Ellinores avskedsinlägg

Den sista tiden i Kenya gick så rusande fort att mitt sista blogginlägg inte blev färdigt förrän nu. De sista dagarna tillsammans med barnen betydde så oerhört mycket för mig och jag är så glad att den sista tiden blev så bra.

 

Jag ordnade en avslutningsfest som var väldigt lyckad där vi åt god mat, hade fiskedamm, lekar och dans kvällen lång. Så många fina stunder har jag haft och många minnesbilder har etsat sig fast. Minnen och känslor som är svåra att beskriva och som känns så avlägsna nu när jag kommit hem och min andra vardag springer på obehagligt fort. 

 

Att ta avsked var riktigt svårt och jag gjorde det på det sätt jag gillar bäst; med att sjunga, på både swahili och engelska! Det blev kramkalas, fotosession och många tårar innan jag lämnade Phyllis för denna gång, fylld med så mycket minnen, tankar, sorg och kärlek att det nästan svämmade över.

 

Nu försöker jag få tid att sortera och samla ihop allt, under tiden återvänder jag till bilderna på alla underbara barn med världens finaste leenden och längtar redan tillbaka!

Förkylningar och planeringsmani!

Det verkar som att det har gått förkylning på barnhemmet. Jag blev drabbad häromdagen och låg nedbäddad med feber och yrsel. Som tur var så blev sjukan inte långvarig och jag var hyfsat kry redan dagen efter. Aktiviteten hos barnen har varit lägre än vanligt och jag tror att det kan ha att göra med att många känt sig hängiga. När man frågar dem som annars brukar skutta runt, hoppa upp och ner, som tar sig fram genom att hjula hur det är fatt med dem eftersom jag märkt att de verkat slitna så svarar det allt för oftast att det är bra med dem. Det verkar som att mentaliteten och uppfostran här bidrar till att man inte säger att man är sjuk. Visst får barnen mat till sina sovsalar om de inte mår bra men ofta försöker de bita ihop och släpa sig upp till matsalen trots att de inte är riktigt krya. Jag säger inte att detta är någons fel utan ser det snarare som en iakttagelse som intresserar mig. Det svenska uttrycket att bita ihop kommer väl till pass här, då det är precis vad många gör, de biter ihop och låtsas som att det regnar, som pappa brukar säga. 

Denna vecka har vi lagat köttbullar, grönsaksstuvning och makaroner, eller ja, vi och vi, jag låg mest och sov eftersom jag var dålig så jag får erkänna att Clara och Tobias skötte detta. De tog med sig några av de minsta in till staden för att handla och Jacinta bjöd de små på varsin läsk vilket jag fick veta av dessa uppspelta själar som försökte ruska liv i mig genom att berätta om den fantastiska upplevelsen de hade varit med om. Tänk vilket äventyr att lite spontant sådär få åka med in till Kampi ya Moto. De är för härliga! På kvällen blev det även disco, vilket alltid uppskattas.

Veckan som kommer är fullspäckad. Vi ska ha picknik med de äldre tjejerna som sällan får lika mkt uppmärksamhet som de yngre. Det ska bli mysigt att få kvalitetstid med dem. Sen ska vi iväg till Lake Nakuru på safari med de yngsta. 

Vi ska även ha födelsedagskalas eftersom barnen inte firar sina födelsedagar här så tänkte vi att de kan få en gemensamt firande men kakor och lekar. Sen på lördag är det nationaldagen. I samband med detta ska julklappar till barnen införskaffas och organiseras. Det kan hända att vi hade något hybris när vi slängde in alla planer under samma vecka men pole pole, inga problem. 

Avslutar inlägget med lite vardagsbilder: 

 /Jenny

Det krävs mod för att släppa in oss

I veckan som gått har vi påbörjat intervjuerna som kommer att skickas till alla barnens faddrar. Eftersom Tobias är faddersamordnare är det han som ansvarar för frågorna men självklart hjälper även jag och Jenny gärna till!

Det är ett väldigt roligt sätt att lära känna de barn man inte pratat med så mycket med. Det är trots allt drygt 80 fantastiska barn man möter varje dag och oavsett vem man är eller hur länge man är här så kommer man inte alla lika nära.

Det finns de barn som sätter sig i knät på en så fort man kommit hit, vissa vill visa runt och berätta och fråga allt på en gång. Sen finns det de som tar flera veckor att få någon kontakt med alls. Men som plötsligt en dag börjar busa eller tar mod till sig att fråga något.

 

Självklart finns det även dem som är allt för blyga eller inte alls är intresserade av att lära känna ytterligare nya volontärer som stannar ett tag för att sedan lämna dem igen. De barn som bott här länge har sett många volontärer och besökare komma och gå och visst kan jag förstå om det inte alltid är lika roligt och spännande. Kanske är det också därför en del av barnen varit lite tveksamma till intervjuerna från början. Men när vi väl satt oss är det alltid jätteroligt att prata om skolan, fritiden, framtiden, minnen och drömmar om jobb och resor.

Det har varit en del filmtittande i matsalen sedan vi kom hit också. Ofta är det de äldre som är snabbast på att välja film men häromdagen blev det en timme Tom&Jerry. Flera av de äldre valde då att gå iväg och göra annat men en efter en kom de tillbaka och till slut satt ett stort gäng i olika åldrar och skrattade så de kiknade. Så himla härligt att se alla engagerade blickar och höra alla underbara skratt! En av alla fina kvällar här på Phyllis Memorial!

 

/ Clara

En värld långt ifrån & mitt i världen

För varje dag jag är här blir det svårare att förstå att jag kommer åka härifrån. Att jag ska tillbaka till ett vintrigt sverige där jag inte kan gå ut barfota och julstressen kommit in på upploppet. Det känns helt ofattbart att jag inte ska få umgås med barnen här om några veckor. Mycket jag tänker på nu handlar om just det. Att jag kommer åka härifrån till det Sverige jag känt till i hela mitt liv. 

Istället för att gå kan man ju alltid hjula

 Samtidigt kommer barnen här leva på som om inget hänt. Världen som pågår utanför barnhemsområdet är väldigt avlägsen. Under tiden vi är här har vi valt att åka in till stan ca en gång/vecka. Det känns onödigt att åka in oftare och varje gång vi är där längtar jag tillbaka till barnen och undrar vad de gör. 

Killarna jobbar med nya kohuset

Det är framförallt tillfällena i stan som ger information om vad som sker hemma när inte sms:en till Sverige inte alltid når fram. Därför blir allt som händer där så svårt att ta in. Medan jag varit här och fått se både underbara och jobbiga saker har jag fått rapporter om hur oskyldiga människor skjutits ihjäl på gatorna i Paris och hur nationsgränser stängs fastän folk fortfarande tvingas fly över hela världen. Men tänk dig vad du känner om du hör på nyheterna om ett liknande dåd på andra sidan jorden. Kanske känner du hur tragiskt det är. Kanske mår du illa av att världen kan va så hemsk. Men ändå är det så långt bort att du inte riktigt kan ta in vad som hänt. Så känner jag när jag är här. Vi leker,  jagas, sjunger, ritar, pratar, funderar, skrattar och är trötta tillsammans. Ibland är någon ledsen men oftare möter man leenden. För oavsett hur världen ser ut i Sverige eller Europa är det här en så mycket tryggare plats för dessa barn än de platser de kommer från eller riskerade att hamna på.

Dansuppvisning i kyrkan på
söndagsmorgonen

Disken efter lunchen

Dagarna här handlar inte om att delar av världen känns som kaos eller att politiker leker med människors liv. Det handlar om att arbeta med djur, odling och hushållsarbete eller att studera. Samtidigt handlar allt om vad som händer i världen eftersom barnen här drömmer stort om sin framtid. Att vara här gör att världen känns ganska liten och ofattbart stor på samma gång.

/ Clara

När barnen själva får dokumentera sin vardag

De senaste dagarna har barnen fått låna kamera och mobiltelefoner till att fotografera och filma med. Det är spännande att i efterhand kolla igenom kameran för att få syn på samma händelse som man själv är med i fast ur barnens olika perspektiv. Av extra intresse är detta eftersom jag studerar till fritidslärare och har ett stort intresse av att få en inblick i barnens livsvärldar. En sådan sak som att filma en pågående film i två minuter tycks fånga många barns uppmärksamhet, även att fotografera uppställda bilder framför water trucken på sig själv och sina vänner är vanligt förekommande. Detta är inget jag själv skulle ha valt att fotografera men det visar mig vad som fångar barnens intresse.

Vissa bilder som barnen tar är riktigt bra och det är härligt att se deras stolta uppsyn när de bär runt på kameran. Nackdelen med utlånandet av kameran leder dock till viss avundsjuka mellan barnen eftersom det är så många som vill låna.

Lite av en invand rutin under kvällarna har blivit att teckna vilket fungerar väldigt bra. Mestadels är det de yngsta barnen som tecknar men ibland deltar även de äldre barnen, då mestadels genom att skriva quotes ut bibeln eller visdomsord som de dikterat själva. Alla teckningar hängs upp i matsalen och nu har vi lyckats skapa en board med teckningar som går hela vägen runt matsalen.

High school killarna håller på att bygga ut utrymmet för kossorna eftersom de numera inte ska beta ute, då man vill undvika läbbiga sjukdomar som de kan råka ut för. Antisarna och de äldre tjejerna jobbar med att hacka jorden där nästa steg blir att plantera nya nyas.

Jacinta har börjat planera för ett växthus som ska byggas någon gång under januari. Det ska placeras mellan killarnas dorm och gästhuset på så vis skapas större odlingsmöjligheter för barnhemmet.
I kyrkan i söndags uppträdde de dansanta eleverna en korrigerad dans som de övat på i ca två veckor nu. Det var riktigt roligt att se. Två av de äldre killarna uppträdde även med varsin sång (playback), vilket uppskattades.

I veckan har även Tobias kommit tillbaka till barnhemmet. Det blev ett kärt återseende för barn och personal. Jag skulle precis till att servera ugali när ett kollektivt skrik utbröts i matsalen, alla blickade ut mot gården när Tim chauffören svängde upp på uppfarten. Det gick inte att ta miste på förtjusningen hos barnen. Reaktionen tydliggjorde den verkligheten som barnen ställs inför där volontärers återvändande till barnhemmet inte är någon självklarhet.

Jag har funderat mycket över hur jag ska förhålla mig till detta. När barnen har frågat om jag kommer att komma tillbaka till barnhemmet så har jag svarat att jag inte vet, att jag lovar att försöka men att det även är dyrt för mig att åka så därför vill jag inte lova någonting. Självklart vill jag veta hur det går för barnen och få dem att känna sig betydelsefulla men insikten att livet där hemma kanske drar mig åt oanade håll gör att jag sparar löftet.

Jenny

Att jämföra och lära av varandra

Först kan jag berätta om att Phyllis Memorial Children's Home har nu ett nymålat kök. Efter att i ca 1 1/2 vecka ha använt carporten med några extra plåtväggar som vindskydd för matlagningen har det nymålade köket nu börjats användas igen. Lämpligt nog blev den första middagen i köket en riktig finmiddag! I söndags ville nämligen Ellinore ha en avskedsfest så det lagades stora mängder ris och fårgryta. Och både fiskdamm och "sätt mustasch på Ellinore" hanns med innan det blev disco.

Utekök under ommålning!

Köket, nymålat och fint med matlagning på g!

Fiskdamm!

Varje dag jag är här upptäcker jag nya sidor hos något av barnen. Ena dagen kan det handla om att få höra någon sjunga på ett sätt som får mig att glömma allt annat, nästa dag kanske det handlar om att någon som knappt tittat åt ens håll plötsligt väljer att ta kontakt genom ett leende eller lite bus.
Ikväll fick jag en lång pratstund med tre av killarna som ganska nyss kommit hem från high school. De började fråga mig om min upplevelse av Kenya och sedan började vi jämföra olika företeelser i våra hemländer, vilket ledde till många skratt. Även frågan om religion och tro kom upp i jämförelsen och ledde till ett mycket intressant och spännande samtal om hur vi ser på vår värld.

Redan innan jag åkte hit visste jag att tron på den kristna guden och Jesus är väldigt stark här. Men hur djupt det sitter och med vilken självklarhet man tar det som en sanning hade jag nog inte helt förstått. Det är bön före varje måltid, i skolbussen innan den åker iväg och innan man kliver ut när man kommit fram. Man har kyrka i matsalen både lördag eftermiddag och söndag morgon som barnen för det mesta håller i. Och de beskriver hur de i skolan får lära sig om evolutionsteorin som någon som andra tror på när de inte tror på Gud. Därför får man vara lite försiktig när man hamnar i dessa frågor och samtal. Att komma från ett väldigt sekulariserat samhälle som ser på vetenskapen som det självklara svaret på många frågor kräver ödmjukhet och stor nyfikenhet.

Jag tycker personligen att dessa samtal är otroligt viktiga och intressanta, men man måste hela tiden påminna sig själv om att vi inte är här för att lära ut en ny sanning. Om något är vi här för att ge tid. Tid åt barnen att få berätta, fråga, fundera och skratta åt våra olikheter och likheter. Att få dela med sig av och höra om andras erfarenheter och insikter är något jag ser som väldigt viktigt för att barnen ska kunna känna sig sedda och betydelsefulla. Dessutom lär man sig otroligt mycket av varandra genom att stanna lite extra i ett samtal. Vare sig det handlar om religion, flätor i håret eller musiksmak!

/Clara

Inte som jag trodde men riktigt gott

Ellinore hade förberett så att vi kunde baka kladdkaka med barnen. Jag fick uppgiften att fixa något att lägga upp kakorna på eftersom de var för kladdigt att ta direkt i handen (svenska mått mätt). Eftersom det inte fanns några papperstallrikar och jag inte ville låta barnen diska ännu en gång så löste vi uppläggningen på A4 papper indelat i mindre delar. Jag stod själv i köket när det var dags att dela upp kakan och vips bestämmer sig en kackerlacka för att hoppa ner i kakan. Jag slår snabbt undan den med min hand och känner mig smått äcklad. Det lustiga är dock att när det är dags att lägga upp kakan så har jag glömt bort det faktum att kackerlackan gosat runt där på och att oddsen för att fler kackerlackor besökt godsakerna när jag vänt bort blicken är stor. Jag mumsar därför glatt i mig min kakbit och ser mig runt på de belåtna ansiktena. 

Clara och Jacinta

Ruth, Shiro, Jenny, Fridah och Njoroge

Att duschen inte fungerat ordentligt är också något som hemma skulle bli outhärdligt men här finner man sig snabbt i att duscha med hinkar istället för med duschmunstycket. Det kan i och för sig bero på att det är varmare här också vilket får det kalla vattnet från brunnen att svalka gott mot kroppen. Kanske blir toleransen större här där det som känns självklart hemma sätts i perspektiv och inte upplevs som lika nödvändigt längre.

 

En sak som har förvånat mig är att min rädsla för ormar, spindlar och andra djur tycks vara obefintlig. En och annan spindel, vildhundar, kackerlackor, paddor och pissmyror förekommer men de ormar, ödlor och mygg som jag förväntat mig att behöva försvara mig mot inte har visat sig. Jag sover dock ändå med myggnät runt sängen för säkerhets skull. 

Myrtåg!

Idag lämnade Ellinor barnhemmet. Vi har haft tre underbara veckor tillsammans och det kommer att bli tomt utan henne. Hon har dock lämnat en god energi här på barnhemmet som vi kan bygga vidare på.   

Sätta mustach på Ellinore-leken!

Det var inspirerande att se barnen skriva brev till de gamla volontärerna, hur koncentrerade de var och trots att strömmen gick mitt i brevskrivandet satt många av barnen kvar och skrev i skenet av våra mobillampor. Man märker hur mycket volontärernas närvaro betyder för barnen vilket är inspirerande. 

Lek på skolgården.

De äldre barnen dansar nästan varje dag och de är så inspirerande att se dem släppa loss. Jag tycker att det är svårare att komma de äldre barnen nära men jag märker hur det lossnar mer och mer för varje dag som går, vilket känns roligt. 

Det dansas nästan varje dag!

Nu är det bara tre veckor kvar på barnhemmet och det är verkligen som alla som varit här säger att tiden rusar iväg ännu snabbare här än hemma. 

/Jenny

Flätbestyr

Nywele,

En betydande del av vardagen här handlar om hår. Kenyanerna har enligt mig ett fantastiskt vackert hår när det får växa helt naturligt och bli långt men själva vill de ha sådant hår som jag. Det är mycket prat om vilken hårstil som är snyggast och nästan alla äldre tjejer och kvinnor flätor in löshår och gör fina frisyrer. En flätning tar många timmar och likaså utflätningen. 

Auntie Maggie hjälper auntie Ruth att fixa till frisyren.

De flesta pojkarna och minstingar rakar av sitt hår, och när det kommer till de lite äldre tjejerna är reglerna lite olika vad gäller skolan. I grundskolan måste håret vara kort eller flätat, flätningen ser superavancerad ut men verkar vara något som varje kenyansk flicka vet hur man gör. Själv har jag fått prova på att ta ut flätorna när de vuxit sig för långa och barnen har även försökt fläta mitt hår vilket inte blir särskilt vackert och gör ganska ont.

De äldre tjejerna i high school måste dock ha utsläppt hår och det ska vara bakåtkammat och gärna fönat, om det är långt ska det sättas upp i tofs. När barnen gått färdigt sin sista skoldag häromveckan var det många som på en gång började ta ut sina flätor, då infann sig en riktig lovkänsla!

Förutom flätbestyr har veckan innehållit jobb i grönsakslandet, pärlande av armband, bad på Olo-Ika, bollsport och till barnens stora lycka: filmvisning!

Nancy, Clara och Jacinta busar i poolen!

Obama letar fiskar och Julia trivs i vattnet!

Fina Anita pärlar ett armband.

I söndags fick barnhemmet dessutom besök av en grupp/organisation som arbetar volontärt med att inspirera och göra aktiviteter för barnhemsbarn i hela Kenya. De var ca 15 personer som höll föreläsningar, lekar, dans och gav barnen en händelserik och rolig dag. Energin var verkligen på topp och innan kvällsmaten dansade och sjöng vi till barnens egna skiva som de spelade in i våras.

Vi leker blindbock under söndagens inspirationsdag.

Dagarna jag har kvar på Phyllis går nu rasande fort och jag njuter verkligen så mycket jag kan, känns verkligen helt knäppt att 11 veckor snart passerat.

/Ellinore

Ödmjuk självsäkerhet och fritt flygande drömmar

Känns som så länge. Men jag har faktiskt varit här i två veckor nu! Jag tittade tillbaka på bilder från de första dagarna och nu ser jag personligheter istället för bara ansikten. Två veckor är ingenting egentligen, men här är den tiden fylld med så mycket intryck och fantastiska erfarenheter att det samtidigt känns som jättelänge. 

 

En sak jag verkligen ville göra med barnen när vi åkte hit var att få bada i utomhusbassängen som finns nära här. Vi försökte komma iväg två gånger men blev stoppades av dåligt väder. Men i fredags var det äntligen strålande sol och perfekt badväder. Så vi packade in de minsta barnen i skolbussen och gav oss av. Vilken härlig dag det var! Ingen av barnen kan tyvärr simma men det stoppar de verkligen inte från att kasta sig i och leka som om de vore fiskar. Dock med simringar och armpuffar, men helt orädda!

 

 

Det är så mycket som imponerar mig med dessa fantastiska barn. Samtidigt som de är väldigt olika på alla möjliga sätt så har de alla en sån oerhörd vilja och styrka. Det är som om de inte ser hinder för någonting och drömmarna får alltid flyga fritt. 

Jag tror inte jag har upplevt den ödmjuka självsäkerheten någon annanstans.

På grund av detta tänker jag att det ibland kan vara lätt att glömma att de allra flesta faktiskt fortfarande är barn. De är barn som behöver uppmärksamhet, närhet, ensamtid, lek, allvar, skratt, lugn och kärlek. 

 

 

Det jag upplevt hittills är att barn inte riktigt ses på det sättet här i Kenya och det är något jag får påminnelser om varje dag. Även om även personalen kan skoja och busa med dem när tid finns mellan arbetsuppgifterna så är inte leken prioriterad alls.

Det är svårt att veta exakt vad jag kan göra som inte bara handlar om olika aktiviteter. Jag vill ju finnas till för alla vilket är svårt, men att försöka få dem att känna sig sedda och uppskattade är något jag är noga med att försöka varje dag. 

/Clara

Kille eller tjej

En lite lustig grej är att många av barnen frågat mig om jag är kille eller tjej. De första gångerna skrattade jag bara och sa jag är tjej, eller så svarade jag att det inte spelar någon roll. Men när jag undersökt detta lite närmare så har jag från ett av barnen fått reda på att det inte är på grund av mitt ansikte utan på grund av mina kläder. Det verkar som att mitt val att använda ganska säckiga kläder fått vissa av barnen att se mig som en kille, därför har jag fått smeknamnet Johnny. Kanske har det att göra med att jag är duktigt på sport också och att det anses vara killarnas forum (detta är iof en egen analys av situationen). Jag känner mig ganska road av det hela. 

 

Det börjar kännas som att dagarna flyter in i varandra och att vi har gått in i en ny period nu när det är lov och High school eleverna kommit till barnhemmet. Plötsligt finns det mera ansikten att känna igen och namn att lära sig. Jag hade med en DVD-spelare hit och några filmer eftersom jag hade hört att den dvd:n som funnits på barnhemmet hade gått sönder. Problemet som uppstod var att sladden inte passade till TV:n vilket resulterade i att barnen hittade en annan sladd som fick bilden att fungera men inte ljudet. Någon dag senare satt en kille och grejade med sladdarna och lyckades lösa problemet, så nu fungerar både ljud och bild och filmerna har avlöst varandra. Barnen sitter fängslade framför filmerna och man märker hur mycket de uppskattar detta.

Idag hade vattenbilen gått sönder, vilket gjorde att femton killar fick hjälpa till att putta bilen fram och tillbaka innan den tillslut startade. Det var ett gott exempel på det fina team work som finns på Phyllis. Här hjälps man åt om något gått sönder, det är inte alltid allt lagas direkt men tillslut brukar saker fixas på ett eller annat sätt. 

Det finns mycket kreativitet och barnen leker lekar med frukter som de hittar och bygger leksaker med pinnar och skräp. Man får dock passa sig för vad man slänger i sopgropen där soporna sedan bränns så att inte barnen kommer dit och letar fynd bland det vi slänger. Man använder sig också av maten i många led här, tappar man majs på marken plockar man upp det och den kål som inte människan kan äta tilldelas djuren.

Det är inspirerande att se hur man kan tillhandahålla med resurserna på bästa sätt och det är något som vi i Sverige kan lära oss av. Jag tänker även på hur många skratt som jag har fått höra under mina två veckor på Phyllis och det värmer verkligen mitt hjärta.
 

/Jenny