Jocke Österberg – 23 juli.

Detta har nog varit den bästa veckan hittills.
Det tog mig ett tag att lära mig alla namnen, nu har jag haft tid att så smått börja lära känna alla lite mer personligt.
Smeknamnen börjar sitta, gångstilar, speciella vanor, ansiktsuttryck, vem är kompis med vem.
Vem är lite utanför och behöver den där extra pushen.

"Project Asante" fortskrider i rasande fart och är inget annat än en succé.
Igår sa alla det när de fick sin tallrik med getkött (berättar mer om slakten längre ner), cabbage och ciabatti.

Jag tror att alla börjar känna min vibe nu.
Jag är inte längre främmande.
De vet vad de kan vänta sig av mig.
Det vill säga total oförutsägbarhet.

Jag kan säga att jag försöker att ge mitt hjärta och själ till de 104 personligheterna.

Jag börjar känna att de är tillräckligt trygga med att ge mig en liten, liten del av sitt.
Det räcker mer än väl.

Man vet att de börjar känna viben när de ignorerar mig.
Det är konstigt nog den bästa känslan.
När det känns som att jag för ett ögonblick är en av dem.
Att vi trots allt inte är så olika.

Denna veckan ska jag hylla superhjältarna.

För på Phyllis arbetar 8 stycken superhjältar som överhuvudtaget får barnhemmet att gå runt.
Som går upp tidigt på morgonen för att de 104 förtrollande personligheterna (215 inkl. skolan) ska få mat.

Ordet inspiration används i överflöd i vårt avlånga land, tycker jag.
En Big Ben-reklam om ris eller ett halvtaskigt tal på tv kan uppfattas som inspirerande.
Det funkar inte i Jockes värld.
Här snackar vi ren och riktig inspiration.

The Superhero

Maurice Shiakachi Itayo
Född: 1 januari 1962.
Familj: Fru Felister. Barn: Edwin, Eric och Silas. (inte boendes på barnhemmet)
Smeknamn: Uncle Maurice, Superhero, Iron Man
OK, Maurice är en sådan man jag vill vara.
Hans inre glöd och passion fullständigt ryker ur öronen på honom.
Han är stark som en oxe och ödmjuk som en hundvalp.
Han krigar från tidigt, tidigt på morgonen till efter middag.
Enbart så att kidsen ska gå sin porrage, gethari och ugali.
Jag beundrar Maurice av hela mitt hjärta.
Jag säger det till honom lite då och då.
Jag vet inte om han bryr sig så mycket.
Och varför skulle han göra det?
Vetskapen om det han gör varenda jävla dag är nog belöning nog.
Följande samtal utspelade sig häromdan:
J: "Superhero, how old are you?"
M: "You tell me." Patenterat leende.
J: "Hmm. I guess 46."
M: "Ooooh, you know it. I was born in 1962." Patenterat leende.
J: "How long do you think you will work here?"
M: "Johnny's graduation"
J: "Ahaa, I see. And he's like 3 now (han återkommer längre ner som Ruths lille son), so about 13 years more or so."
M: "Haha, yes. He will be a grown-up then." Patenterat storgarv.
Fy fan vad jag kommer att sakna honom när jag åker.

The Beautiful One

Rachel Wanjiku
Född: 6 juni 1973
Familj: Barn: Ester. (boendes på barnhemmet)
Smeknamn: Aunt Rachel, The beautiful one, superlady
Först ut av de superladies.
Jag kallar henne The Beutiful One. Av den enkla anledningen att jag tycker att hon är förbannat vacker.
Hon är som plockad ur en film.
Schablonen av den afrikanska hårt arbetande kvinnan.
Tolv ton skinn på näsan i kombination med den finaste damens graciösitet.
Jag skojar ofta om att jag ska ta med henne till Sverige i framtiden.
"Ujujuj", är hennes favoritreplik. Som att någonting spektakulärt har hänt.
Hon är fan glad 99 % av all tid och har så många kvaliteter som jag hoppas finna i min egen Superlady. I framtiden.

The SuperMom

Sarah Muthoni
Född: 1 mars 1975.
Familj: Barn: Ruth, Wilfred, Ziporah. (Alla tre boendes på barnhemmet.)
Smeknamn: Mama Rutho, Superlady
Sarah är snällhet personifierad.
Timid, något tillbakadragen, vänlig.
Men precis som de tre andra superladies, inte rädd för att sluta tag i spaden och stå och gräva i timmar.
Hon har tagit "Project Asante" på fullt allvar.
"Säg asante", hör man henne domdera när barnen har glömt det.
Hennes yngsta dotter Ruth "Rutho" är charmtrollet på Phyllis.
Deras relation är bedårande.
När Sarah står och jobbar och Rutho kommer och piper "maji" (vatten), så vet Rutho att hennes mamma försöker att inte ge henne någon special treatment.
Båda vet samtidigt att de har något speciellt.
Därför väntar Rutho i lugn och ro.
När jag skojar med Rutho och lyfter upp henne så ser jag hur Sarah står och iaktar i bakgrunden.
Det lyser i hennes ögon. Den där "mamma-blicken" som signalerar att hon kommer att gå igenom eld för lilla Rutho.
Det finns inte många saker som är bättre än mammor.
Tack, mamma!

Maggie

Margret Wambui
Född: 15 augusti 1975
Familj: Barn: Purity, Eunice, Jacinta, Mairaim (alla boendes på barnhemmet)
Smeknamn: Maggie, Superlady
Maggie är lite av den defensiva grovjobbande mittfältaren på Phyllis.
Hon ångar på i full fart och är förmodligen den efter Superhero som jobbar hårdast.
Städar, jobbar i "shamba" (farmen, alltså åkern).
Hon har integritet men skrattar högst av alla.
Hon är också en Supermom, men har mer den där tonårsmamma-approachen.
När hennes dotter Jacinta (pondustjejen från förra veckan) pratar med henne är det som om de är systrar.
Jag förstår inte swahili (än?) men jag hör på tonläget att de känner varandra väl.
Jacinta vet var hon har sin mor.
Min och Maggies relation är rolig.
Varje morgon: "Choma" och så en highfive.
Hon säger "Thankyou" till mig lite för ofta.
Men jag tror hon gillar mig.
Häromdan stod jag och hackade kål (som varje morgon) och hon gick in och ut ur rummet.
På vägen ut vänder hon sitt svart-röd-braids-prydda huvud.
M: "Joakim, I love you too much."
Och så vips i väg.
Jag stod kvar. Tyst.
Och så för mig själv viskandes:
"I love you too, Maggie. I guess."

Mr. Superfarmer
James Ngigi
Född: 30 september 1980.
Familj: Singledude like myself.
Smeknamn: Uncle James, Ngigi, Mr. Superfarmer, Phoneman
James är bonden på Phyllis.
Han har ensamt ansvar för alla djuren.
Det är getter, kor, hönor, tuppar mm.
Han älskar sin mobiltelefon.
Han står och pillar på den hela dagarna. Spelar låtar, kollar videos, skickar sms.
Eftersom vi saknar elektricitet så resulterar det naturligtvis i att hans batteri konstant dör.
Det försöker han ivrigt att trotsa genom att sätta på den igen. Och så dör den. Och så på igen.
James rör sig i ett väldigt behagligt tempo.
Inte många knop i onödan.
När han inte vallar getterna, det vill säga. Då är det full fart.

Mr. Boss

Sammy Nganga
Född: 1 november 1974.
Familj: Fru Serah. Barn: Jackson, Lucy, Marcy (inte boendes på barnhemmet.)
Smeknamn: Mr. Boss, The Skier.
Sammy är managern på Phyllis.
"Managern". Fan, vad skumt det låter i detta sammanhanget.
Men men, det är han iallafall.
Sammy är ganska oberäknelig.
Ena sekunden ignorerar han mig fullständigt och man får provocera fram "Hello" bakom ryggen på honom.
Ena stunden sitter han i 40 minuter och passionerat berättar om när han och 9 andra kenyanska män blev stoppade först på en turkisk flygplats och sedan i Frankfurt. Och hur de gick igenom en säkerhetskontroll som de inte skulle gå igenom och hur Sammy tar beslutet att springa tillbaka, till vakternas förvåning.
Sagolik historia om kulturkrockar och kommunikationsbrister i nån form av extreme mode.
Jag gillar Sammy.
Han är en rakt igenom genuin kille som finns där för barnen och personalen.
Inte sällan är han klädd som om han precis kom ut ur liftkön i Gustavbacken i Lindvallen i Sälen.
Men jag har iofs också börjat tycka att det är rätt kallt.
30 grader i Sverige, I hear. Enjoy!

The Perfect One

Ruth Wairimu
Född: 28 augusti 1974
Familj: Man: Michael. Barn: Johnny (boendes på barnhemmet). Lilian (inte boendes på barnhemmet).
Smeknamn: Mama Johnny, The Perfect One, Superlady
Mama Johnny (kallas hon av alla eftersom hon är mamma till den galna, strålande pojken Johnny) är också som hämtad ur en film.
Hennes raka, finkammade hår i kombination med den rubusta, kvinnliga afrikanska hållningen gör att jag tänker att Johnny is ok. Han har en mamma som kommer att finnas där.
Ruth är förskolelärare på skolan när hon inte sliter på barnhemmet.
När hon lyssnar på mig är det som om hon ägnar all sin energi åt mig.
Hon är också förtrollande vacker och har en pondus som få kommer igenom.
Hon är den enda av kvinnorna som är gift.
Jag har inte träffat Michael, men hoppas fan han är en man av stål. Det måste man vara när man har en kvinna av guld.

Mr. President
Hezekiah Maragia Omwansa
Född: 27 juli 1987
Familj: Singledude like myself.
Smeknamn: Mr. President, Mr. Extra Superhero, Robin
Maragia är klart yngst av alla och kallas av de andra svenska volontärerna (i block och på papper jag har sett) för "socialarbetaren Maragia".
Maragia är bara 22 år men har garanterat mer "grown-up-energi" inom sig.
När Maurice är ledig (alla är ledig en helg varannan vecka) så är det Maragia som tar över taktpinnen efter Superhero.
Därav smeknamnen.
Han är något så ovanligt som en meterosexuell kenyansk man.
Skum beskrivning, jag vet. Men han har den där auran av att jag kan utan problem se honom stå och omsorgsfullt välja ut en Loreal-hudkräm innan han åker och gör ugali.
Han är lätt min bästa kompis på Phyllis.
Enormt glad, smart som fan och med en försåelse och en helhetssyn på vad jag som svennedude faktiskt gör där, som är oerhört betydelsefull.
Maragia har inte exakt bestämt vad han vill göra med sitt liv än.
Det lutar åt det politiska fältet.
Vi har diskuterat u-landsproblem och ekonomi och västvärlden och hitan och ditan många timmar.
Därför kallar jag honom Mr. President.
För det är det han ska bli.
Sky is the limit är något jag dagligen lever efter.
Och det gäller Mr. President också.

Totalt sett så är varenda del av min kropp glad och tacksam över att jag har fått möjligheten att träffa och lära känna de här 8 superhjältarna.

The Superladies


Och så avslutningsvis så vill jag berätta att jag igår var med och dödade och slaktade en get.
Jag, James, Samuel (lärare), sjundeklassaren Stephen (Sarahs storebror från förra veckan) och åttondeklassaren Samson.
De två pojkarna var resoluta och obrydda.
Det var långt ifrån första gången de dödade en get.


Det var första gången för mig.
Eller, jag dödade inte den. Jag bara höll i den när James lugnt och metodiskt skar halsen av den svarta geten bara sekunder efter att den uppenbarligen hade gett upp och blottat halsen.
Det var odramatiskt och kliniskt.
Sen på en knapp halvtimme så förvandlades det svarta djuret till kött.
Inför jubileet ska vi slakta ytterligare en get.
Då ska jag skära halsen av den.
Det känns rätt.
Ska jag äta den så kan jag lika bra vara den som tar livet ifrån den.


Varje lördag läser jag John 3:16.
So far på svenska, swahili, franska och vietnamesiska.

Tack för att jag får vara här.