Olivers Volontärberättelse

Jag sitter nu i mitt lilla rum i ett kollektiv i Oslos statskärna. Utanför dundrar bussar och spårvagnar förbi, enligt sina tidtabeller. Sommaren lider mot sitt slut och hela livet skiftar nyans, det var två månader sen jag lämnade barnen på Phyllis. Två månader sen min fysiska kropp lämnade Kenya, men under mina ögonlock dansar och sjunger min andra familj varje dag. Min andra familj säger jag, för det är just det ordet som beskriver den samhörighet jag känner till barnen och personalen på Phyllis.

Innan min avfärd visste jag egentligen inte vad som väntade mig, förutom ett hett klimat och hundra stycken barn. Jag var inställd på att jag skulle ställas inför en enorm prövning psykiskt och emotionellt och kanske var det denna acceptans om att det kommer vara perioder som är påfrestande som tog mig igenom just de stunderna då alla intryck och upplevelser fyllde bägaren till bredden. 

 

Jag hade drömmar och ambitioner om att spela musik med barnen och göra mycket kreativa pyssel tillsammans. Jag hoppades att jag skulle komma några under skinnet så de kunde känna tillit till mig och som kunna släppa in mig i deras värld. Jag hoppades att jag kunde få barnen att skratta. Jag hoppades att min vistelse på barnhemmet skulle ge mig ett nytt perspektiv på saker här i världen. 

Ingenting här i livet blir som man tänkt det, men det betyder inte att det är negativt, tvärtom. Min vistelse på Phyllis Memorial Childrens Home var fantastisk. Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur alla dessa människor skulle komma att ha en sådan stor och betydande plats i mitt hjärta. Jag ställdes inför prövningar långt bortom min bekvämlighetszon och växte enormt igenom detta. Mitt tålamod testades dagligen men gav alltid med sig med en känsla av tacksamhet, kanske en tacksamhet över att vara behövd. 

 

Under min vistelse uträttade jag inga stordåd utan fanns mest bara där för barnen i deras vardag och anordnade roliga aktiviteter under deras lediga tid. Att bara finnas där och vara uppmärksam och nyfiken på barnen gav dem en känsla av att vara speciella, att vara behövda om så vill. När jag hade en jobbig dag, kände mig ensam, längtade hem eller bara var trött fanns det inget som kunde muntra upp mig mer än att bara se alla barn och få vara med dem. Jag tror jag behövde dom mer än vad de behövde mig, och är det inte det vi alla är här för? Att i livet få känna sig behövd, att känna att man har en mening.

 

Det är vad jag tror meningen med livet är. 

Kärlek, Oliver Hultqvist. 

 

 

Skrivet av Oliver Hultqvist, volontär vid Phyllis Memorial Children's Home & Academy, april - juli 2014.