Klaras volontärberättelse

Från Sverige en mörk novemberkväll, till Kenya en ljus novembermorgon. Skilda världar under samma himmel, på samma planet. Den sjunde november förra året reste jag till andra sidan ekvatorn för att bo och jobba som volontär på Phyllis i fyra månader. Nu har snart två månader gått sedan jag kom hem och det är svårt att sätta ord på de veckor jag spenderade på afrikansk mark. Min vistelse på barnhemmet är bland det bästa jag gjort och jag är så tacksam att jag fick chansen att komma just dit. Återvände hem till Sverige med vänner och lärdomar för livet.

Barfota med musik i öronen utan hörlurar och värme under fötterna. Händerna i andras händer och leende på läpparna. Brännande het sol i nacken och livet dansandes omkring dig. Färger du inte visste fanns, ord redo att av dig bli upptäckta och utforskade. Många möjligheter och förutsättningar. Olika berg att bestiga. Människor att lära känna och verkligheter att forma, stigar att korsa.

Mina vägval ledde mig till Kenya och det är inget jag någonsin kommer ångra. Fyra månader under solen i Afrika har lärt mig om livet och människor samtidigt som jag fått vänner och upplevelser jag aldrig kommer glömma. Att hålla hand och promenera sakta längs vägarna. Att smaka och känna nya färger och ett nytt språk. Kenya känns idag som ett andra hem och jag kommer definitivt resa tillbaka snart igen.  Saknar värmen under fötterna och viskande ord på swahili. Att leva så nära inpå livet och känna sig som en tydlig del av universum.

Saknar Kenya varje dag. Saknar att prata swahili med fnissande publik och alla oväntade kramar. All värme från solen och människorna. Dagarna tillsammans med alla på Phyllis var ofta fyllda med skratt och glädje men också långa samtal kring livet och framtiden. Alla kontraster och skillnader två länder emellan - två olika världsdelar - diskuterades livligt. Allt från klimat och väder till mänskliga rättigheter och kultur. Och musik! Dans, utbildning och kärlek. De frågor människolivet kretsar kring precis som jorden följer sin omloppsbana runt solen. Att få se svaren genom deras ögon är en erfarenhet jag önskar jag kunde dela med mig av. Vi har så mycket att lära av varandra, av andra länder och andra kulturer.

Tiden i Kenya har bjudit på nya utmaningar och erfarenheter. Jag har fått inblick i livet och vardagen på den afrikanska landsbygden. Har lärt känna kulturen och många helt fantastiska människor. Jag har lärt mig att inte ta livet för givet, att uppskatta det jag har och inse att förutsättningarna skiljer sig radikalt beroende på var i världen du lever. Självklart visste jag det sedan tidigare men förstod nog inte riktigt innebörden. Ibland måste du se med egna ögon och bära med egna händer för att insikten ska få fäste i dig. Kom hem med många nya perspektiv, värderingar och prioriteringar. Perspektiv från små och stora individer. Givande och tänkvärt. Något jag bär med mig i ryggsäcken framöver. Jag har också lärt mig att konversera lätt på kiswahili och laga chapati samt att hacka kål på smartaste sätt och åka kommunaltrafik på Kenyas landsvägar!

Vill passa på att rikta tusen tack till alla er som gjorde min resa möjlig, alla ni som stöttat och följt mig längs vägen. Nu väntar nya projekt och fortsatt engagemang för en hållbar framtid på Phyllis. Det är tidig april och ljuset knackar på dörren, kvällarna är inte lika mörka längre. Solen skiner här i Sverige men i Kenya väntar regnperiod med dyrbart vatten att hämta från himlen. Den känslan saknar jag, att leva så nära livet. I Sverige är gatorna tomma och du behöver knappt lyfta ett finger för ett glas vatten. Den livskänslan på Kenyas landsbygd önskar jag alla som ville kunde få uppleva som global utbildning. Å andra sidan skulle jag vilja visa barnen världen utanför Kenya också. Det finns mycket kvar att lära och jag ser fram emot det med varm glädje! Jag minns ofta det kocken Maurice på Phyllis sa till mig innan vi skulle återvända till Sverige, ”även om vi kommer vara långt ifrån varandra fysiskt kommer vi alltid vara nära varandra i själ och hjärta”. Det bär jag med mig. Trots avståndet finns vi där för varandra, någonstans i världen.  

 

Klara Elzvik Nyström

Skrivet av Klara Elzvik Nyström, volontär på Phyllis Memorial Children´s Home and Academy november 2013 – februari 2014

Nytt från Oliver!

Jag har nu varit här på Phyllis i två och en halv vecka. Dessa veckor har innehållit mycket utflykter runt Kampi Ya Moto, kubbspel, kortspel och annat skoj.

På barnhemmet har det den här veckan byggts en hög mur på hela framsidan vid grinden. Ungdomarna har varit väldigt duktiga och delaktiga i bygget. 

Själv åkte jag på sjukdom i lungor och hals som jag nu behandlar, inget allvarligt bör tilläggas. 
Igår promenerade jag, Irene (f.d. volontär på besök) och highschool pojkarna till poolen i Kabarak för att bada. Lite kyligt men jag tror det uppskattades.

På söndag är det highschooltjejernas tur och då är förhoppningsvis bussen här.
Jag har börjat komma in i en vardag på Phyllis som känns bekväm även om det är lov och barnen har mycket dötid. Ibland kan jag känna att de inte har förståelse för att jag är ensam volontär och tror att vi kan gå på utflykter varje dag ( vilket vi gjort den här veckan) och att jag ska vara överallt samtidigt. Om det är så eller om det är press som en del volontärer lägger på sig själva vet jag inte. 


Jag är glad att vara här och ser fram emot vad den resterande tiden ska erbjuda!

Oliver

Claras Volontärberättelse

Jag har skjutit upp det här skrivandet alldeles för länge nu, liksom för att inte behöva erkänna för mig själv att min fantastiska resa har tagit slut. Känslorna inom mig är så självklara, minnena och tankarna finns samlade här inuti mitt hjärta men så fort jag börjar sätta ord på dem för att fylla den blanka sidan med min berättelse kommer de bara ut i fullständig oordning. Hur ska man kunna beskriva någonting som varit ens liv i tre månader, en värld som är så långt ifrån den vi lever i och som de flesta av oss aldrig kommer att ha chansen att uppleva? Jag vet inte. Men jag måste försöka.

Det är såhär när vårsolen äntligen tittar fram mellan molnen och börjar värma mitt vinterfrusna ansikte som minnena från Kenya dyker upp allt starkare. Om jag bara står helt blickstilla, blundar och känner solens värmande stålar kan jag näsan höra hur tupparna och hönorna kacklar och sprätter runt mina fötter, hur barnen skrattar och stojar i väntan på lunchen, hur Maurice i köket högljutt skämtar med resten av personalen, hur någon försiktigt ropar ”Auntie Clara” och tar min hand i sin.  Att sedan tvingas inse att man befinner sig i en helt annan världsdel, tusentals mil ifrån dem, är lika smärtsamt varje gång.

Jag sitter i skrivande stund på ett flygplan mot nya destinationer och minns känslan av att vara på väg. På väg till Kenya. På väg till barnen. Och mitt uppe i mitt livs resa – både invändigt och utvändigt. Jag visste inte vad jag hade att förvänta. Med hjälp av gamla volontärberättelser, bilder och korta samtal med människorna som fått barnhemmet att blomstra försökte jag att pussla ihop någon form av bild av mina kommande tre månader. Men såhär med facit i hand hade jag helt fel. Det blev tusen gånger bättre. 

Aldrig hade jag kunnat föreställa mig hur rogivande det skulle vara att tillbringa förmiddagarna medan barnen var i skolan med att hacka grönsaker och rensa bönor. Där satt jag tillsammans med auntisarna i skuggan under ett träd och rensade systematiskt bort allt skräp från bönorna som skulle bli morgondagens lunch. Ett litet samtal på engelska oss emellan övergick snabbt till vilda diskussioner på swahili. Jag plockade bort ännu ett litet gruskorn, snappade upp något enstaka ord som barnen nyligen lärt mig och började genast fantisera kring vad de kunde tänkas prata om. 

Sedan kom barnen tillbaka från skolan och det blev full fart. Efter femton fnittriga varv runt förrådshuset tvingades jag stanna för att hämta andan. Vi sjönk istället ner på gräset för att efter bara några sekunder vara inblandade i en enda stor kittlings-duell. På kvällarna efter maten satt vi ofta på avsatsen utanför matsalen och pratade om allt från vädret, Sverige och skolan till religion, evolutionsteorier och politik. Eller så pratade vi inte alls, utan bara satt där, höll varandras händer och räknade stjärnorna på den mörka himlen medan några av barnen flätade så många flätor de bara kunde i mitt hår.  

Barnhemmet är fantastiskt. Det har fört människor samman och givit dem en familj, en utbildning, hopp inför framtiden och har fått kärleken att fullständigt blomstra dem emellan. Men tack vare barnhemmet har inte gemenskapen vuxit bara i Kenya, utan också här i Sverige. Alla vi som har varit där har någonting gemensamt. Vi har någonting inom oss som är svårt att förklara med ord, någonting som är svårt att förklara för de som inte har varit där, någonting som måste upplevas med egna ögon. Vi har fått möjligheten att ta del av den gränslösa kärleken som finns på barnhemmet under ett och samma tak, något som jag aldrig vågade tro att jag skulle få vara med om. Vi har upplevt sådant som inte kräver ord för att uttala. Det räcker med en blick, en lycklig suck eller ett eftertänksamt hummande. Vi förstår. 

Livet här hemma i Sverige är inte som förr. Jag kliver upp ur sängen på morgonen, äter min frukost och åker iväg till jobbet, liksom förut, men jag lever numera med känslan av att det är någonting som saknas. Barnen. Personalen. Och den del av mig som finns kvar där nere. Tårarna tränger sig fram när jag tänker på det, hjärtat börjar bulta snabbare och ett leende kan inte låta bli att synas i mitt ansikte. Nu vet jag; min resa har inte tagit slut – den har bara börjat.

Clara Bergström

Skrivet av Clara Bergström, volontär på Phyllis Memorial Children´s Home and Academy oktober 2013 – januari 2014

Olivers första vecka på Phyllis!

Min första vecka på Phyllis är överstökad och det är så mycket jag skulle vilja säga, men jag är helt fylld av nya intryck och upplevelser att jag inte kan få ut någonting alls.

Jag anlände till Phyllis samma dag som barnen fick 3 veckors lov. Primary boarders åkte hem och highschool boarders kom till barnhemmet. Till en början är det otroligt mycket namn och ansikten att lära känna men för varje dag så får dessa ansikten ett namn och en personlighet.

Att hitta sin roll på barnhemmet är ganska svårt i början. Alla är vi olika individer med olika personligheter och vi besöker barnhemmet under olika omständigheter. Som ensam volontär utan någon som kan visa dig "grunderna" har det varit svårt att göra något större innan jag känner till närområdet. Vi har spelat fotboll, kubb, kort, hoppat hage och rep. När det är så många barn och när alla vill delta i allt så är det lätt att det bli lite kaosartat vid aktiviteterna. Jag antar att jag kommer att komma in i det och lära mig att hantera situationerna bättre.

Jag öppnade biblioteket igår och det var tråkigt att se att böcker låg i en röra på golvet bland andra prylar. Jag planerar att städa upp och organisera allting inom kort. Jag och några av barnen gjorde en kort utflykt till "Rafiki", en plats som inte alls är något speciellt men för barnen är det så härligt att bara byta miljö i en timme och fika lite. Bilder kommer att komma så snart jag lyckats laga min telefon.

Hej!

/Oliver

Möt vår nya volontär - Oliver!

Mitt namn är Oliver Hultqvist, jag är 21 år och bor i Västerås.

Jag har under de senaste 2,5 åren jobbat som maskinoperatör på ett företag i Västerås, men har nu inför min resa till barnhemmet sagt upp mig för att efter det hitta något annat. 

Jag är lite av en "konstnörd" och försöker konstant balansera in fotografering, film, tecknande och musik i min vardag. Min största passion är musiken då jag spelar en del olika instrument, främst piano och gitarr, och sjunger när ingen hör på. 

Det är svårt att säga vad jag förväntar mig av min vistelse på barnhemmet, för ingenting blir någonsin som man förväntar sig. Men jag kan säga att jag hoppas att jag kan bidra till en del skratt och stöd för barnen samt vara en avlastning för personalen. För min egen del hoppas jag att jag får en djupare förståelse och större perspektiv över saker och ting här i världen. 

Inför min resa har jag ordnat en middag för släkt och vänner där jag bjöd på mat & dryck och mina gäster fick då donera en summa pengar som jag tar med mig till barnhemmet. Jag planerar att efter min vistelse på barnhemmet träffa några svenska skolklasser och prata om hur andra barn har det ute i världen samt få en artikel publicerad i lokaltidningen. 

Vänliga hälsningar 

Oliver Hultqvist