torsdag 26 november 2009

Gudstjänst i Kenya - Följ med!

Måste skriva om vår vandring till kyrkan i söndags! Det var en 'liten' pilgrimsfärd vi var ute på... Joshua (grannen, som vi dels fick en höna av), ville att vi skulle följa med till hans kyrka! Visst sa jag och Unn. Vi frågade även åt vilket håll hans kyrka låg. Han pekade och det lät på honom som att det inte var alldeles för långt! Han är också 83 år gammal, och hur långt som helst kan han juh inte gå tänkte vi! Eller?

8.20 kom han och hämtade oss, och vi begav oss iväg. Vi hade inget vatten och ingen solkräm på oss. Han hade ju ändå sagt att vi skulle vara tillbaka innan lunch. Eller sa han egentligen att vi skulle vara framme vid lunch? I vilket fall så tänkte vi att det skulle vara en snabb tur.

Han hade nämt något med fält, och det var verkligen fält vart vi änn gick och vart vi än tittade. Det kändes som en riktigt pilgrimsfärd. Att man går över fält, skog och mark för att komma till kyrkan. Och utsikten var inget att leka med heller - det var den vackraste promenaden jag någonsin gått och förmodligen kommer att gå! Men det tog oss nästan 3 timmar att gå till denna kyrka! Väl framme i kyrkan insåg vi snabbt att Joshua hade menat att vi skulle vara framme i kyrkan innan lunch ha ha. SÅ går det när man inte lyssnar...

Kyrkan var mycket mysig, ett litet lerhus med halmgolv, men den var väl kanske inte någon kyrka jag skulle gått i 3 timmar för, men hemskt gullig var den.... vi var i kyrkan i nästan 2½ timme, och det är inte likadant som en gudtjänst hemma, om man säger så. När det är tid för att sjunga, så står man upprätt och får inte sitta. Men man sjunger och har roligt vilket var kul.

När vi var färdiga från gudtjänsten, hade vi hela vägen tillbaka hem att gå insåg vi snabbt. Men det var bara att finna sig i det. Notera också att under dessa timmar, har vi bara druckit vars 2 coca cola och ätit vars en chapati - klassisk mat i Kenya och påminner om tunnbröd Så vi var MYCKET hungriga. Men vi visste också vilken underbar utsikt vi skulle få se :)
Nu var det lite varmare, men när vi nästan var hemma hade solen tappat sin styrka lite, vilket gjorde det mer fantastiskt att gå. Jag kände mig så fri och lycklig.. Det var otroligt!

Väl tillbaka var klockan närmare halv fem. Vi kom då på att vi hade lovat barnen att ta ut dem pa en promenad också, och de stod förberedda då vi kom, så vi fick ut och gå i ytterligare en timme ha ha..
Ingen av oss ångrar dock att vi följde med - utsikten var fantastisk och vi kan meddela att vi sov otroligt gott den natten! :)

Varma hälsningar från Sandra, nuvarande volotnär på Phyllis Memorial

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar