Utflykt till Olo-ika

I söndags var det minstingarnas tur att få åka på utflykt, vi åkte till olo-ika som är en lodge med lekplats. Till barnens glädje åkte vi dit med skolbussen. Barnen hade dagen till ära tagit på sig sina allra finaste kläder och var till en början riktigt försynta och blyga inne på lekplatsområdet. Men det släppte och snart sprang de runt, lekte och hade riktigt roligt tillsammans. Höjdpunkten var att få hoppa i hoppborgen. Barnen skötte sig exemplariskt trots att de fick vänta en bra stund då regnet bröt ut.

Uncle Maurice har på grund av  familjeangelägenheter varit borta en vecka från Phyllis, vilket resulterat i att viss oreda skapats i köket. Utan uncle Maurices öga för ugali så blir det heller inte alltid tillräckligt med mat lagat, så nu får personalen koka ugali två gånger om dagen for att mätta allas magar.

I tisdags åkte GB hem till Sverige igen, hon kommer att lamna ett stort tomrum efter sig i sin soffa. Vem ska nu se till att Irene kollar åt rätt håll när hon går över vägen? Vem ska titta på klockan och säga att nu kan man faktiskt gå och lägga sig? Och vem ska se till att vi får i oss mellanmål innan biblioteket på eftermiddagarna? Som ni nu förstår kommer GB att vara saknad.

/Tobias och Tove

Irenes första vecka..

           I´m not afraid, I´m not afraid, sitter några barn och sjunger under tiden de lägger ett pussel. Bitarna vrids och vänds. Pusslet föreställer Mamma Mu och Kråkan. Jag förklarar för barnen att Mamma Mu och Kråkan är bästa vänner. Sången byts ut mot ett glatt skratt. Ett av barnen utbrister: - En ko och en kråka kan väl inte vara vänner.
Det är fredag och min andra dag på Phyllis. Biblioteket är öppet. Ute häller regnet ner. Jag känner hur all sand och allt damm rinner av min kropp. Barnen har många frågor men det känns som om mina frågor är ännu fler.
En vecka har nu gått på barnhemmet. Jag kan inte sluta förundras eller fascineras av barnens energi. Hur bra de samarbetar tillsammans. Hur sällan man hör någon av dem klaga. Under en vecka har jag redan sett så mycket -mer än jag någonsin kunde föreställa mig.
Jag har sett soluppgången mellan kullarna, sett Kampi ya motos vakna till liv. Eller som busschauffören sa den första morgonen jag åkte med i skolbussen för att hämta dem med längre skolväg. - Du ser, solen är uppe. Det betyder att vi levt ännu en dag till.
Eleverna har haft sina final exams, eller slutprov. Även de yngsta barnen har fått avlägga ett prov. Då läraren visade mig deras prov trodde jag knappt mina ögon. Barnen, som är i åldern tre till fem år, hade gjort ett prov som var fyra till fem sidor långt. 









Barnen arbetar verkligen hårt här, från tidig ålder. En kväll vid matbordet sa Joseph "Life is not hard, life is never hard" och då insåg jag hur bekväma och bortskämda vi är där hemma.









En vecka har nu gått och jag känner att jag aldrig vill åka hem.

/Irene 

Senaste från Phyllis!

I lördags var det en tänkt filmkvall här på Phyllis, vi volontärer hade ordnat med godispåsar och film.  Vi hade förberett 144 godispåsar och det räckte precis till alla barnen, då det visade sig att dem var betydligt fler än vi tänkt oss. Lagom tills att filmen slogs igång så slogs strömmen av, ett strömavbrott som varade hela kvallen. En sådar lyckad filmkväll, men godiset var nog gott.

Innan filmkvällen fick vi besök av ett gäng ungdomar från kabaraks universitet som ville testa på att arbeta lite. Samtidigt fick vi också besök av en samling pensionarer från Sverige som stödjer en närliggande skola.

På söndagen var det dags för den sista gruppen att få åka iväg och bada. Denna gången fick en del av high school eleverna som kommit hem för lovet följa med.

Vi har länge fuderat på hur vi ska kunna fixa till skolans idrottsanläggning. Det som behövde göras var att svetsa ihop ett fotbollsmål och en basketkorg samt nät till dessa. För att kunna svetsa var vi tvungna att haka sönder gjutningen och gräva upp alla delar, vilket vi såg som ett stort projekt. Det gjorde inte Samson. Han tog två spett och gick visslande upp till fotbollsplanen och satte igång, efter en kvart var han klar.

I onsdags var det skolavslutning för barnen på Phyllis memorial academy, en lång cermoni hölls i matsalen där en präst bjudits in för ge åttorna en välsignelse. Åttorna har dock två veckor kvar I skolan på grund av strejken.

För att fira att barnen slutat skolan bestämde vi oss för att bjuda på mat. Det blev chilli corn carne med ris, vilket verkade uppskattas av de flesta. Det gick åt 11 kilo köttfärs, 9 kilo bönor och 25 kilo ris. Allt gick bra trots att vi är ovana vid att laga mat over öppen eld med ett enda redskap, en avkapad åra.

På återskrivande!

/Gun-britt, Tobias och Tove

Growing Future - Trädplanteringsprojekt på Phyllis

"I hope you all will grow as tall and old as these trees we just planted" -        

Douglas Ndagi, lärare Phyllis Academy

I skrivande stund sitter vi i gästhuset och väntar in gryningen. Vi gick upp tidigt för att hinna säga hejdå till Uncle Maurice innan han försvinner bort för dagen eftersom det är söndag, hans lediga dag. Om bara några timmar kommer vi också att lämna Phyllis. Redan tidigt i våras innan vi åkte ned till Kenya och barnhemmet för att starta upp arbetet av vårt examensarbete (att göra en plan/strategi för hur Phyllis kan utvecklas -med fokus på utemiljön), pratade vi om möjligheten att även kunna genomföra ett praktiskt projekt på plats. Den möjligheten har nu blivit verklighet och vi lämnar snart Phyllis med nästan 300 nyplanterade träd bakom oss.

   Under vår tid här i Kenya har vi förutom att tillbringa tid på Phyllis även varit på en mindre studieresa för att inspireras, hitta goda exempel och lära oss mer om landskapet, kulturen och människorna. I Kisumu några timmar nordväst om barnhemmet besökte vi Viskogen under ett par dagar i början av oktober. Vi blev otroligt inspirerade av alla deras projekt men speciellt ett - ”Pet a tree” gjorde ett extra stort intryck på oss. I korthet innebär det att Viskogen hjälper skolor runt om Kisumu att plantera mer träd på skolgårdarna. Varje barn får plantera ett träd som de sedan har ansvar att vattna, stängsla in m.m och när träden sedan ger frukt är det barnen som får bestämma vad som sker med den. Förutom en bättre utemiljö föder detta en ansvarskänsla hos barnen men även en tanke om långsiktighet, något som annars ofta kommer i andra hand. En av rektorerna vi pratade med berättade att detta projekt hade gett effekter inte bara för skolan men för hela det lokala samhället. Vi blev väldigt inspirerade och började fundera på om man hade kunnat göra ett liknande projekt på Phyllis. Vi passade på att prata med George Ocholla, agronom på Viskogen och ansvarig för skolprojekten om hur man skulle kunna gå till väga, vad man måste tänka på och vilka träd som hade kunnat vara lämpliga.

 Väl tillbaka på Phyllis fortsatte vi med kartläggning, inventering och intervjuer med både barn, personal och andra personer för att förstå Phyllis och hur utemiljön används. Vi var även nyfikna på landskapet runt barnhemmet så vi började undersöka om det fanns historiska kartor som kunde berätta för oss hur landskapet har förändrats över tid, och vilken landskapstyp som har dominerat.  Var det skog eller savann innan jorden började brukas? Eftersom några sådana karläggningar inte verkas finnas har vi fått bilda oss en förståelse av densamma genom att prata med människor runtomkring. Av de svar vi fått är det troligt att det har varit mycket mer beskogat än det är nu. Det har dock inte varit den fuktiga och flerskiktade typen av skog utan snarare taggigare buskar och träd, som till exempel Acaciaträdet. Det är också den här typen av vegetation som spontant kommer upp på platsen vilket man ser exempel på precis intill skolan. Parallellt funderade vi även vidare på trädprojektet och ville inte riktigt släppa tankarna på det.

   Under våra intervjuer med barn, personal och lärare ställde vi en gemensam fråga till alla, nämligen-What is your personal relationship to trees? Alla vi pratade med var överens om att träd är väldigt viktiga av en mängd olika orsaker. Dels för att ge skydd- lä från vindar, skugga från solen och förhindra av erosion i marken, men de ger också ved till matlagningen, virke, mat, och bidrar till att behålla fuktigheten i mark och luft. Det sistnämnda är något som blir otroligt viktigt i det klimat som råder här, speciellt under torrperionderna.  Vi fick se och uppleva ett bra exempel på ett mikroklimat på Kabarak university bara två kilometer från Phyllis. Där planterades det för trettio år sen en mängd träd, de är nu stora och har resulterat i att mikroklimatet där är helt annorlunda, mer fuktigt och svalare än det omgivande landskapet.

  Vi berättade för Leonard Mbugua om våra tankar med trädprojektet och han gav idén sitt fulla stöd. Mr Mbugua har en väldigt betydelsefull roll på Phyllis. Han har jobbat i skolministeriet i många år, och fungerar både som en administratör för skolan och som Jacintas rådgivare och ställföreträdare. Vi kom överens om att presentera projektidén för rektorn och lärare som kunde tänkas vara intresserade. Det blev ett väldigt bra möte, alla var entusiastiska och vi började tillsammans göra en lista på vad som skulle krävas för ett lyckat projekt. Vi föreslog att första steget skulle vara att plantera en fruktträdgård, och att vi skulle börja med två klasser vilket skulle innebära ca 80 träd. (projektet växte sedan allt eftersom och det slutade med att eleverna planterade sammanlagt 280 träd).  Sammy och Douglas som är lärare fick i uppgift att göra en kostnadskalkyl och vi två sa att vi skulle se vad vi kunde få fram i sponsorpengar till projektet. Vi gick vägen via våra mödrar och deras nätverk. Efter att ha skickat iväg vars ett mail lyckades vi på mindre än en vecka få ihop så mycket som 6100kr vilket var långt mer än vad vi hade förväntat oss. Till alla er som bidragit vill vi rikta ett stort tack, och även ett extra tack till Ingrid och Inger- våra handlingskraftiga mödrar!

   När pengarna fanns på banken och vi hade alla med oss, hade vi lite drygt en vecka på oss att planera och genomföra projektet. Vi åkte tillsammans med rektorn på otaliga plantskolebesök runt Kampi ya Moto och Nakuru på jakt efter lämpliga fruktträd, vi besökte järn och redskapshandlare för inköp av verktyg och material till stängsel, och vi letade vattenkannor, planteringspåsar och skottkärror på större supermarkets. De sista skrymmande inköpen gjordes med skolbussen när den ändå skulle in på service i Nakuru. Det var en fantastisk syn att se skolbussen full med 200 trädplantor!

   Sammy och Douglas organiserade så att de flesta trädgroparna grävdes dagen innan plantering. När själva trädplanteringsdagen kom, den 31 oktober, höll vi oss i bakgrunden och lämnade över ansvaret till lärare och rektor. Vår uppgift blev att gruppera träden någorlunda och sortera ut vilka sorter som skulle till allén och vilka som skulle till fruktlunden.  Alla barnen var samlade dagen till ära, och det blev en heldag med alla elever och lärare. Stämningen var högtidlig och uppsluppen på samma gång.  Efter en kort introduktion av rektorn gav lärarna studenterna instruktioner om hur träden skulle planteras, sedan bads en bön för trädens skull, och sen satte allt igång-under några timmar planterades det ca 280 träd. Kogödsel hämtades från omgivande grannar, de små trädplantorna bars till rätt plats av barnen (med viss styrning av oss), vatten hämtades från brunnen och lärarna såg till att ALLA barn planterade minst ett träd var. Projektet och dagen firades med fika som vi inhandlat från Kampi Ya Moto, och avslutningsvis hölls en liten ceremoni där några av barnen dansade och sjöng, rektor och lärare höll tal och även vi fick enligt tradition säga några ord.

   Förutom träd till fruktträdgården, och skuggträd runt fotbollsplanen köpte vi även 150 träd till en allé som leder från entrén vid tomtgränsen vid barnhemmet ända upp till skolan. Detta var utanför vår budget och blev vår avskedspresent till Phyllis. Tanken var att dessa träd skulle planteras när vi åkt, men tack vare hårt arbete av barn och lärare kunde dessa träd planteras tillsammans med resten av träden. Utöver trädplaneringsprojektet skänkte vi material till en start av en liten plantskola på skolan. Detta är något som rektorn tog upp med oss på ett möte och som vi tyckte kunde vara ett perfekt ”systerprojekt” till att plantera mer träd. Det som behövdes var planteringspåsar, vattenkannor och frön – som ett storts start-kit. Plantskolan kommer att involveras i skolundervisningen och barnen får möjlighet att göra något praktiskt. Träden kan sedan planteras på skolgården eller runt om i grannskapet, och kanske kan Phyllis på detta sätt också bli en förebild och inspiration för människorna och skolor runt om i området? Vi hoppas såklart att detta projekt ska ge så mycket som möjligt, framför allt till barnen här på Phyllis!

   Projektet heter numera Growing Future, ett namn som syftar till att vi planterat träd som kommer att ge en bättre miljö till skolan och barnhemmet i framtiden. Barnen får chans att lära sig mer genom praktiska övningar som blir en del av undervisningen, och på samma gång lyfter vi den viktiga frågan om att plantera mer träd. Detta i ett land som enligt många vi har pratat med agerat alltför destruktivt mot sin naturliga miljö.  Douglas en av lärarna, sa något väldigt fint på avslutningsdagen som handlade om att det är otroligt viktigt att ta hand om dessa träd, och att barnen här på Phyllis kommer att växa upp tillsammans med dem:

"You will side by side grow together with these trees- physically, mentally and spiritually"

Vi hoppas kunna återvända inom några år för att återse barn, personal och utvecklingen av det projekt vi startat – därför säger vi inte ”Kwa herini” (hej då), utan ”Tuonane baadaye” – Vi syns snart igen!

/Stina & Hanne 

Volontär på väg till Phyllis

Det är 13 701 kilometer mellan byn Kampi ya moto i Kenya och min hemstad Nykarleby.  Jag, Irene Lillmåns är tjugo år och har växt upp i en liten svenskspråkig småstad i Finland där alla känner varandra. Att vara omgiven av människor jag känner har för mig varit en väldigt stor trygghet. Jag har aldrig behövt känna mig ensam eller rädd - småstad som bäst. Men nu är jag redo att vidga mina vyer, se världen och pröva mina egna vingar.

Det senaste halvåret har jag bott i Stockholm och jobbat inom hemtjänsten. Det har varit väldigt lärorikt och gett mig många nyttiga erfarenheter.  Under de senaste fem åren har jag i olika repriser jobbat i äldreomsorgen. Nu ser jag fram emot att jobba med barn och unga.

13701 kilometer och en för mig helt ny och obekant kontinent känns stort. Hur mycket jag än förbereder mig, läser på eller hör berättelser av andra volontärer är det omöjligt för mig att veta hur det kommer att bli.

Men det är också detta som är spänningen och utmaningen. Det vill säga att se hur jag kommer att reagera och agera i en helt ny värld, med helt nya människor och en helt annan kultur.

På tisdag startar äventyret ner till Kampi ya Moto. Nu återstår bara 13 701 kilometer pirr i magen innan jag når målet på torsdag och börjar mina tre månaderna på barnhemmet. 

/Irene 

En vecka på Phyllis

Hur ska man summera sin första vecka på Phyllis?

Jag gör ett försök.

Det är lika många barn som namn att lära sig och det känns nästan omöjligt att lära sig alla. De första 15 namnen gick fort för det var barn som utmärkte sig. Resten kommer förhoppningsvis med tiden. Jag gör mitt bästa. Nu börjar jag komma in i rutinerna och jag har lärt mig hur dagarna ser ut på Phyllis. Det går inte en dag utan att jag imponeras av barnens arbetskapacitet. Efter skolan är det tvätt och sen har alla sina sysslor att utföra, det kan innebära städning, diskning eller rensa majs och bönor mm. Mina dagar börjar med en kopp chai och en bullbit. Efter det så är det dags för grönsakshackning. Och jag lovar er, det är mycket grönsaker att hacka för att mätta 130 barns magar.

Vi har biblioteket öppet en timme under måndag, onsdag och fredag. Många utav de mindre barnen kommer för att leka. Pussel är ganska populärt även om de har svårt att få ihop det. De lite äldre barnen är lugnare, de lånar sin bok och verkar nöjda med det. På kvällarna brukar jag sitta med under läxläsningen, då brukar Ester komma med sitt memory och vilja spela, det är dock svårt att vinna för hon vet vilka par som hör ihop =) Barnen försöker lära mig kiswaahili och de är ivriga att lära sig svenska också. De har bättre minne än mig så ibland kommer de och nickar med huvudet och säger "läget".

Maten som serveras är det inge fel på. Majsen och bönorna till lunchen är riktigt gott. Ugalin smiter också ner utan större problem. Dock så lassar Uncle Maurice på rediga lass så ibland får jag hejda honom. I lördags lärde Uncle Maurice mig att tillaga Ugali. Det är extremt jobbigt att tillaga detta. Ugali är som ett tjockt mos, sa tjockt att det går att skara. Sa jag är glad att det inte är varje dag som jag behöver tillaga ugali.

I söndags så var det kyrkstund i matsalen. Mycket sång blev det och det var kul att ta del av detta.Efter lunchen så var det dags för veckobadet i Kabarak. 25 förväntansfulla killar var ivriga att komma iväg. Att simma är inte deras starka sida och de har stor respekt för vatten så nästan alla, stora som små, tog på sig luftkuddar på armarna. Det blev lite simskola av det hela, trots att de flesta mest plaskade omkring. Alla barnen verkade nöjda trots det iskalla vatten och duggregnet som föll över oss en stund. I söndagskväll var det "Mother in law" på tv. Det är en kenyansk dokusåpa och det var många barn som satt klistrade vid tvn.

I tisdags så åkte jag och Gun-Britt med skolbussen på morgonen och hämtade upp elever. Sen var jag med årskurs fyra hela dagen i skolan. Jag ska försöka vara med en klass varje tisdag. Det var intressant att se hur en skoldag ser ut i Kenya. De barnen som hämtas först på morgonen får en väldigt lång dag innan de är hemma igen. Men inga sura miner syntes för det.

Det känns som att detta var allt för denna gången. Vi hörs om ungefär en vecka igen.

Ha det så bra tills dess.

Uncle Tobias

Bönrensning från i söndags

Min dag i skolan

Legobygge från bibliotekstiden

Simskola och lek under badet i Kabarak 

Disco-dans och bad på Kabarak

Hej igen!

Ytterligare en vecka har passerat. I lördags var det disco på Phyllis. Vi fick hjälp av Rachel som poppade popcornen över öppen eld, inget som vi skulle ha klarat av själva. Sedan åts det popcorn och godis och dansades limbo mm. Hanne dansade loss ordentligt och gjorde oss alla väldigt glada!!

I söndags var det dax för grupp nr 2 att åka och bada. Denna gång var det tjejernas tur. Dorkas och Doglas två av lärarna var också med. Det blev bad, fika och fotboll även denna gång och själva bussturen är också uppskattad för barnen som bor på plats. De får ju inte åka annars.

När inget annat händer har jag ofta en klänning, ett par shorts eller en tröja som behöver lagas med mig och sitter lite här och där och syr. Ett bra sätt att få kontakt med både barn och personal. När jag lämnar tillbaka lagade kläder får jag hela tiden nya projekt att ta mig an, så jag är sysselsatt kan man säga.

I övrigt är jag så nöjd att jag är här!! Även om jag börjar känna att det var länge sedan jag såg mina nära och kära där hemma.

När jag sitter och lyssnar på barnen/ungdomarnas högljudda sång och handklappning eller när vi en tidig morgon ser solen gå upp over Riftdalen då får jag nästan nypa mig och påminna mig om det stora i att jag faktiskt är har!!!

Ha det bra! vi hörs/ Gun-Britt