När frustration övergår i förälskelse..

Livet här i Kenya och på Phyllis är fantastiskt på så många sett. Alla kärleksfulla och givmilda människor och den vackra naturen gör mig helt betagen. Men livet här kan också vara rent av frustrerande. Planering och framförhållning, ord som till stor del styr våra liv i Sverige, är ord som inte verkar existera här. Ingen här tycks heller veta hur en klocka fungerar. Det här är landet som styrs av uttrycket Hakuna matata - No worries. Men när man tillslut inser att planering inte leder någonstans och kan släppa de mentala spärrarna är det nog också det som får mig att bli förälskad i det här landet. Ingenting här blir som man tänkt sig och det gör heller ingenting. Det finns något väldigt befriande i att bara leva i nuet och ta saker som det kommer. Allting löser sig, förr eller senare, så varför stressa i onödan?

/Elin

När lärarna strejkar införs musiklektioner på Phyllis!

Det är för tillfället lite rörigt på barnhemmet då det pågår en lärarstrejk i landet och nästan alla highschool-elever har kommit hem. Barnen saknar skolan och hoppas få återvända snart men allt är väldigt oklart än så länge. I fredags eftermiddag tog vi med alla ungdomarna, som nu börjar bli ganska rastlösa, och gick till Olo-Ika för att bada i poolen där. Många saknar simkunskaper men de hoppar glatt i ändå och försöker lära varandra.

Det blir också många sångstunder med barnen och även lite gitarrlektioner, favoritsångerna just nu är bla; waka waka, in the djungle, och row, row row your boat.

 
 

I lördags förmiddag när barnen var i skolan (ja de går i skola på lördagarna!) tog jag och Elin tag i att städa det lilla bibliotek som finns, det var verkligen kaos där inne men nu är det i alla fall någorlunda ordning.

Man tar verkligen en dag i taget här och lever för stunden, något som passar mig perfekt och för det mesta är helt underbart, någon längre planering är liksom obefintlig och onödig, för inget blir ändå som man tänkt sig. 

/Ellinore

Ellinores första intryck!

I torsdags vid lunchtid kom jag äntligen fram till barnhemmet och möttes av många mörka, vackra och nyfikna ögon. Som jag förberett mig på har omställningen varit stor på många sätt, men det har ändå gått förvånansvärt bra. Det är intressant att möta sina förväntningar och inse att en del är helt annorlunda mot vad jag föreställt mig och vissa saker är exakt som jag trott. Exempelvis anade jag inte att vardagen på Phyllis skulle vara så styrd av rutiner, barnen går långa dagar i skolan och har mycket plugg, jag hade väntat mig mer fritid och möjlighet att styra upp aktiviteter. Att hygienen och maten är väldigt annorlunda stämde överens med min förväntan men det ger mig nån slags lättnad i kroppen att leva såhär enkelt. 

Att mötas av Elin som också är här som volontär var toppen då hon kunde hjälpa mig att komma in i rutinerna redan från början. Att vara två volontärer på plats är en fördel då barnen är väldigt många och det är svårt att ge alla uppmärksamhet, dessutom underlättar det att vara två när det kommer till att planera aktiviteter.

 

I lördags drog vi ihop ett stort gäng och spelade brännboll, det skrattades, sprangs och hoppades ett bra tag, helt underbart att se barnen så glada! På kvällen deltog vi i barnens gudstjänst som de har i matsalen, det var helt fantastiskt att höra dem sjunga med så självklara, orädda röster på både swahili och engelska. Barnen frågade om det finns en kyrka där jag bor och jag förklarade att det finns massor av vackra kyrkor men att det inte är lika vanligt att gå i kyrkan och att tron på Gud inte är självklar i Sverige såsom den är här.

I söndags var barnen lediga, det spelades Uno och Memory med varierade regler på förmiddagen och sedan var det dags för gudstjänst igen. Efter det tog jag och Elin med fem barn och gick till lilla byn Kampi Ya Moto och inhandlade ingredienser för att baka sockerkaka. Många av de yngre barnen ville hjälpa till att baka och det mättes, hälldes, vispades och smordes formar i det lilla köket. Efter middagen serverades kakan till stor uppskattning av samtliga och kvällen avslutades med dans till kenyansk popmusik.

Jag tog med en gitarr hit ner för att kunna sjunga och spela med barnen och dessutom lära dem som vill spela själva. Så fort gitarren kom fram väcktes ett stort intresse och barnen ville genast vara med och lära sig sånger på svenska. De berättade att de lärt sig En kulen natt och Pippi Långstrump av tidigare volontärer och älskar att sjunga dessa. De försöker lära mig sina sånger och jag lär dem några av mina favoriter, det är ett underbart utbyte, att höra deras tolkning av svenskan och hur de skrattar åt mitt bristande uttal på swahili.

När jag lägger mig för att sova om kvällarna är kroppen trött och huvudet fullt av intryck, jag försöker ge mitt allt för att komma barnen nära men känner en lättnad i att ha tio veckor kvar här, då jag tror många av dem behöver tid för att släppa in mig, vilket är både sunt och förståeligt! 

Kramar från Ellinore

När glädjen är för stor för att rymmas i kroppen dansar vi!

Videosnutt från stunderna då barnen fick lyssna på sin egen skiva! 

Oerhörd glädje och stolthet! 

Tack Christa Pranter för videon!

Nytt land, nya lärdomar: Hur man bäst nyttjar en tvåls fulla potential

Nu har jag spenderat mer än en vecka här på Phyllis.
En vecka som varit omtumlande, lärorik och helt underbar. Barnen som går i public school är hemma p.g.a lärarstrejk vilket varit väldigt bra för mig då dem lärt mig hur saker fungerar här på Phyllis. Jag har t.ex fått lära mig hur man smidigast hackar kål, kokar ugali, rensar bönor och hur man spelar poker på deras vis. Jag har också lärt mig att en vanlig tvål kan ha väldigt många fler användningsområden än att bara användas till handtvätt. En tvål fungerar även alldeles utmärkt till att diska, tvätta kläder, skura golv och att tvätta skolbussen med.

Förra veckan gjorde jag och barnen från public school en utflykt till Kampi ya Moto. De visade mig runt i byn och jag bjöd på fika. Läsk och muffins till alla 12 barnen kostade ca 40 svenska kr. Mina dagar består annars av väldigt mycket lek. Vi spelar spel, lägger pussel, hoppar hopprep och leker kull. Jag har med andra ord haft en väldigt bra vecka och en bra start på min vistelse här på Phyllis!

/Elin

Lär känna Ellinore!

Det känns så overkligt att det jag drömt om och längtat efter under en så lång tid snart ska bli verklighet. Att jag ska få besöka den plats som jag både läst om, sett bilder och filmer ifrån och pratat om konstant det senaste halvåret. Att arbeta som volontär på ett barnhem är något jag velat göra länge och när jag hittade till Kampi Ya Motos barns hemsida och började läsa om Phyllis Memorials children's home kände jag direkt att jag hittat rätt fast jag inte ens varit där.

Jag som ska resa till Phyllis under hösten heter Ellinore Eriksson, är 22 år och bor i småstaden Strängnäs. Min vardag består mycket av musik då jag arbetar som sångerska och trubadur och åker runt med min gitarr och framträder i olika sammanhang. Vid sidan av detta har jag arbetat en del inom förskola och även som lärare i en grundskola och inom särskolan i ämnet musik.

Eftersom musik är mitt största intresse bestämde jag mig för att anordna en välgörenhetskonsert som start på min volontärresa, med syfte att sprida ordet om Kampi Ya Motos barn och samla in pengar till barnhemmet. Det har varit ett intensivt arbete och därför är jag så glad att konserten blev så otroligt lyckad!

 

Jag själv framträdde och hade även tagit dit gästartister som verkligen förgyllde kvällen. Jag visade dessutom filmsekvenser från Phyllis och spelade upp en av sångerna från skivan som spelats in av barnen under våren, på så sätt fick de också vara med fastän det är över tusen mil emellan. Det engagemang jag sett bland mina vänner och bekanta har gjort mig så varm inombords, viljan att hjälpa är så mycket större än jag kunnat ana. Efter att flera lokaltidningar och lokal radio rapporterat om välgörenhetskonserten och min resa så har även många människor utanför min bekantskapskrets engagerat sig och velat bidra.

 

Jag är inställd på att resan kommer bli tuff, krävande och omtumlande både fysiskt och psykiskt, men också oerhört lärorik, givande och kärleksfull. Det känns fantastiskt att åka ner till Kenya och ta med all den positiv energi som alla i min närhet gett mig inför den här resan och jag hoppas kunna ge av den till alla barn som jag längtar så efter att äntligen få träffa!

/Ellinore Eriksson