Ellinores första intryck!

I torsdags vid lunchtid kom jag äntligen fram till barnhemmet och möttes av många mörka, vackra och nyfikna ögon. Som jag förberett mig på har omställningen varit stor på många sätt, men det har ändå gått förvånansvärt bra. Det är intressant att möta sina förväntningar och inse att en del är helt annorlunda mot vad jag föreställt mig och vissa saker är exakt som jag trott. Exempelvis anade jag inte att vardagen på Phyllis skulle vara så styrd av rutiner, barnen går långa dagar i skolan och har mycket plugg, jag hade väntat mig mer fritid och möjlighet att styra upp aktiviteter. Att hygienen och maten är väldigt annorlunda stämde överens med min förväntan men det ger mig nån slags lättnad i kroppen att leva såhär enkelt. 

Att mötas av Elin som också är här som volontär var toppen då hon kunde hjälpa mig att komma in i rutinerna redan från början. Att vara två volontärer på plats är en fördel då barnen är väldigt många och det är svårt att ge alla uppmärksamhet, dessutom underlättar det att vara två när det kommer till att planera aktiviteter.

 

I lördags drog vi ihop ett stort gäng och spelade brännboll, det skrattades, sprangs och hoppades ett bra tag, helt underbart att se barnen så glada! På kvällen deltog vi i barnens gudstjänst som de har i matsalen, det var helt fantastiskt att höra dem sjunga med så självklara, orädda röster på både swahili och engelska. Barnen frågade om det finns en kyrka där jag bor och jag förklarade att det finns massor av vackra kyrkor men att det inte är lika vanligt att gå i kyrkan och att tron på Gud inte är självklar i Sverige såsom den är här.

I söndags var barnen lediga, det spelades Uno och Memory med varierade regler på förmiddagen och sedan var det dags för gudstjänst igen. Efter det tog jag och Elin med fem barn och gick till lilla byn Kampi Ya Moto och inhandlade ingredienser för att baka sockerkaka. Många av de yngre barnen ville hjälpa till att baka och det mättes, hälldes, vispades och smordes formar i det lilla köket. Efter middagen serverades kakan till stor uppskattning av samtliga och kvällen avslutades med dans till kenyansk popmusik.

Jag tog med en gitarr hit ner för att kunna sjunga och spela med barnen och dessutom lära dem som vill spela själva. Så fort gitarren kom fram väcktes ett stort intresse och barnen ville genast vara med och lära sig sånger på svenska. De berättade att de lärt sig En kulen natt och Pippi Långstrump av tidigare volontärer och älskar att sjunga dessa. De försöker lära mig sina sånger och jag lär dem några av mina favoriter, det är ett underbart utbyte, att höra deras tolkning av svenskan och hur de skrattar åt mitt bristande uttal på swahili.

När jag lägger mig för att sova om kvällarna är kroppen trött och huvudet fullt av intryck, jag försöker ge mitt allt för att komma barnen nära men känner en lättnad i att ha tio veckor kvar här, då jag tror många av dem behöver tid för att släppa in mig, vilket är både sunt och förståeligt! 

Kramar från Ellinore