Johannas och Gunns äventyr!

Det har nu gått över en månad sedan jag och Gunn kom hem från Kenya. Samma dag som vi åkte så skrev jag en lapp till min familj och lade på köksbordet. Jag skrev att jag skulle sakna dem, men att det här kommer bli  mitt livs äventyr. Idag kan jag utan tvekan säga att det stämde. Mitt livs äventyr är vår resa till andra sidan jordklotet. Vår resa till barnhemmet. Vår resa till Kenya.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte har lärt mig något under min vistelse i Kenya. Jag har lärt mig otroligt mycket. Man har inte bara lärt sig om hur Phyllis vardag fungerar, hur man hackar kål, eller hur man säger hej på swahili. Man har lärt sig en hel del om livet. Idag har jag en klarare bild över vad som är viktigt. Jag prioriterar annorlunda, omvärderar, och uppskattar allt betydligt mycket mer. Att sitta här hemma i en stor villa med alla möjligheter i livet känns inte bara bortskämt, utan även uppskattande. Man lever ett underbart liv som bör uppskattas varenda sekund. Kom ihåg det. Men gemenskapen och glädjen i Kenya går inte att jämföra med Sverige. Man måste åka till Kenya för att förstå vad jag menar. 

Under vår vistelse i Kenya har vi bland annat hjälpt till på Phyllis och lekt med barnen samt via en kvinnorättsorganisation även träffat andra utsatta grupper i samhället. Jag och en kille på barnhemmet arrangerade även en fotbollscup på tre dagar som blev väldigt lyckad och uppskattad. Jag och Gunn åkte också in till Nakuru ett flertal gånger för att köpa nödvändiga saker till barnhemmet och till de blivande studenterna. Innan vi åkte hem höll vi en avskedsfest för barnhemmet där vi bjöd på mandasis som vi bakat tillsammans med personalen, samt godis. Det var en mycket trevlig kväll! 

Det finns så mycket och så många man saknar i Kenya. Jag saknar barnen och personalen, barnhemmets grannar och de människor som vi träffat via dem, och det kärleksfulla och omtänksamma Kenyanska folket som alltid kom fram och hälsade och frågade hur man mådde.

Jag saknar också att börja varje morgon med att gå upp till Uncle Maurice som mötte en med världens största leende, gav världens största kram, och därefter serverade världens godaste te. Jag saknar att höra barnen skrika ”Auntie!” för att få ens uppmärksamhet så att de kan visa vad de lärt sig. Jag saknar att gång på gång bli häpen över hur mycket barnen kan och hur kloka alla är. Jag saknar maten, klimatet, barnens böner, och att se barnen springa omkring med en pinne i handen och ett däck i täten. 

Jag saknar att se Gunn irra runt med en insektsspray i ena handen och sin lila foppatoffel i den andra för att försöka vinna kampen  mot de stora spindlarna som kom in i vårt rum när det regnade på eftermiddagarna. Jag saknar att hjälpa till, att lära mig nya saker, att se glädjen, gemenskapen, och hjälpsamheten. Jag saknar allt. Gunn saknar allt.  Vi saknar allt. 

 

Jag tror att varken jag eller Gunn riktigt har landat efter vår resa. Vi kommer nog aldrig att göra det helt. 

Halva ens hjärta och hjärna finns kvar i Kenya och man tänker på dem varje dag. Men en sak är säker, vår resa är mitt livs äventyr.

Skrivet av Johanna Larsson, som besökte barnhemmet tillsammans med Gunn Johansson, augusti – september 2014.