Växthus och kycklingar på Phyllis!

Nu har det redan gått två veckor av min tid här! Trots att dagarna ibland känns långa så går ändå tiden väldigt fort. För barnen och ungdomarna rullar vardagen på i vanlig ordning. Jag har varit med på lite lektioner i skolan olika klasser. Vi har gått igenom bland annat solsystemet, ekvationer och Afrikas olika klimatzoner. Intressant och även nyttigt även för mig att få gå igenom och repetera lite gammal kunskap!

I torsdags morse blev jag väckt tidigt av massa nya ljud utanför huset, det både sågade och spikades i full fart. Det visade sig att man nu har börjat bygga ett växthus som har finansierats av en insamling av privatpersoner i Sverige. Tror verkligen att det kommer bli en bra tillgång för barnhemmet eftersom det nu går att odla grönsaker i större utsträckning! Det har verkligen varit roligt att följa arbetet och se hur ett helt växthus har växt fram på bara några dagar! :)

 

 

En annan rolig nyhet är att vi nu också har fått massvis av kycklingar hit till Phyllis! Än så länge är de väldigt små och bor inne i köket tills dem vuxit till sig lite. 

 

 

Men om några veckor kan vi förhoppningsvis flytta ut dem till deras nya hönshus och i framtiden kan vi alltså få egna ägg här, superkul!

 

Daniella

F.d. volontären Caroline återvänder!

Hej allihopa!

Väskorna är packade fulla med fotbollar och vi sitter äntligen på planet ner till Kenya.

Mitt namn är Caroline de Groot och var volontär på Phyllis för två år sedan. Nu är det äntligen dags att återvända. Med mig har jag min pappa Cees som jag nu ska visa allt för. Äntligen ska han få träffa alla jag har pratat om och äntligen ska han få se bästa Phyllis.

Sedan jag kom tillbaka till Stockholm för två år sedan har jag längtat tillbaka varje dag. Till alla underbara barn, personal och kulturen.

Vi har bara drygt en vecka i Kenya den här gången men ska njuta av Phyllis hela tiden. Vi ska laga festmåltider, spela massor med fotboll och prata om livets alla frågor.

Nu ska vi strax landa och träffa Jacinta på flygplatsen. Om några timmar är vi där!!


Kram

Caroline de Groot

Daniella berättar om sin första vecka på Phyllis!

Det har verkligen varit en omtumlande första vecka här nere, fylld av nya intryck och upplevelser varje dag! Å ena sidan är det fantastisk att se den fina gemenskapen och stämningen som finns mellan barnen och personalen här, alla verkar liksom vara som en stor härlig familj. Samtidigt har jag upplevt det lite svårt att komma in i alla rutiner och förstå mig på hur vardagen ser ut här. Det är nu först efter en vecka som jag känner att jag börjar få lite grepp om det! 

 

 

Det som verkligen har varit en stor omställning för mig är skillnaden i tempot. Det svenska tempot och min föreställning om att det måste hända saker hela tiden existerar inte här. Jag har verkligen fått jobba hårt med att försöka vänja mig vid det, och det kommer nog krävas ytterligare ett tag innan jag helt har vant mig. 

Någonting som jag också har funderat mycket på är dethär som jag brukar kalla för "egentid". Här på barnhemmet gör alla allting tillsammans och man är aldrig själv. Barnen äter tillsammans, går i skolan tillsammans, leker tillsammans, sover tillsammans- ja, dem gör nästan allt tillsammans helt enkelt! Samtidigt som det är otroligt fint och mysigt, så måste det också vara svårt att aldrig riktig få den där "egentiden". 

 

Jag är själv väldigt imponerad av maten! Även om det stundvis är lite svårt för magen att vänja sig, så är nästan allt jag ätit här riktigt gott! Både ugali, ghideri och chapati är riktigt gott! Dock skulle det kanske bli lite enformigt att äta det varje dag, men som sagt var- smaken är det verkligen inget fel på! 

 

 

Igår firade vi förresten Valentines day här på barnhemmet. Vi hade besök av en grupp ungdomar som kom och lagade mat, lekte massa lekar och bjöd på godis och saft. Det var ett riktigt trevlig besök och barnen verkade ha det väldigt roligt när vi lekte och dansade i matsalen under hela eftermiddagen! Kärleken sprudlade och det blev ett fantastiskt firande av alla hjärtans dag!

Daniella

Lär känna vår nya volontär Daniella!

Hej på er allihopa! 

Om bara några dagar är det min tur att åka ner till Phyllis och vara volontär, det ska bli så spännande, lärorikt och roligt! 

Vem är jag då? 

Jag heter Daniella, men ni kan kalla mig för Danni och är 24 år gammal. Jag är född och uppvuxen i Stockholm, men bor sedan 2,5 år nere i Malmö. Jag pluggar just nu till sjuksköterska på Malmö Högskola, men kommer under våren att ta ett studieuppehåll för att besöka Phyllis och studera lite på distans. 

Jag har sedan barnsben varit aktiv inom scouterna eftersom natur och friluftsliv är någonting som ligger mig varmt om hjärtat. När jag var mindre var jag självklart själv scout, för att sedan bli scoutledare för barn och ungdomar och jag har även haft hand om en avdelning för barn med olika fysiska funktionsnedsättningar. Tidigare har jag arbetat på en ”ur-och-skur förskola” uppe i Stockholm och har även arbetat på kollo under sommaren, där inriktningen för verksamheten var utepedagogik, friluftsliv och natur. Då jag arbetat med barn och ungdomar tidigare här i Sverige ser jag verkligen fram emot att se hur det är att vara på Phyllis  tillsammans med barnen och ungdomarna där! 

När jag inte pluggar och är i skolan så har jag världens bästa jobb som vårdbiträde inom hemtjänsten. Där besöker jag äldre och sjuka människor som behöver hjälp att klara av sin vardag. Arbetet där är för mig otroligt givande och något av det bästa jag vet, de fina relationerna och banden man bygger upp med pensionärerna är ovärderliga! Annars på min fritid så tränar jag ganska mycket Crossfit, tycker om att vara ute och röra på mig och mår som bäst när jag får skratta tillsammans med vänner och bekanta! Jag lever med tanken att saker och ting blir vad man gör det till och att goda skratt inte bara förlänger livet, utan snarare är nödvändigt för livet! 

Tankar och förväntningar

Jag har länge velat volontärarbeta utomlands, både för att kunna bidra och hjälpa andra men även för att själv utvecklas och få perspektiv i vardagen. Jag har letat runt bland olika organisationer för att hitta någonting som känns rätt och när jag fick tips från en av Kampi ya Motos faddrar om Phyllis och började läsa mer om barnhemmet och organisationen så kändes det helt rätt att ta kontakt! 

Det känns otroligt spännande och faktiskt ganska nervöst att åka ner till Phyllis! Självklart har jag funderat en hel del på hur dagarna ser ut, hur barnen och personalen är och hur själva landet är… Men oavsett hur mycket jag funderar och tänker så kommer säkert mycket av tankarna och föreställningarna att ändras och klarna upp när jag väl kommer dit! 

Sammanfattningsvis ser jag verkligen fram emot min vistelse och hoppas på mycket fina stunder, viktiga samtal, roliga lekar, fantastiska minnen, mycket skratt och gemenskap! 

Hälsningar Daniella

Claras volontärberättelse

Idag är det iskallt i Göteborg. Vinden känns som nålar mot ansiktet och timmarna med solljus är alldeles för få. Vi sitter och skriver på vårt examensarbete hela dagarana i universitetets bibliotek och livet är som livet är, när det är vinter i Sverige. För tre månader sedan var det annorlunda. Vi skulle snart iväg på äventyret i Kenya. Vi skulle dit för att samla empiri och börja skriva på vår examensuppsats för att bli fritidslärare. Vi skulle framför allt få möta nya människor, nya kulturer och ny natur.

Allting kändes så självklart den dagen vi äntligen kom fram, när vi körde in på barnhemsområdet var det som att komma tillbaka till något jag mött tidigare. Det jag trott skulle kännas så nytt och ovant kändes som hemma. Första tiden på Phyllis kändes så lätt och spännande. Ellinore visade och informerade om allt vi kunde behöva veta. Hon blev en självklar länk för att snabbt komma in i barngruppen och inte minst blev hon en fin vän att dela tankar med.

Den första veckan kretsade mycket kring skolan. Framförallt på att skolan slutade för året och att klass 8 skulle göra sina examensprov för att kunna gå vidare till highschool. 

 

Bordersbarnen flyttade från barnhemmmet och eleverna från highschool och universitet kom hem i olika omgångar. Det infann sig en mer och mer avslappnad attityd till såväl tider som frisyrer och flickorna satt med både pennor och nålar för att ta ut sina strama flätor.

 

Allt eftersom dagarna gick fick jag nya relationer till barnen. Från att första dagen ha blivit överröst av nyfikna frågor från de allra yngsta barnen och de minst blyga tjejerna kunde jag efter hand märka hur fler och fler hittade vägar att skapa samtal eller busa. Mycket skedde genom lek och musik. Under tiden Ellinore var kvar blev det många kvällar med gitarr och sång på bänken utanför kontoret. 

Några av mina finaste minnen är från den där bänken. Både från kvällarna då vi satt och sjöng och något barn somnade i mitt knä och från gångerna såväl tjejer som killar samlades för att måla nagellack. Men också från fina pratstunder med enskilda barn om allt från religion och samhällsfrågor till relationer och känslor.

En av de saker jag tyckt allra bäst om är just de där stunderna då man kommer förbi artighetsfraserna och kan vara nyfiken på varandras tankar och åsikter. Av naturliga skäl har de längre samtalen skett mest med de äldre eleverna. Det tar lite längre tid att hitta de lugna stunderna med dem, då de även har en del uppgifter att utföra under dagarna. Men oj vad det är värt väntan!

Oavsett ålder har barnen ofta mycket att berätta om man bara tar sig tid att lyssna när de själva vill dela med sig. Det kan vara fantasier, funderingar eller tankar på tider som varit. Några av de roligaste eller mest rörande berättelserna har jag tillexempel fått då vi hjälpts åt att laga mat, bära vatten eller pysslat.

Några andra av mina absolut mest närvarande minnen är all närhet och kärlek som finns. Som när någon av de yngsta kom fram och gav mig en kram på morgonen vid teet eller ville sitta i knät eller rida på ryggen. 

Eller när någon av de äldre tjejerna nyfiket granskade mina händer eller kände på mitt hår. Det kunde också vara när de äldre killarna, som från början varit avvaktande, började hälsa genom ett handslag eller ville slå sin knytnäve mot min när vi möttes. Oavsett vem eller på vilket sätt, är det tydligt hur viktig närheten är för dem allihop. Liksom all positiv uppmärksamhet och tid som de kanske inte får varje dag, men som vi volontärer har möjlighet att ge. Det är en av de bästa sakerna med att vara hos barnen. Tiden man har är för dem, kraften ska bara fördelas mellan olika lekar och tankarna behöver inte nå längre än några timmar. Dessutom ger varje stund så mycket mer energi än den tar!

 

Våren kommer inte komma till Göteborg på ett antal månader. Vårt examensarbete har inte blivit inlämnat i tid och vi kommer sitta med det i minst en månad till. Men inget av det spelar någon roll när jag tänker tillbaka på hur vi lekte häst, jagades, lyssnade på musik, dansade, skrattade och grät tillsammans. Det får vara hur kallt det vill mot kinderna denna vinter. För minnena från Phyllis Memorial värmer mer än någon sol någonsin kan göra.

Skrivet av Clara Jageby, volontär på Phyllis Memorial Children's Home, november - december 2015