fredag 18 juni 2010

Joakim berättar om sin första vecka på Phyllis

Jocke Österberg – Vecka 1

Det är nu en vecka sedan Joakim Hans Billy Österberg satte sig på ett plan på Kastrups flygplats. Destination: Kampi Ya Moto, Kenya.
Oj, helvete vad många intryck!
Jag vet inte var jag ska börja. Eller sluta.
Jag hade aldrig jobbat som volontär tidigare.
Jag hade aldrig varit i Afrika tidigare.
Jag hade aldrig varit den enda vita personen i ett afrikanskt samhälle tidigare.
För det är bara att konstatera, det är svårt att undgå att man är vit.
Musongo, musongo, musongo.
Under kaosresan från Nakuru till Nairobi så såg jag inte en enda vit person.
För vissa i Sverige kan det tyckas märkligt och kanske till och med lite förolämpande att så tydligt konstatera fakta.
Sån är inte jag.
Jag försöker att fronta varje frågetecken, missförstånd, fördom och dom med ett så öppet och ärligt sinne som jag kan. Och det verkar uppskattas hos de kenyanska briljanterna.
Igenkänningshumor är kanske det vi människor har allra närmst vårt hjärta och att på ett humoristiskt sätt highlighta the elephant in the room, musongon (vitingen) har hittills inte framkallat något annat än leenden hos de förtrollande glada och leende afrikanerna.
Jag har varit här knappt en vecka nu.
Inget rinnande vatten, ingen fungerande toalett, ugali till middag varje kväll, vedhuggning, kolhackning, vattenpumpning, städning, diskning.
Tough as hell. Rewarding as hell.
Tack vare barnen.
Obeskrivligt inspirerande och energigivande.
Förutsättningarna borde göra dem ledsna då och då. De borde tvivla, tveka, vara rädda.
Det struntar de i. De är modiga, nyfikna och glada.
Varje kväll efter middagen läser jag saga för pojkarna.
25 blixtstilla, knäpptysta boys lyssnar ivrigt på Tummelisa.
Xbox, internet, playstation, dvd, facebook… Kommentarer överflödiga.
Efter bara en vecka så uppskattar jag det vi har i Sverige så ofantligt mycket mer och då ska jag vara här 10 veckor till.
På måndag börjar jag träna skollaget i fotboll. 22 talangfulla och oerhört entusiastiska och talangfulla fotbollspelare som på grund av sin bakgrund saknar många fundamentala saker i sitt fotbollspelande.
Jag ska försöka lära dem ett och annat.
Avslutningsvis så vill jag att ni lär känna Maurice.
Han gör allt. Och lite till. Och så allt.
Han är verkligen en freaking superhero.
Lagar och serverar mat, hugger ved, rensar majs, det slutar aldrig.
Efter 14-15 timmars stenhårt slit när han precis har serverat ugali och cabbage (kol) till de 104 kidsen vid halv åtta häromdan och de är klara så sätter han sig bredvid mig på träbänken i köket med världens största leende. Jag börjar skratta. Han börjar skratta. Jag frågar:
– Vad är det bästa med att jobba här, Maurice?
Han tittar ner i golvet. Funderar. Ler.
– Att se alla barnen bli mätta. Varje dag. Det gör mig så glad i hjärtat.
Och så levererar han det största garvet man kan tänka.
Jag ska vara här tio veckor till.
Thank God for that.
/ Jocke

ps. Eva-Lena och Joanna hälsar att de också har det bra.

3 kommentarer:

  1. Hej!
    Vad roligt att läsa dina inlägg. Jag ska åka till barnhemmet 31 augusti och lär bli inspirerad av det du skriver. Ska bli roligt! Ha det bra och lycka till med det du företar dig.
    Carin

    SvaraRadera
  2. Hej Jocke sitter här med en tår i ögat och läser om det fina arbete du gör med barnen, man blir extra berörd när man själv har barn! Hoppas du får en underbar tid i Kenya ska följa din resa här på bloggen Kram från Annika. Pierre hälsar också.

    SvaraRadera