Drömmen om Afrika har jag haft väldigt länge, under så lång tid att jag inte riktigt kommer ihåg när eller varför den väcktes.
Så var det en torsdagskväll i januari förra året som två kompisar och jag var iväg på en inspirationskväll med temat just drömmar. Föreläsaren ifrågasatte vad vi hade för framtidsplaner, det var en fråga jag gärna undvek då jag inte hade någon aning om vad jag egentligen ville ta vägen. Men så frågade han, "vad har du för dröm?". Min hjärna svarade automatiskt Afrika.
Han sa till oss att drömmen finns där av en anledning, det är en önskan ditt hjärta har och vill att du genomför.
När jag kom hem den kvällen satt jag uppe sent och sökte om volontärarbeten i östra Afrika och till sist hittade jag Phyllis hemsida.
Nu, äntligen mer än ett år senare har jag kommit hem efter att ha bott elva veckor på Phyllis Memorial Children's home i Kenya. Det har vart veckor fyllda med mycket skratt och glädje, men även en del tårar. I efterhand har känns det som om hela resan gick väldigt snabbt, och jag har hört från flera håll att det knappt känns som om jag har varit borta. Min tid i Kenya är så himla annorlunda från hur jag har det i Sverige så därför är det lätt att nästan glömma bort att man har varit så långt hemifrån och hade en vardag som såg helt annorlunda ut för bara två veckor sedan, men det är en vardag jag saknar väldigt mycket.
Att varje morgon bli hälsad på av uncle Maurice's puttriga röst och sen träffa alla mysiga barn när det är dags för chai. Att någon gång ha lyckas övertyga Paul att följa med på morgonpromenad då vi pratar om stora och små saker under tiden vi ser solen gå upp.
Att spendera några timmar i skolbänken på madam Dorcus eller teacher Douglas lektion för att sen gå ner och hacka grönsaker med Sarah samtidigt som vi lyssnar och sjunger med till deras favoritartister som Rihanna, Beyonce eller Eminem eller dem gångerna, till deras skratt, jag har försökt mig på någon av popsångerna på swahili. Tiden på dygnet jag kommer att sakna allra mest är den mellan skolan och kvällsmaten när alla barnen har några timmar ledigt och det finns tid till att vara ute och leka, spela spel och kort eller bara att prata strunt.
Att sen efter att solen har gått ned och maten är uppäten bara sitta i stillhet med barnen när dem pluggar eller hålla Kimani sällskap (och även praktisera lite) när han öppnat sin frisörsalong om kvällarna och vissa av barnen ska få sitt hår rakat.
Alla dem småsakerna saknar jag så himla mycket, och kanske är det lätt att tänka bort att jag faktiskt har varit borta eftersom det går så snabbt att falla tillbaka i sina gamla rutiner men för mig går det inte en dag, timme eller minut utan att jag undrar hur mina vänner i Kenya har det eller önskar att jag kunde träffa dem snart igen.
Jag hoppas att stunderna jag har spenderat ihop med alla i landet långt där borta har betytt minst en bråkdel för dem jämfört med det har betytt för mig, för redan då har det betytt väldigt mycket.
Så vad är din dröm?
Du bor i Sverige och du har alla möjligheter att göra den drömmen till verklighet och att inte ta vara på den chansen skulle vara att förringa all världens befolkning som inte har samma möjligheter.
