Mitt Afrikanska hem

Jag sitter på Landvetter med en kopp te, 60+ kilo bagage, en förhoppning om att flygbolaget låter mig passera med några kilos övervikt i väskorna och en intensiv längtan efter att komma fram till Phyllis så snart som möjligt!

Det är fyra år sedan jag för första gången steg innanför den gnisslande Phyllis-grinden och möttes av en kombination av strålande leenden och skygga blickar från barn i alla åldrar. Det är fyra år sedan jag övade barnanamn medan barnen, ett i taget, sträckte sig fram ur matkön för att få sin tallrik samtidigt som Uncle Maurice måltid efter måltid upprepade var och ett av barnens namn till mig. 

Barn vars ansikten och kala huvuden då såg likadana ut i mina ögon men som jag nu förknippar med unika personligheter som alla har sina speciella drömmar, som alla väcker olika minnen av våra delade upplevelser och som alla triggar igång olika känslor inom mig. Som jag år efter år har sett växa, utvecklas och förändras. Allt från hårstilar, smeknamn, hobbyn, drömmar, betyg, kroppsbyggnad, rörelser, röstton och sätt att närma sig andra människor har förändrats från år till år.

Detta är fjärde året i rad som jag får återvända till den röda sanden under afrikansk sol, till tuppens morgonrop i gryningen, till barnaskratt och köksskrammel, till hett morgonte i kylig morgonluft, till ett oändligt antal glädjefyllda ”Auntie!-rop”, till 87 sängkanter för att ge lika många godnattkramar, till syrsors läten under klar stjärnhimmel och till en gästhussäng under myggnät. Som jag längtar! 

Snart är jag uppe i luften & på väg! 

Och när jag ser att världen genom flygplansfönstret präglas av savann och rödbrun sand… då vet jag att jag är framme i ”mitt afrikanska hem.” 

Marijana Gutic,

Volontärsamordnare