Solen strålar mot mitt ansikte genom fönsterrutan, jag hör hur någon skrapar i grytorna uppe vid köket, en fågel eller möjligen en höna krafsar i gräset utanför. Ännu en dag har jag vaknat på andra sidan jorden. Jag klär snabbt på mig för att hinna säga godmorgon till barnen innan de går till skolan. Det är trötta små barn som möter mig, man kan inte anklaga dem för att vara morgonpigga. Men det är inte jag heller i och för sig.
Februari är redan här och jag inser att jag varit här i 2 hela månader. Det betyder att jag har lite mer än 2 kvar. Tiden går för fort. Barnen har redan gått 1 månad i skolan, haft årets första examen och de längtar efter 1 veckas lov i slutet av februari.
Förkylningarna löper av varandra på löpande band, men jag måste säga att barnen klarar sig förvånansvärt bra. Deras immunförsvar måste vara starkt, eller så är det som jag redan konstaterat. Barnen här klagar Aldrig. Alltså otroligt sällan hör jag någon klaga.
När de spelar fotboll sparkar dom allt som oftast av sig skorna och springer barfota. Det är ju såklart lättast så, de är helst alltid barfota. Men det händer ofta att de springer in i stenar och slår hål på tårna eller fotsulorna så vi får plåstra om det.
Men gråter gör de nästan aldrig! Det är endast lille Miles som gråter ofta, men han gör det bara när han inte får som han vill! Då kommer ett tillgjort gråt som går över lika fort igen. Vilket inte är så konstigt med tanke på att den lilla raringen endast är 3.5 år gammal. Men såklart, de är alla barn och beter sig självfallet så som barn gör. Ibland kan de gnälla, trotsa och bete sig precis så som barn gör, men det är väldigt sällan.
Det har även varit bebisfabrik här bland djuren. 3 av grisarna har fått bebisar. Den ena fick 7 och den andra 6 och den senaste 8, i 2 kullar dog 1 liten griskulting vid födsel. Kaninbebisar har här också kommit förresten!
Jag har även glömt berätta att i början av året stod barnens garderober klara. Nu har de alltså vars en stor hylla som de kan ha sina kläder på. Förut hade de allt i stora boxar/väskor så garderoberna är verkligen uppskattade!
Vi hade även besök av min mamma och lillebror under 7 dagar.
Det var super kul att få visa dem mitt nya tillfälliga hem här borta och framför allt var det så underbart att se hur kul barnen tyckte det var att de kom och hälsa på. De älskar besökare och välkomnade dem med öppna armar. Det var fint att se hur min 15 åriga lillebror hänge med killarna i deras sovsal och efter middagen gjorde han läxor med de andra barnen.
De hade även med sig minimalt med egen packning för att kunna fylla väskorna med kläder och andra saker som nära och kära skänkt i sverige. Vår tandläkare har också skänkt 100 stycken tandborstar, vilket var välbehövligt!
Barnen har fått brev från Sverige och dagen innan mamma och lillebrorsan åkte hem fick barnen skriva egna brev tillbaka. Det var så mysigt och barnen uppskattar brevkompisarna i sverige enormt! Alla ni som skriver brev, besöker Phyllis och finns där för barnen, ni är otroligt uppskattade! Jag lovar!
Varje kväll när jag kramar barnen godnatt ger Galdys mig en kram för alla de som betyder mest för henne. Ni är många där hemma i Sverige som får kramar genom mig! Det blir mycket kramar, men det är det mysigaste som finns.
Ofta frågar barnen "när kommer Uncel/auntie.. igen?" Eller "känner du... i sverige?" Barnen här uppskattar er alla så fantastiskt mycket! Allt det jobb som görs av Jacinta, Sabine, personalen på barnhemmet, alla verksamma i Kampi Ya Motos Barn, faddrar, sponsorer och volontärer är något barnen verkligen ser och uppskattar. Så nu ser de fram emot slutet av februari då det kommer fler besökare från Sverige och förhoppningsvis kommer de med brev och hälsningar!
Ha det fint i vinterkylan. Vi njuter av värmen här!
MVH Gabriella
