inte förstår i skolan.
Hans råd till de som är i high-school: läs inte bara reklam på er
fritid. Sikta högt! Kunskap är makt. Hur kan vi betala tillbaka till
Jacinta? Jo, göra gott i livet och få en bra utbildning! "
I januari kom en ny pojke, Myles, då ca 2,5 år. Hans mamma satt i häktet
och hade precis dömts till fängelse i 3 år. Någon på fängelset kände
till barnhemmet och ringde Jacinta. Kan ni ta pojken? Hon åkte dit och
pojken kastade sig i hennes famn. Han var så sjuk, hade blöta nerkissade
kläder. Han är hos oss nu. Gulligare unge får man leta efter!
Marijana, en fd volontär som är här för fjärde gången, håller på att
spela in en film på barnhemmet som kommer att visas på Youtube. Det blir
bra att hänvisa till. Vår hemsida håller på att göras om så vi ser fram emot när det är klart!
Tack till er där hemma för det ni gör för barnen!
Sabine
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar