onsdag 16 maj 2018

Gabriellas avskedsinlägg


Med ett pirr i magen klev jag ut ur bilen och jag minns fortfarande att de första nyfikna ögonen jag mötte var Omondis. Med sina stora nallebjörnliknande ögon sa han blygt "Hello"! Det var mitt absolut första möte med barnen på Phyllis. Och jag längtar tills nästa gång jag glider in i genom portarna i mitt afrikanska hem igen!

Den sista tiden på barnhemmet gick så fort och vi försökte att mest njuta av tiden. Vi hittade såklart på en del roligheter också. En av dem var när vi tog med alla i personalen på lunch. Jacinta stannade kvar på barnhemmet och så åkte jag, Johanna, anti Maggie, anti Sarah, anti Ruth, uncle Gidraf, Uncle Sammy och uncle Maurice med Matatu till Nakuru. 

Väl på plats valde damerna en restaurang och sen hade vi en väldigt rolig lunch tillsammans. De har gett oss så otroligt mycket så att kunna ge tillbaka i form av lite ledighet och god mat var de minsta vi kunde göra. En helt underbar eftermiddag!

Sedan kom Tobias till barnhemmet, vilken härlig människa! Och några dagar senare kom Rebecca (Johannas syster som också var 1 vecka på barnhemmet i februari) och Erik (Johannas pojkvän). Super kul med så mycket svenskar på plats.  


En av våra sista dagar så pärlade vi med alla barnen. Tanken var att de fick göra så många de ville och om de som ville kunde de ge några av de färdiga armbanden till mig och Johanna. Dessa tog vi med till Sverige och tanken är att sälja dem för att få in pengar till barnhemmet. 

Kevin var en av de som imponerade med sina kunskaper och gjorde riktigt fina armband som han både använde själv men också delade med sig av till de andra barnen.  
Vi bakade även chokladbollar med barnen under en eftermiddag. Barnen Eunice, Paul, Joy och Haron gjorde en fantastiskt insats och rullade över 300 bollar. Det blev succé och barnen tyckte det var super gott.


I övrigt försökte vi att njuta och klämma ut det sista av vår tid på Phyllis. 
Vår sista kväll på barnhemmet öppnade vi upp Restaurang Phyllis. Vi hade lagat Köttfärssås och Spagetti med vitlöksbröd. 10 kg kött och över 15 kg spagetti. Vilken tur att Tobias var där med sin erfarenhet, det är inte så lätt som man tror att laga mat till så många. Men han var till otroligt stor hjälp så för det är vi evigt tacksamma! När maten var klar fick barnen ställa sig på kö utanför matsalen och sen fick de gå in och sätta sig vid ett dekorerat långbord. 
Sedan serverade vi dem vid borden!

Det blev super mysigt och för en gångs skull satt alla ner, vid samma bord och åt tillsammans. Annars brukar alla sitta utspridda och  när man är klar så går man direkt, men nu skulle de verkligen njuta. 
Efter maten visade vi ett bildspel som jag och Johanna gjort med bilder från vår tid på Phyllis. Tyvärr gick strömmen så det fungerade inte att kolla på TVn.  Men vi löste det med att alla fick kolla på Johannas laptop. Det fungera bra ändå och blev väldigt mysigt! Medan blandade bilder från vår tid visades satt jag själv med stora bamsetårar rinnandes. Att tänka tillbaka på allt roligt vi haft gjorde att de kändes ännu värre att lämna.


Vi brukar krama barnen godnatt varje kväll när de ska sova och självklart gjorde vi det även vår sista kväll. Det var både sorgligt och fint och jag bad barnen att krama varandra godnatt varje kväll även när vi inte är där. Man märker att de behöver denna sista kram vid dagens slut. Många kramar så hårt att man tror de aldrig ska släppa taget och vissa vill ha både 2, 3 eller ännu fler kramar varje kväll. 
Det är något jag verkligen saknar!

För första gången under 2018 befinner jag i mig hemma i vår lilla lägenhet med min sambo! I Sverige! Jag har sagt till min familj och vänner  att jag önskar att alla min nära och kära åker med mig ner till Kenya och så bor vi alla på Phyllis. Jag saknar barnen så det gör ont i hjärtat och jag längtar så otroligt mycket tills jag är tillbaka!

Väl här hemma kommer jag alltså inte glömma bort vår älskade Kenyanska familj! Vi ska fortsätta berätta för människor och föreningar om våra älskade barn. Jag ska fortsätta be alla jag pratar med att bli månadsgivare. Något av det första min mamma och jag diskuterade min första kväll hemma var hur vi kan få in mer pengar till barnhemmet.


Jacinta gör ett helt fantastiskt jobb och välkomnar oss volontärer på ett väldigt fint sätt! Även personalen är världens finaste och speciellt Uncle Maurice (kocken) har lärt mig så mycket. Han är nog stoltast över att han lärt mig göra Ugali, det har han berättat många gånger! Jag saknar dem alla så otroligt mycket!

Vill även säga att de som vi haft kontakt med från Kampi ya Motos Barn har också varit fantastiska! Var och en på sitt sätt! 

Även att få spendera mina sista två månader med Johanna var också väldigt roligt! Att leva så tätt ihop under några veckor kan vara svårt och krävande, men med Johanna finns det inga bekymmer. Dessutom är hon fantastisk för barnen och det har varit en ära att ha henne där sista 2 månaderna.  
Detta blev ett långt inlägg och har du orkat dig läsa igenom allt och kommit hit vill jag bara säga några väl valda ord.

"Om du inte redan stöttar barnhemmet, så snälla, söta, rara gör det! Bli månadsgivare, besök barnen och barnhemmet, skänk kläder osv osv. Berätta för dina vänner om barnhemmet och låt alla få känna till dessa underbara barn. Om du redan stöttar barnhemmet så är det helt fantastiskt! Men glöm inte att skriva lite brev då och då. Har du bilder från Sverige eller en egen resa från Kenya så blir ju barnen så glada om du skickar ner dessa till dem. Barnen har många gånger stolt visat mig brev och fotografier från sina svenska vänner, de är så otroligt stolta över er!"

Älskade barn, vi ses snart igen. Nakupenda ❤

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar