Jocke Östberg - Vecka 3

Hej!
Två veckor har gått sedan jag rapporterade senast.
Nyförälskelsen har lagt sig, rutiner har införts och en vardag har uppstått.
Jag har gjort mitt allra yttersta för att lära känna alla. Både personalen och barnen.
Personalen är underbara och inte alls svåra att lära känna.
Barnen är också underbara men är många. Väldigt många.
På barnhemmet bor idag cirka 104 barn.
På skolan som ligger i anslutning till barnhemmet och ju också ingår i Phyllis-imperiet:) går cirka 215 barn. Varav 104 är de som bor på barnhemmet.
Jag har som mål att lära mig alla namnen innan jag åker hem i slutet på augusti.
Det medför viss problematik.
För det första så har väldigt få av tjejerna hår.
De är fantastiskt naturliga i sina renrakade hjässor men trots att jag NU utan misstag vet vilka som är killar och vilka som är tjejer, så framstår de 104 namnen som en aningen större utmaning.
När alla killar dessutom har identiska skoluniformer och vissa vanliga namn som John, Joseph och Samuel florerar i massor så är det ingen dans på rosor.
Men jag försöker.
”Jag är väldigt dålig på namn”, är en klassisk kommentar som kan kläckas på en fest hemma i Sverige.
Människors brist på intresse för andra människor kan döljas bakom ett mantra som inte är annat än nonsens.
Oj, helvete vad pretentiöst upprorisk jag blev så här mitt i det glada kenyanska bloggandet.
Hursomhelst så kan jag nog pinpointa 70 av de 104 barnen med namn.
+ cirka 35-40 som går i skolan.
Rutinerna jag pratar om består av följande typisk Kenyadag för Jocke:
8.00. Frukost.
8.25. Går från gästhuset till huvudbyggnaden, där jag oftast möter Maggie på vägen. Morgonhälsningen med Maggie är oftast:
J: ”Habari Assubuggi” (Typ en blandning mellan ”God morgon”, och ”Hur är läget”, stavning ej kontrollerad)
M: ”Msuri sana” (”Det är bra, tack”)
J: ”Excellent”
M: ”Asanti sana” (”Tack så mycket”)
J: ”Choma”, och Jocke höjer handen. (Typ ”High five”)
M: ”Choma”, Maggie slår till Jockes hand.

8.26. Fortsätter in i köket där superhjälten Maurice krigar på.
J: ”Good morning, superhero”
M: ”Good morning, my friend.”
Jocke och Maurice hälsar den obligatoriska morgonhälsningen.
Den är dock ännu inte fullt utvecklad och varken Jocke eller Maurice vet ännu om det är ett ordinary handshake eller ett mer vänskapligt ”creddigt” handshake.
En svårersättlig energi utbyts där Jocke alltid ler som ett litet barn.
Maurice är en av de häftigaste och mest inspirerande människor jag har mött.

8.30. Samlar ihop kniv, skärbräde, 11 kålhuvuden (inte kol, som jag envisats med att ha skrivit tidigare). Börjar hacka.
Radion är på. Den kenyanska radiokanalen spelar bra musik. Inte så ny dock.
Mycket gamla härliga 90-tals-hiphop-klassiker i stil med Tupac, Warren G och Refugees.
Maurice springer omkring i andra rummet, i huvudköket.
Jag hackar och hackar och hackar.
Först kål, sedan tomater, sedan lök.

11.00. Dags för ”porrage”. Typ välling, typ gröt.
215 starving kids stormar in.
Maurice sköter denna servicen allena.
Varje dag häller han upp poorage, delar ut lunch och middag.
Inte en gång missar han i beräkningen så att alla får exakt lika mycket och att det räcker exakt till alla.
När jag en dag frågade:
J: ”Har det hänt att du har missat så att några barn inte fått mat?”
M: ”Nej, nej, nej. Inte när jag gör det.”
J: ”Vad är tricket?”
M: ”Magic hand and experience”
Och så det obligatoriska smittande supergarvet.

12.00. Vedhuggning.
En timme traditionell vedhuggning är bra för kroppen.
I min ensamhet tar jag yxan och drämmer till veden.
Min teknik är nog sådär.
När killarna ser mig fnissar dem.
Jag vet inte om det är min bristande vedhuggningsteknik eller min vita bringa.

13.00. Lunch.
Här fyller jag den utomordentliga funktionen att ge Maurice tallrikarna som han lägger i ”getharin” i. Det är en bön och majs-blandning som vi äter varje lunch. Den ligger på min topp-1 över Phyllismaten.

14.00. Antingen lek med de minsta barnen eller städning eller vila eller vedbärning.

15.40. Fotbollsträning.
Denna del har nu utvecklats till det största intrycket på hela Phyllis vistelsen.
Måndag, onsdag – killar.
Tisdag, fredag – tjejer.
Jag hade med mig 10 fotbollar och har fixat koner, visselpipa och anteckningsblock.
Kidsen på Phyllis Memorial var garanterat inte beredda på min inställning till deras fotbollsspelande.
Jag har frågat dem om de vill lära sig fotboll. De har svarat ja.
Det har medfört krav.
Krav på närvaro, krav på ordning, krav på organisation, krav på tystnad när jag pratar, krav på respekt för kompisarna när de pratar, krav på inställning och passion.
Det är inte lätt, kan jag säga.
Vissa hade säkert inte tyckt om att jag, en volontärsvenne åker ner till Kenya och skriker på ett gäng stackars barn.
För skriker gör jag. Jag kan inte hjälpa det.
Den oerhörda eftermiddagströttheten i kombination med en långtgående föreställning om att fotboll bara är en lek där man kan göra hur man vill när man vill medför en kontrast när jag ska köra igång övningar.
Igår nådde det sin kulmen när jag blev väldigt besviken över att vissa bara struntade i att komma och vissa pratade och fnissade och tog inget på allvar.
Jag lackade då ur ordentligt och drog ett 30 minuter brandtal om att vi inte alls behöver ha ”practise” utan jag kan bara skjuta upp en boll i luften varje eftermiddag och så springer 45 pojkar efter bollen i kaos i 45 minuter.
Ett bestämt ”det vill vi inte”, fick jag som svar.
Jag berättade för dem hur fantastiska jag tycker de är och vilken potential de har.
”Believe in yourself, you’re amazing kids”.
De stod stilla. Tysta.
Jag vet att det låter som att jag superklappar mig själv på bröstet och tycker att det jag gör är fantastiskt.
Det tycker jag genuint inte.
Igår frågade Peterson, en gladlynt liten pojke mig om när vi skulle börja träna målvaktsspel. Han vill bli målvakt.
Det fullkomligt lyste i hans ögon när jag sa att jag skulle lära honom att slänga sig.
J: ”Vem är din favoritmålvakt?”
P: ”Almunia”.
J: ”He’s not the best, Peterson but he’s pretty good.”

På fredag är det tjejernas tur.
Jag vet inte om de vill träna fotboll eller bara spela.
Vi får se.
För är det något jag har påpekat för de cirka tusen gånger så är det att jag gör det de vill. Vill ingen ha träning så ska vi självklart inte ha det.
Vill de bara spela och ha kul så ska vi självklart bara göra det.
Men alla har hittills sagt att de vill lära sig och då har jag lyssnat på det.

Jag tänkte beskriva alla i den underbara personalen på Phyllis i detalj idag, men det verkar som att vi får ta det nästa gång.

Det är varmt i Kenya i juni/juli.
Med mina Piteåögon mätt.
För mina kenyanska vänner verkar de uppleva kvällarna som jag upplevde januari i ett minus 30-gradigt Norrland.
Mössor och vinterjackor på.
När jag kommer gående i shorts en kväll så stannar Kathryn mig.
Hon är en supersöt tjej i femte klass och är väldigt lik mig i sitt humör.
Ena dagen strålande glad, andra sur och fullkomligt igonerar mig.
Hon stannar mig genom ett lätt slag i magen.
K: ”Uncle, aren’t you cold?”
J: ”I don’t think it’s that cold, my friend.”
K: ”It’s because of your facehair”, säger hon och går självsäkert förbi.

/ Jocke Österberg




Liten Kompis!



Småttingarna poserar för kameran




Vedhuggning är en av storsysslorna på barnhemmet då el fortfarande saknas