Marijanas återresa Del 2: Det mysigaste strömavbrottet någonsin

En kväll medan barnen tittade på film fick vi ett strömavbrott som varade resten av kvällen. Det blev det mysigaste strömavbrottet jag någonsin varit med om. Alla barn lämnade sina platser framför TV-skärmen och sprang ut i mörkret utanför matsalen. Jag följde dem ut med försiktiga trevande steg, och kom på mig själv med att plötsligt stanna upp mitt i en inandning, tagen av den så starkt lysande stjärnhimlens magi.

Ståendes där ute hör jag hur barnafötter springer runt i den rödbruna sanden tjutandes av skratt. Jag hör att jag är omringad och plötsligt känner jag hur små barnahänder omfamnar mina ben och kramar från både små och stora barn översköljer mig från alla håll. 

Jag fångar vart och ett och känner på deras huvuden för att förstå vem det är som håller om mig. Jag bli positivt överraskad av att se att många av barnen som nu springer fram och håller om länge är de barn som vanligtvis är blygare och som inte alltid vågar närma sig lika mycket som de skulle vilja. I tryggheten av mörkret passar de på. 

Fler springer fram och fyller på kramen runt oss, lager efter lager av barn, och vi hamnar i en enorm gruppkram där vi står länge, gungandes lätt och skrattandes. Efter en stund börjar händerna som håller om mig att kittla mig och ju mer jag våndas desto mer förtjusning hör jag i barnens skratt. Vi springer runt, jagar varandra och kittlar varandra tills jag tappar andan. 

De är outtröttliga, men jag behöver sätta mig. Så vi sätter oss på betongen utanför köket. Fyra – fem barn sätter sig på varje sida och lutar sig mot mig eller mot varandra.

”Look at the stars auntie!” säger en av flickorna och vi gör precis det. Hållandes om så många barn mina händer kan nå där vi sitter intill varandra tittar vi på stjärnhimlen tillsammans, pratar, sjunger och gosar. 

Runt omkring oss hör jag de äldre barnen sitta och snacka i närheten. Några barn har tänt en brasa och sitter och sjunger och berättar roliga historier. Syrsorna sjunger sin nattsång.

Gungan utanför matsalen som en hel hög med barn klättrat upp på gnisslar intensivt. De håller hårt i sig, tar i med kraft och får upp farten så att jag blir något orolig. De hoppar ner från gungan och blir kvar sittandes på marken, skrattandes så mycket att de får ont i magarna och inte förmår att röra sig av skratt! Min automatiska tanke är att säga åt dem att vara försiktiga, att inte förstöra gungan, att inte ramla av. Men jag stoppar mig själv. Den här gången låter jag bli att reagera som en vuxen. ”Hakuna matata, de är Kenyanska barn, de har klättrat innan de lärt sig gå, de har koll på läget” tänker jag för mig själv. Istället stannar jag bara kvar i stunden och låter deras hjärtliga barnaskratt pränta sig fast i mitt minne.  

Några timmar senare börjar de mindre barnen bege sig mot sovsalarna. Istället dyker några av de äldre pojkarna upp. Vi sätter oss på trappan till förrådet och blir kvar där, pratandes tills allt omkring oss förutom vi själva och syrsorna har tystnat. Vi pratar om livet i Kenya och framförallt livet som tonåring, om utmaningar, grupptryck, om önskan att passa in, om respekt och självrespekt. Om rädslor och oron, om nyfikenhet, drömmar och vägval.

Det är sent och kyligt när vi går mot sovsalarna för att säga god natt och jag ger barnen en godnattkram var. I flickornas sovsal väcker några av flickorna varandra när jag kommer. Det visar sig att de har lovat att göra det för att de som varit för trötta för att hålla sig vakna inte vill gå miste om sin godnattkram. 

Vi pratar om liknande teman som med pojkarna med några av de äldre tjejerna. Alla berörs av dem, och alla finner dem viktiga. De berättar att de äldre barnen har kommit på besök och berättat för dem om livet, och om vikten att ta vara på möjligheterna istället för att slarva bort dem. Det har fått dem att tänka till, särskilt när de barn som stött på svåra utmaningar utanför Phyllis har berättat. Det har fått dem att inte ta det goda livet för givet utan att kämpa. Skillnaden märks i deras sätt att resonera, agera och relatera till både sig själva och andra. 

Vi alla uttrycker tacksamhet för pratstunden och jag känner mig ärad över att kunna följa deras utveckling under alla dessa år. De är kloka barn, och medan jag tyst går mot gästhuset i nattmörkret känner jag överraskande starkt att jag älskar dem något så oerhört.

Marijanas återresa: Världens bästa kramar finns på Phyllis

Den röda sanden bildar moln runt bilen medan vi kör in på barnhemsvägen. Kroppen fylls på av allt intensivare känslor ju närmare vi kommer. Den blågula grinden står öppen och innanför möts jag av välkända leenden och glimtande ögon. Hjärtat sväller medan barnen skyndar fram och överöser mig med långa, goa kramar. Det finns ingen annan plats i världen där man kan få så många och så himla härliga kramar som på Phyllis!

Små barn omfamnar snabbt mina ben och händer och slänger sig upp i famnen. Stora grabbarna skyndar sig för att hjälpa till att bära bagaget till gästhuset och de äldre flickorna börjar omgående dra interna skämt och busa precis som vi gjorde senast vi sågs. Allt och inget har förändrats på samma gång.

 

Jag hittar fyra nya ansikten. Minstingen Miles: liten och urgullig, född att vara en ”boss.”

Mellangrabben Masila, som är något försiktig kring mig i början men som mot slutet av min vistelse rusar fram för sina kramar precis som de andra barnen.

Tonårspojken Jacob som jag inte riktigt hunnit lära känna så väl som jag hoppats på den här gången.

Och unga Ann som berör med sin röst och som med sin underbara personlighet snabbt kommer mig inpå livet.

Det tar tre dagar innan jag hinner se allt nytt. Nya klassrum håller på att byggas och bygget har kommit långt men avstannat innan insidan hann färdigställas pga. att pengarna tagit slut, något som inte var helt oväntat. Så fort mer pengar finns kommer bygget att avslutas och klassrummen börja nyttjas av årskurs ett och två. Alla förberedelser är gjorda. 

Växthuset är fantastiskt! Det är stort och rymligt. Tidigare växte där tomater. Nu är det säsong för grön paprika som plockas i stora mängder.  Trots att januari är årets torraste månad är det fortfarande relativt grönt på barnhemmet tack vare att man senaste året kan vattna grödorna.

Mango, avokado, guava, banan och citrusträd växer. Skumawiki, lök, örter, morötter och potatis har planterats. En volontär från Nya Zeeland har tillsammans med barnen gjort försök att plantera vattenmelon och gurka. Barnen som nu går ut gymnasiet har i väntan på skolreslutat – något som kan dröja flera månader i Kenya – börjat ett grönsaksprojekt vid skolfältet där de odlar egna grönsaker som de planerar att sälja i syfte att skapa sig en meningsfull och produktiv sysselsättning och möjligtvis tjäna en liten peng.  

Några av pojkarna har sparat sin fickpeng och köpt djur för dessa. Två av pojkarna har köpt kaniner för motsvarande ca 30kr/styck och planerar att sälja några när de förökats. Andra har köpt hönor, någon har fått låna en tupp av en vän. En av hönorna har fått fem kycklingar som växer till sig och pojken som skaffade hönan är mycket nöjd med resultatet!  Personalen och jag skrattar åt deras påhitt och imponeras av deras initiativ. 

Kiosken bemannas av två av de äldre barnen. Sammy har ansvarat för kiosken senaste månaderna, och han lär nu upp Zipporah som i sin tur kommer kunna lära upp fler av de äldre tonåringarna. I kiosken säljs alla möjliga vardagsförnödenheter såsom socker, ägg, matfett, toapapper, mobilpåladdning, vatten, läsk m.m. Det finns slangar för att fylla mindre hinkar med vatten, och det finns ett rör som fyller vattentankar med större mängder vatten. Varje dag kommer kunder från närområdet och handlar. 

Uncle Maurice kommer tillbaka från semester under min fjärde dag på barnhemmet. Det är härligare än någonsin att se honom!

Under tiden som han har varit borta har uncle Gidraph och de äldre pojkarna tagit över matlagningen. Barnen har alla olika sysslor som de hjälper till med, precis som barn i en vanlig familj. De vet vem som sköter vad vilken dag och de turas om. Fördelningen görs utifrån ålder och förmåga och barnen sköter det jättebra! Vanligast är att de äldre pojkarna hjälper till med matlagning och byggarbeten medan de mindre hjälper till med grönsaksvattning, plockning och djurskötsel. Flickorna hjälper huvudsakligen till med brödbakning, grönsakshackning, disk, städning och liknande. 

En sak som överraskar mig i år är att barnen den här gången faktiskt KAN spela piano! Jacinta har tidigare tagit med sig ett piano som hon fått donerat till barnhemmet och som alla barnen vill spela på, men i ärlighetens namn visste tidigare ingen av dem vad de sysslade med. Det lät riktigt illa och till råga på allt spelade barnen alltid med trumpeteffekt vilket resulterade i örontortyr för oss besökare. I år däremot imponerar barnen med sina musikaliska färdigheter och spelandet (som fortfarande pågår non stop hela dagarna) låter riktigt bra! 

Något extra roligt i år är att Sabine också är i Kenya och att vi får möjlighet att prata, lära känna varandra bättre och planera framåt alla tillsammans. Tyvärr träffar jag henne och volontären Elin i bara ett par dagar innan det är dags för dem att åka hem, men de känns viktiga de dagarna. 

Eftersom julen närmar sig under min vistelse kommer många Kenyanska besökare med julgåvor till barnhemmet; kläder, torrvaror och godis. En ungdomsgrupp spenderar flera dagar på barnhemmet där de övernattar, gör aktiviteter med barnen och hjälper till med allt möjligt.

Brasa tänds ofta om kvällarna och det sjungs och dansas under klar stjärnhimmel. 

Jag är framme i mitt Afrikanska hem!

Mari