Jennys volontärberättelse

Det är fyra veckor sedan jag lämnade Phyllis. Minnena känns närmare nu än förut och en ny typ av saknad har infunnit sig. I början saknade jag barnen men vetskapen att jag inte skulle träffa dem nästa dag hade ännu inte sjunkit in. Nu börjar jag förstå att det är ganska långt kvar tills jag kommer att få träffa dem igen. Jag undrar ofta vad de gör om dagarna och vad som rör sig i deras huvuden. Jag kan inte annat än att känna mig tacksam för att jag har fått lära känna barn och personal på Phyllis. Jag är förundrad över att så mycket värme och charm kan rymmas på ett och samma ställe. 

Vissa stunder minns jag mer än andra, som när de två nya barnen kom till barnhemmet Isac och Abigail. Jag var nere i gästhuset när de kom och hörde hur de grät. Det är klart det är läskigt att komma som ny till en helt främmande plats med många nya ansikten. Redan samma kväll såg vi hur både de stora och små barnen tog hand om nykomlingarna. Att kasta boll och dansa blev en ice-breaker som bjöd in till gemenskapen. 

 
 




 


Jag minns även extra starkt när jag lyckades övertala personalen att rita porträtt av varandra och det slutade med gapskratt i säkert en halvtimma åt teckningarna som skulle föreställa deras kollegor men i ärlighetens namn såg ut som om små barn hade ritat. Jag satte upp teckningarna i matsalen intill barnens teckningar så att alla kunde se mästerverken.

 

Sista ”kyrkan,” då barnen samlas i matsalen och sjunger psalmer tillsammans, var känslosam och extra fin. Alla var på ovanligt gott humör, tjejerna höll om varandras axlar och dansade en gemensam dans längst bak i matsalen och Simon, eller var det Peter som sjöng fader Abraham med texten ”if you’re happy and you know it nod your head, nodie nodie” samtidigt som alla nickade på huvudet. Obama och Johnny tog modet till sig och gick fram och sjöng en låt tillsammans och de andra hakade på sången.

Det finns så många minnen som jag håller varmt om hjärtat som jag aldrig kommer att glömma. Det känns märkligt att vara så långt ifrån livet på Phyllis och så långt ifrån barnen. När jag ser på bilderna och fotografierna sugs jag tillbaka till livet där. Jag ser miljön framför mig, hur byggnaderna förhåller sig till varandra, hur barnen leker, tvättar sina kläder, väntar på att bli serverade gideri. Jag saknar dem. Det är något befriande med att gå in i barnens vardag och att släppa sitt egna här hemma, få en paus och inse vad som faktiskt betyder något, nämligen relationer till andra, vänskap, kärlek.

Skrivet av Jenny Robertsson, volontär vid Phyllis Memorial, november - december 2015

Ellinores volontärberättelse

Nu är det knappt sex veckor sedan jag kom hem från Kenya och från Phyllis. Tiden har gått så oerhört fort och vardagen på barnhemmet känns oftast väldigt avlägsen, det blir en sån oerhörd kontrast att komma hem och kastas tillbaka in i sitt vanliga liv som man stundtals saknat när man varit borta. Men på något vis finns alltid en del av mig kvar och flera gånger om dagen hör jag mig själv säga meningen ”I Kenya…” eller ”På barnhemmet…” och jag antar att det är naturligt att jämföra även om man ofta kommer fram till att det är helt omöjligt. Mina elva veckor på barnhemmet var verkligen helt underbara, stundtals har det också varit mycket tufft men jag är verkligen glad att jag fått uppleva det också då jag känner att det gett mig så många lärdomar för framtiden. 

Några veckor innan jag skulle lämna Phyllis började skuldkänslorna komma, för när ett barn kramar om en hårt och ber en att stanna, är det svårt att inte tänka på det fruktansvärda i att bo och leva så nära inpå varandra och hur man sedan bara försvinner. I mig gror de skuldkänslorna ännu men jag vill ändå tro att de fina minnena väger upp.

I alla hundratals bilder som jag tagit ligger så mycket kärlek, att det ofta svämmar över när jag tittar på dem. Då känns saknaden enorm och jag önskar att jag kunde teleportera mig tillbaka. Att jag vill åka tillbaka har jag känt hela tiden och det andra volontärer beskriver, hur underbart det är att återvända kan jag verkligen förstå. Att slippa starta från noll, det tog nämligen många veckor att lära känna alla barnen men att få förtroende och relation till så många människor är något som måste få ta tid.

Inför min resa försökte jag att inte bygga upp så mycket förväntningar, även om jag ändå tänkte och föreställde mig en hel del. Den som någon gång har rest till en så främmande kultur kan nog förstå den extrema omställning det innebär, själv var jag inte riktigt beredd på det. Jag kunde nog inte heller förlika mig med vissa av skillnaderna i början, och hur mycket jag än arbetade med mig själv för att acceptera dem, tog det mycket energi att vara frustrerad i början.  Exempelvis hur vissa kulturer ser på barn och barndom var något som skiljde sig så mycket från mitt eget tänk, men där nånstans i den frustrationen räddade barnen mig. Deras sätt att se på världen och livet, deras underbara framtidstro och deras drömmar, gav mig hopp om att de, trots deras ibland fruktansvärda bakgrund, kan läka och växa upp och bli helt fantastiska personer.

Under min tid på Phyllis var nog musiken det som barnen förknippade mig mest med, sångstunder och gitarrlektioner var uppskattade inslag i vardagen. Helt underbart för en musikälskare som jag att komma till en plats där musiken är en så viktig och stor del av vardagen. 

Det blev även många badutflykter, uppskattat av både stor och liten! Promenader, sport, lekar, pyssel, dans, bakning, matlagning och spel förgyllde också vardagen. 

Liksom andra har beskrivit är det i de små stunderna som man riktigt kan känna i hela sin kropp att man är lycklig och kanske till och med, gör en skillnad. När jag fick en egen stund med något eller några av barnen, då jag verkligen fick se just henne eller honom, upplevde jag den stora känslan som det innebär att bli insläppt i dennes liv, att få ta del av tankar, drömmar, minnen och frågor. Flera gånger försökte jag stanna upp och bara uppmärksamma de känslorna, det finns nästan inget starkare. För när man är omgiven av människor som gör en glad och får en att må bra, är det svårt att känna sig annat än lycklig.

Skrivet av Ellinore Eriksson, volontär på Phyllis Memorial Children's Home, september- november 2015

Marijanas återresa; Det där välbekanta...

Att skriva den här reseberättelsen har tagit emot. På något sätt har det känts som att den kommer utgöra ett avslut på en resa som jag inte vill ska ta slut. Känslorna från resan ligger fortfarande kvar, dansar runt inombords och påminner om allt det välkända som karaktäriserar varje Kenyaresa:

Gryningens fågelkvitter. Tuppens pålitliga väckningar. Åsynen av myggnät i samma stund som ögonen slås upp. Morgonkylan utanför gästhuset. Grindens gnissel på väg ut. 

Det behagliga skramlet från köket. Röken från vedspisen. Te som kokar över eld.

 

      

Penslat bröd som glänser i solsken. Ljud av sopkvast som möter golv där en auntie städar, och rinnande vatten som möter en färgglad plasthink där ett nyvaket barn fyller på duschvatten ur brunnen.

Barnarösters ord på swahili medan alltfler barn går upp och beger sig mot matsalen för frukost. Sömniga blickar och glada leenden som möter mig. 

Små händer som tar tag i mina och skänker långa kramar som inte vill ta slut. Små röster som viskar ”good morgning auntie” i örat och svarar ”fine” trots att jag inte hunnit fråga hur de mår.

 

Ljudet av flip-flops som hastigt rusar iväg efter busande barnafötter.

Små röster som tillsammans ber en morgonbön innan maten. Värmen av morgonteet mot mina händer medan jag häller upp det, från en kopp till en annan, och sträcker ut till varje barn.
Ordet ”asante” i över 80 olika toner.

 

Händer som klappar in rytmen till söndagarnas melodier.

Den stekande hettan mot ryggen medan kål, lök och tomater hackas i sällskap av barn som söker närhet och kontakt, som ställer otaliga frågor och delar med sig av sina funderingar om allt från grönsaksbitarnas till universums storlek och om livet som oundvikligen hamnar där mitt emellan. 

Motviljan mot att vid behov åka in till staden för att handla. Värmen som översköljer en i trängseln på en överfylld matatu. Tutande fordon av alla dess slag trafikerandes dammiga gator.





Lukten av grillad majskolv som säljs vid gatuhörnen. Virvel av människor i rörelse som ställs i kontrast till landsbygdens stillhet.

Bubblande frustration när man efter flera timmars ärendespring fortfarande inte är klar. Intensiv, fysiskt kännbar längtan tillbaka till barnhemmet. Matatuförarnas rop och gatuförsäljarnas korgar. Mynt som skramlar. Dåsighet som förstärks av matatuns brummande motorljud på hemvägen. Samma längtan som åter gör sig påmind, och som när trafiken stannar upp väcker impulser att vilja hoppa ut och springa resten av vägen.  

En tunnel av träd som vackert ramar in bilvägen. Utbredda fält med mörka trädsilhuetter i förgrunden till blånyanserade berg genom vänster sidofönster. Afrikanska solnedgångar.

Två efterlängtade slag mot busstaket som signalerar ankomst. En rödsandig, gropig väg omgiven av majsfält, lerhyddor och boskap. Små barn i trasiga kläder som ropar ”How are you!”

 En blå-gul skylt som betyder ”äntligen hemma!”

Ett nyfiket par välbekanta ögon som kikar ut genom dörren till en hög metallgrind.
Ljudet av barn som springer fram för att öppna.

Vinkande händer i alla storlekar. Förväntansfulla barnablickar som sneglar ner i överfyllda påsar. Röster som hoppfullt frågar ”Will you stay here now?”  Små fingrar som flätas ihop med mina. En enorm mängd kärlek som översköljer en vid varje hemkomst, oavsett hur lång eller kort frånvaron varit. 

Eftermiddagssolens tendens att måla allt den belyser i ett skimmer av magi. 

 

Dess lek med flugorna, vilka omvandlade till glitter vackert smyckar luften medan små händer glatt jagar dem.

 

 

Barnaskratt som stiger mot himlen.

 Toner som översvämmar hjärtat. Stunder som etsar fast sig i själen.

Dimma av rödbrun sand som sätter sig överallt och som på bara några sekunder färgar tvättvattnet rött. Vatten som droppar från nytvättade, utslitna kläder i alla färger och storlekar, hängandes på torklinor, träpålar, staket och buskar. 

Ugalin som trots sin fullständiga smaklöshet smakar så himla gott, kanske tack vare alla vackra känslor som sedan länge är förknippade med middagar i en högljudd matsal med hårda, vita bänkar.

Kvällskyla och träsmak i baken under långa filmkvällar i solcellsbelysning.

 

Små liv som kryper upp i ens famn för att somna i trygghet. Obekväma sittpositioner som vidmakthålls för att stödja tyngden av deras avslappnade kroppar medan de lyckligt beger sig mot drömmarnas värld. Famlande steg i mörker bärandes sovande minstingar till sängs. 

Sovsalar fyllda med busiga skratt, kittlande och lek, lässtunder, långa samtal och godnattmys ända tills kriget mot ögonlockens tyngd är förlorad. 

En stund av ovärderlig egentid vid varje barns sängkant, värmande kramar, viskningar som säger ”natti natti”, ”nakupenda” och ”lala salama.”

Ljudet av metalldörr som stängs på väg ut. Syrsornas läten under klar stjärnhimmel. Kylig kvällsluft mot tunna kläder. Kallt gräs mot barfota fötter. En stark känsla av innerlig rofylldhet, behaglig utmattning, djup tillfredsställelse, oändlig uppskattning och omåttlig kärlek. En känsla av att vara vid liv och fullt ut levande, i varje sekund av varje stund.

Ojämn stig kantad av högt gräs. Välbekanta skuggor som leder vägen i natten. En känsla av kall metall mot handflatan och ett välbekant, gnisslande ljud medan grindlåset fälls ner och hänglåset klickar god natt. Och slutligen en underbar känsla som saknar ord, men som oundvikligen dyker upp under de sista korta sekunderna av vakenhet medan jag, liggandes på en tunn madrass i en hård gammal säng, omgiven av främmande insekter och ljudet av surrande mygg, tackar universum för dagens gåvor. 

Medan den här reseberättelsen närmar sig sitt slut förstår jag att de här känslorna och minnena trots allt inte har ett avslut. De kommer även fortsättningsvis att dansa vidare inom mig, och de fortsätter att förändra, forma och prägla mig - i allt jag gör, i allt jag är och i allt jag kommer att bli.



Det finns inte längre några avslut eller avsked, bara återseenden. Och jag längtar redan till nästa! 

/Marijana