Phyllis uppträder med dikt på African Child Day

Jambo!

Marijanas första vecka har varit full med intryck och tiden har flugit förbi! Under vardagarna har Jonatan visat runt, guidat, tipsat och hjälpt Marijana med namninlärningen som är en riktig utmaning! Barnen har för det mesta varit sysselsatta med skola, läxor och andra vardagliga sysslor och personalen har jobbat minst lika hårt med deras.  

Brödtraditionen som infördes under Oliver och Torbjörns tid lever vidare och på bilden ser ni Rachel och Maggie som precis tagit ut morgondagens frukostbröd ur ugnen!

I lördags var det African Child Day och Marijana åkte tillsammans med en grupp barnhemsbarn in till en festival i Nakuru där de uppträdde med en dikt. Barn från en mängd andra barnhem var på plats och uppträdde även dem med sånger, akrobatik, dikter och dans! Till och med de vuxna fick ställa sig på scen och dansa loss, något som barnen tyckte var väldigt underhållande!

Våra barn var jätteduktiga, och efter festivalen fick de varsin fika-peng (motsvarande ca 2,5kr) som de fick handla för. För flera av dem var detta första gången i en mataffär och de hade extrem beslutsångest då det fanns så mycket gott att välja mellan! Till slut slog de ihop sina pengar i smågrupper och köpte snacks.

Barnen som representerat Phyllis Memorial på African Child festivalen fick även visa upp sitt nummer på barnhemmet. Riktigt duktiga var dem!

På kvällen var det filmdags och vi poppade tillsammans med ”Popcorn-proffset Aunt Rachel” ca 50 liter popcorn vilka uppskattades minst lika mycket av personalen som av barnen!

Under söndagen var det dags för storstädning och alla hjälptes åt med att rensa bönor, torka golv, tvätta etc. Efter lunch bjöd vi in 6 av de minsta barnen till gästhuset där de fick hjälpa oss att baka chokladbollar. Barnen, som vanligtvis är så himla busiga, tog uppgiften på största allvar och rullade upp emot 300 bollar som försvann sekundsnabbt direkt efter middagen! 25l apelsinsaft försvann lika snabbt den med!

Obama var flitig med att tjuvsmaka på chokladdegen under chokladbollsrullandet! Han var dock inte lika duktig på att dölja spåren!

Under söndagseftermiddagen arrangerade vi en ballongtävling med priser. Barnen blev uppdelade i olika grupper baserat på ålder och fick knyta var sin ballong vid foten. Tävlingen gick ut på att spräcka alla andras ballonger genom att trampa på dem. Sist kvar med hel ballong vid foten vinner, men även tvåan och trean får pris. Totalt fanns det fem grupper vilket innebär att en hel del gossedjur fick flytta från Marijanas resväska till barnens sovsalar!

Ha det så bra så hör vi av oss snart igen!

Jonatan och Marijana 

Marijanas första vecka på Phyllis

Hej allihopa! 

Efter en vecka på barnhemmet är jag helt överväldigad av det här stället och starkt imponerad av barnen! Att vara på Phyllis är lite som att leva i en härlig bubbla långt borta från en stor, kaotisk värld. Jag stortrivs! Barnhemmet ligger ute på landsbygden, ca 800m från närmaste väg och är omringat av stora gröna fält så långt ögat kan nå. Mitt bland fälten ligger Phyllis, fyllt med över 230 elever som springer runt i blå-gula skoluniformer varje dag förutom söndag då de är lediga.

Lille Johnny flörtar med kameran medan han väntar i frukostkön. 

Just nu sitter de tre minsta, Johnny, Ruth och Obama bredvid mig i gästhuset och målar i målarböckerna som jag tagit med från Sverige. De går i förskolan och slutar tidigare än de andra barnen vilket innebär att de ofta får en stund själva med någon av volontärerna innan de övriga barnen rusar ut ur klassrummen. Oftast brukar vi flyga drake under den tiden men idag tar vi det lugnt med lite musik och målar-mys.

Mys med minstingarna, Johnny, Obama och Ruth.  

De yngre barnen är otroligt söta, blyga men så nyfikna! På väg till och från förskolan bråkar de om vem som ska få hålla mig i handen. Jag brukar säga att de får dela på mina händer och då är de upp till tre per hand som istället knuffas om vem som ska få hålla i flest fingrar.

Jeremiah, Ruth, Obama och Kevin (tror jag, men är fortfarande osäker på många namn!) ligger i gräset och vilar efter drakflygningen häromdagen!

Lewis och David har avslutat skolan och ska börja studera vid universitetet till hösten. Jag är grymt imponerad av dessa två grabbar. Så fort jag kom hit kom de fram till mig och frågade vad jag kunde om datorer. ”Vi vill att du lär oss allt du kan, för våra universitetsstudier!” sa dem. Sedan dess har vi suttit i datorrummet om kvällarna och börjat gå igenom word, powerpoint, picasa och photoshop. Killarna har tagit fram en tidning och vill lära sig att göra likadan layout på datorn. Jag visar, de provar, jag hjälper. Sedan raderar de allt och börjar från början, om och om igen, inte en, två eller tre, utan fyra, fem och sex gånger, ända tills det jag visat sitter ordentligt! Detta gör de till sent på kvällen, efter en lång arbetsdag på bygget. I väntan på att börja universitetet jobbar de nämligen. Och inte en enda gång har jag hört dem klaga över att något är jobbigt, att de är trötta eller att de inte orkar.

Att vara här ger en verkligen perspektiv på saker och ting. Man inser vilken lyx det är att göra ”normala” saker som att kunna spola efter sig i toaletten, att diska med diskmedel, att tvätta i rent vatten, att kunna dricka kranvatten, att ha råd att krydda maten, att stå under en varm dusch! Här diskar man i mer eller mindre brunt vatten, här äter man samma okryddade mat varje dag och här duschar man ståendes i en hink, hällandes kallt vatten över sig med en annan hink! Så alla där hemma som har lyxen att duscha under en varm dusch ikväll – passa på och njut ordentligt, helt enkelt för att ni kan!

Nu har minstingarna hittat mina post-it lappar och klurat ut att de går att sätta fast precis överallt, så jag måste rycka in innan gästhuset blir omtapetserat till gult!

Hörs snart igen!

Marijana

Ny volontär på väg till Phyllis!

Hej!

Jag heter Marijana Gutic och är en psykologistuderande, chokladälskande & dykberoende 25-årig tjej med rötter i Bosnien och Hercegovina. Jag är uppväxt vid havet i underbara Lysekil, men lever för tillfället studentlivet i Örebro där jag läser psykologprogrammet. Min tid spenderar jag helst med vänner & familj, söker mig gärna till naturen och är inte sällan på vift efter äventyr på resande fot. Min stora passion är dykning och få känslor slår den av att sväva tyngdlöst mitt i det blå bland alla undervattenvärldens vackra former och färger! Somrarna spenderar jag vanligtvis precis så - under ytan i något av världens magiska hav - men denna sommar väntar nya och spännande äventyr ovanför ytan på en annan, av allt att döma, minst lika magisk plats - Phyllis Memorial!

Afrika har, som för många andra så även för mig, länge varit en dröm som väntat på att bli uppfylld. Att göra resan dit som volontär har varit en självklarhet då mina tidigare volontärerfarenheter från arbete med barn och ungdomar med funktionshinder, har varit bland de mest givande och lärorika upplevelser som jag har varit med om. Dels är känslan av att kunna ge någonting av sig själv till någon annan underbar, men framförallt tycker jag att man får så otroligt mycket tillbaka då man reser på det här sättet. När jag hittade till Kampi Ya Motos hemsida och läste om deras syn på barnen visste jag direkt att jag hade hittat rätt plats för mig att åka till. Redan då var jag förväntansfull inför det som komma skulle, och idag, med bara några dagar kvar till avresan så är jag överväldigad av allting som jag sedan dess har fått läsa, se och höra från personer som under årens lopp har varit involverade i barnen och barnhemmet. Just nu har jag ingen aning om vad jag kan förvänta mig, men en sak har tidigare volontärer övertygat mig om - att oavsett vad det är och oavsett hur tufft det stundvis kan komma att bli, så kommer det att vara något underbart!

I väntan på avresa har jag i samarbete med SalsaSocialDance arrangerat en salsafest i Örebro där ett 60-tal dansare fick se bilder och höra berättelsen om barnhemmet. Genom att dansa, köpa lotter, fika och fylla en "Phyillis-gris" tjock på pengar bidrog de med över 5500kr! Familj och vänner har bidragit genom att hjälpa mig att sälja barnhemskalendrar, en vän har blivit barnhemsfadder och en annan blev inspirerad till att själv anordna en välgörenhetsmiddag för sina vänner där vi informerade om barnhemmet och fick ihop 1750kr! Ner till Kenya har jag även med mig lite "aktivitetspengar" som jag tjänat ihop genom att fotografera dykare och som kommer att spenderas på någon rolig utflykt! Under de senaste veckorna har jag samlat in kläder och leksaker som jag fyllt resväskorna med och hoppas att barnen kommer att bli glada av. Bland annat ligger en karaokemaskin bland alla kläder och gossedjur så förhoppningsvis blir det några schysta karaokekvällar framöver!

 

Ska bli riktigt spännande att äntlingen få möta dessa härliga barn!
Ta hand om er allihop så hörs vi snart igen!
Marijana

Tankar kring livet på Phyllis

Sedan sist har Ella lämnat Phyllis och åkte hem till Sverige. Hejdå, Ella, det var verkligen trevligt att lära känna dig.

Jag ska inte ljuga, det är roligare att ha sällskap än att vara ensam volontär på Phyllis. Det är inget problem att vara själv, nej, men det blir trots allt ganska mycket ensamtid. I regel är det åtminstone två volontärer på plats samtidigt. Dom kan ha olika längd på sin vistelse vilket gör att det ibland kan vara fler än två och ibland, som nu, är jag själv för några veckor innan nästa volontär kommer hit.

Jag har tänkt på det, egentligen enda sedan jag kom hit i februari, att man tycks lära känna sina volontärkollegor väldigt väl på väldigt kort tid. Detta beror förstås på att man bor tillsammans och spenderar i stort sett all den vakna tiden med varandra. Därför tycker jag, känns det alltid extra tomt och ensamt de första dagarna efter att mina volontärkollegor åker hem.

Jag har skrivit om det förr, jag vet. Jag vet också att det är en så någorlunda uttjatad klyscha. Men detta med hur fort tiden passerar här, tidsperspektivet överhuvudtaget, är liksom svårt att få grepp om. Samtidigt som det känns som att jag har varit hemifrån väldigt länge, så passerar dagarna, veckorna och månaderna så otroligt fort. Det är redan juni. I mitten av denna månad har jag varit på Phyllis i fyra månader, alltså 17 veckor. Herregud! Jag har förstått att det är sommar i Sverige nu. Det var vinter -25 och snöstorm när jag åkte. Detta tjat om att tiden går så fort hit och dit på Phyllis, det kanske kan vara svårt för vissa att förstå. Men jag är övertygad om att förre detta volontärer vet precis vad jag menar och hur jag känner.

Jag trivs mycket bra på Phyllis. Ibland när jag tänker på det känns det nästan overkligt att jag faktiskt har en tillvaro och en vardag i Afrika. Det känns suveränt. Jag har aldrig någonsin ångrat att jag kom hit. Detta är verkligen en erfarenhet och minnen för livet.

I lördag hade vi disco. Som jag har skrivit om tidigare så är musik och dans ett stort intresse bland många här. Det blev en lyckad kväll. I övrigt har det varit en ganska lugn vecka. Vad det verkar så är regnaperioden över och det är något varmare nu också. Kvällarna är härliga, de sista timmarna innan solen går ner påminner lite om en fin sommarkväll hemma i Sverige. Davir och Lewis, grabbarna som börjar på universitetet i augusti, har bett mig ge dem lite datorundervisning och dem hur word fungerar. Det ska bli roligt, jag ska göra mitt bästa och jag tror att det kan vara bra att ha någrlunda hyffsade datorkunskaper när man kommer till universitetet.

Hälsningar Jonatan

Dagen D

Då var dagen kommen

Det känns märkligt att mina 6 veckor på Phyllis nu tagit slut. Jag minns att jag när jag läste de andra volontärernas berättelser, som står skrivna i en bok i gästhuset, undrade hur det kom sig att alla hade tyckt att deras tid här gått så otroligt fort. Jag har faktiskt ingen aning om det nu heller men jag kan intyga att dagarna flyger iväg. Det spelar ingen roll om schemat varit fullspäckat eller om man bara legat och läst hela dagen, plötsligt har barnen slutat skolan och det har blivit dags att öppna biblioteket och sedan är det kvällsmat och läggdags.

Under min tid här har jag lärt mig mycket från barnen. Att se dem diska, städa och tvätta varje dag utan att någonsin ifrågasätta varför gör det så tydligt hur enkel och fridfull uppväxt de flesta av oss i Sverige haft. När jag var liten och ombads hjälpa till med något bad jag ofta om en anledning. Varför var just jag tvungen att diska efter maten? Jag diskade ju igår.. Här är allting så självklart. Under mina veckor här har jag aldrig någonsin hört någon varken klaga eller ifrågasätta. Att alla hjälper till är lika självklart som att ta hand om varandra. För samhörigheten barnen emellan är otrolig. Det är så vackert att se hur de alla är syskon och hur barnhemmet utgör en enda stor familj. De hjälps åt med läxor, tröstar och kramas och turas om att fläta varandras hår. Ålder spelar ingen roll, alla får vara med eftersom alla är en del av familjen.

Jag åker inte hem det minsta sorgsen från Phyllis, även om känslorna kom som en våg över mig när det var dags att säga hej då. Även om det känns tungt i hjärtat att många av barnen bär på historier som hade varit jobbiga bara att läsa om så har de det väldigt bra nu. De har tak över huvudet, de får mat och utbildning. Men framförallt så får de kärlek. Även om otroligt mycket finns kvar att utveckla och förändra så visar vad som redan gjorts på hopp om vad som mer kan göras.

Nu lämnar jag Jonatan ensam ett par veckor innan den nya volontären får äran att bli hans medarbetare. Jag har trivts otroligt bra och är så glad att jag gjorde denna resa.

Kram till er alla,

Ella.

Muffinsbak!

Hej!

Tiden och dagarna fortsätter att passera i rask takt på Phyllis. Det känns otroligt att det snart är juni månad. Tydligen är det nästan sommar i Sverige. Vi har det väldigt bra. Ella repade sig efter sjukhusvistelsen. Regnperioden verkar, i skrivande stund, vara på väg att avta. Det regnar mycket mindre än tidigare, helt enkelt. 

Det har varit friidrottstävling. Några av barnen på Phyllis var iväg och kämpade tappert mot några andra skolor i området. De var mycket duktiga och vann flera grenar. Och sanna våra ord när vi säger det; barnen på Phyllis kan verkligen springa fort. Jonatan försökte utmana några av de äldre grabbarna, men var chanslös.

Barnen har skrivit brev till sina faddrar och före detta volontärer i Sverige som Ella tar med sig när hon åker hem i morgon. Innan Ellas hemresa ville hon ordna med någon tillställning så därför spenderade vi halva dan idag med att baka 150 kladdkaksmuffins. Två av grabbarna, John och Andrew, var med och hjälpte till och det lyste om dem när de fick ansvaret att ta hand om resterna. Tanken var att vi senare på kvällen även skulle ha ett disco. Elen var dock frånvarande och fest utan musik går ju inte, så vi fick skjuta upp discot till nästa helg. Men kakorna gjorde ändå kvällen lite mer speciell!

Den här helgen fick vi även besök. Hanna, som var på Phyllis för 6 år sedan kom förbi med sin väninna. Vi kan tänka oss att det förändrats väldigt mycket sedan hon var här. Förutom nya byggnader så har ju antalet barn på barnhemmet mer än tredubblats. Det var dock väldigt roligt att se vänner återuppleva 6 år gamla minnen tillsamman och se hur lätt det är att komma tillbaka.

Glad sommar på er!

Hälsningar 

Ella och Jonatan