onsdag 30 november 2011

Välkommen Linn som anländer till Phyllis på lördag!

God dagens!

Jag heter Linn och snart kommer jag att för första gången sätta mina fötter på afrikansk mark. Min resa började i ett klassrum då jag satt vid skolbänken och tittade ut på min gråa värld och drömde mig bort till ett fjärran land, kultur och människor. Nu två år senare kommer jag förmodligen göra samma sak förutom att klassrumsfönstret har byts ut mot ett flygplansfönster och mina drömmar förvandlats till förväntningar.

I mitt svenska liv bor jag i Ängelholm och arbetar som timanställd inom handikapp och äldreomsorgen. Om jag har tid över arbetar jag som fritidsledare på Svenska kyrkans öppna verksamhet.

När jag hittade Kampiyamotos-hemsida kände jag ett litet pirr i magen för allt verkade stämma överrens med min personlighet, intressen och det verkade som ett perfekt äventyr. Jag funderar även på att studera till lärare och detta är en mycket bra chans att känna på hur det är att arbeta med en stor grupp barn.

Väl på plats hoppas jag att jag kan göra vardagen lite lättare för både barn och personal. Framförallt göra mitt bästa för att sprida trygghet, glädje och kanske lite tokigheter, vem vet.

Det ända jag är säker på med denna resa är att på fredag åker en Linn och jag tror att hem kommer att komma en helt annan Linn. Det ska bli kul och se vad de är för någon filur.

Ha det fint!

Kram Linn

måndag 28 november 2011

Andrés intryck från första veckan

Hej,

Då har min första vecka gått på Phyllis. Jag kom något försenad fram till barnhemmet förra söndagen. Jag hade min mentala bild av hur det skulle se ut från att ha pratat med tidigare volontärer men min bild var kanske inte helt riktig. Tycker området är större än jag föreställt mig med sina sex hus plus skolan som ligger längre upp på området i relation till vägen. När jag kom blev vi fem volontärer på plats men det har snabbt reducerats till en under veckan. Så nu är det bara jag kvar tills nästa volontär gör mig sällskap nästa helg. Även antalet barn har reducerats under veckan. Då skolan slutade i tisdags har alla boarders åkt hem till sina familjer. Det är fortfarande i mina ögon många barn kvar, många namn att lära sig. Det är en av mina svaga sidor att lära sig namn men jag gissar på Joshua eller John så är det kanske stor chans att man har rätt. När jag gick runt på området första dagen presenterade alla sig som jag pratade med men de namnen försvann snabbt, tyvärr.

Det har hänt en hel del under veckan i mina ögon. Skolan slutade i tisdags som sagt vilket har gjort att barnen har mycket mer fritid i väntan på resultaten på proven. Bara hoppas att det gått bra för alla. Det har gjort att det blivit en del fotbollspelande vilket har fått mig att inse att jag gör mig mycket bättre på läktaren. Barnen är väldigt duktiga och vilken energi de har. Annat än vad en normalt stillasittande André innehar. Jag har dock gjort mitt bästa och det är riktigt kul. Får se hur bra man blivit när man åker hem i mars.

Att det är lov i skolan gör även att personalen har en chans att åka hem på lite semester. Kökskocken Maurice är en av dem som åkt hem. Innan han åkte fick jag dock chans att röra till "lite" ugali, det är inte det lättaste. Det vittnar blåsan på min tumme om. För de som eventuellt inte vet består ugali av majsmjöl och vatten. Jag har hunnit med att hjälpa till med ugalin ytterligare tre gånger och det går bättre för var gång även om röken i köket är irreterande för ögonen. Maten var jag nog inte riktigt förberedd på. Jag visste att de åt samma rätter varje dag men trodde kanske inte det skulle smaka som det gjorde. Tror mitt matäventyr sammanfattas bäst av ett av barnens fråga: "Uncle, don't you like food?". Jag är så imponerad av personalens kunskap om barnen. Jag har hjälpt till vid serveringen ett antal gånger och de har järnkoll på hur mycket barnen vill ha.

I helgen märkte jag att det lagades lite annorlunda mat än det som normalt serverades men reflekterade inte så mycket över det tills jag pratade med en av barnen idag. Det är tydligen så att en del av pojkarna har samlats uppe vid skolan för att bli omskurna. Det är tydligen väldigt vanligt i Kenya att det görs i äldre åldrar. Omn jag förstod det rätt är det de som går class 8 som ska göra det. Medans de återhänmtar sig från ingreppet får de annorlunda mat med mycket energi och andra smaker som de normalt inte utsätts för. Idag var det till exempel potatismos med majs och bönor i på menyn.

I fredags hade vi ett disco som Nessica och Elin inhandlat till. Allt gick jättebra med saft-, popcorn-, godisutdelningen tills vi musiken skulle börja. Då blir det kolsvart, strömmen gick. Den kom dock tillbaka senare så det blev lite dans av det hela. De riktigt duktiga och ser ut att ha jätteroligt.

Vad gäller strömmen tror jag verkligen det måste ha underlättat livet på Phyllis. Bara en sådan sak som att jag sitter i gästhuset och skriver detta blogginlägg. De har numera internet på barnhemmet och imorgon, måndag, ska jag börja med datorlektioner för Highschooleleverna och Class 8 eleverna. Så efter jag skrivit detta inlägg ska jag förberedda "lektionerna" inför morgondagen. Känns svårt då jag inte har en aning om var deras nivå ligger. Sammy, barnhemmets manager, har förklarat det som att någras är noll och andras ligger lite högre. Pratade med Joseph, en av highschooleleverna, om datoranvändade. Han var sådär lagom intresserad av att använda datorerna, vilket är lite svårt för mig att förstå som är uppvuxen kring datorer. De som redan använder datorerna verkar det mesta handla om facebook men jag hoppas det kan utveckla sig till lite breddare användade till program som Word, Excel och Powerpoint.

Kram
André

måndag 21 november 2011

Habari!

Nu har vi varit här i lite mer än en veckan. Det är svårt att hålla reda på datum och sånt, och klockan kollar man inte på alltför ofta. Man lever mer efter filosofin; nu är det välling, alltså är klockan runt elva, eller nu är det Ugali, alltså är klockan runt sju.

I måndags hade vi biblioteket öppet precis som i fredags, ett bra tillfälle att öva på barnens namn, eftersom de måste bokstavera det ett antal gånger innan en annan lyckas stava rätt. Samtidigt som biblioteket är öppet kan de låna lego, spel, kritor och pussel. Allt funkar väldigt smidigt och det är en mysig stund.

I början av veckan var vi med i skolan litegrann, innan de började med sina exams. Jag (Elin) hamnade i en femteklass och de frågade ut mig om vilka djur vi har i Sverige, om vilka som är farligast och så vidare. Själv passade jag på att öva lite kiswahili. Jag fick också förhöra dem inför deras exams, med frågor inom olika ämnen, och vissa av frågorna kunde jag i ärlighetens namn inte svara på själv. Tur att det fanns facit ;) Barnen här är drivna och målinriktade, de vet att utbildning är nyckeln till precis allt. När vi pratar med dem säger många att de vill bli läkare, piloter och så vidare, och säkerheten i deras röst gör att man inte tvivlar en sekund på att de kommer kämpa stenhårt för att lyckas.

Om dagarna har vi hjälpt till att hacka lök, rensa majs och bönor, bära vatten, det som har behövts göras helt enkelt. Vi har även hoppat en del långhopprep, det är populärt, och så har vi pratat med personal och lärare om den kenyanska kulturen, om fattigdomsfrågor och annat som vi är intresserade av att få deras bild av. De är alla väldigt öppna för diskussion och varje dag lär vi oss otroligt mycket.

Vi måste också nämna något om tvålen de använder här, vi har döpt om den till supertvålen. Den används till att diska, tvätta kläder, till att tvätta håret och som vanlig tvål till händer och kropp. Den fungerar suveränt bra! Varje dag får man bevisat för sig hur effektiva de är här, och hur onödigt komplicerade vi är hemma. Är det verkligen nödvändigt med alla dessa olika flaskor, när en tvål faktiskt ensam kan göra jobbet? Vi som är ”bondflickor” påminns också om hur det var att växa upp på gård, där allt gick att använda till något och inget riktigt gick till spillo. Så fungerar det här med, allting här sköts så effektivt som sagt var.

Igår ordnade Ulla och Anna-Maria en talangshow, den ägde rum i matsalen efter Ugalin. Barnen hade fått anmäla sig dagen innan, så de ropades upp en och en och sedan uppträdde de med dans, sång, eller versläsning. Barnen var duktiga och jag tror att juryn (personalen) hade svårt att välja vinnare.

Just nu har det precis slutat störtregna, och igår vid den här tiden var det strömavbrott så nu är det bäst att avsluta ifall strömmen skulle få för sig att försvinna!

Ha det bra, hälsar Elin och Nessica


Bus på gården! 

Lewis, Paul och Nessica

Elin med några av alla små busfrön

Samarbete!


söndag 20 november 2011

Välkommen André

Hej,

Jag är nästa person som får glädjen att åka ner på barnhemmet nu på lördag (19/11). Jag heter André och jobbar som flygledare på Sturup. Min resa med Kampi Ya Motos Barn började förra julen när jag sökte på nätet efter organisationer som skickar volontärer. Jag hade min kravbild och den fyllde Kampi Ya Motos Barn mer än väl. För mig var det viktigt att organisationen känns stabil och att man kan se att pengarna gör nytta där de behövs. Efter att det blev bestämt att jag skulle åka till barnhemmet har jag hållit mig aktiv i aktivgruppen. Mötena har varit många och efter bla en loppis avslutades det hela med en fantastisk välgörenhetsfest i lördags. Om jag inte redan ville åka blev jag helt såld efter Sabines fantastiska tal/historia om barnhemmet i lördags. Jag kommer vara på barnhemmet i 3,5 månad. Folk brukar alltid fråga vad man har för förväntningar och jag tycker det är en svår fråga. Jag är iaf spänd på hur det kommer vara. Vad kommer jag tycka om barnen och vad kommer de tycka om mig? Men jag tror min vistelse kommer bli ett minne för livet. Jag ska även försöka fortsätta jobbet med utvecklingen av datoranvändandet. Skype hoppas jag kan bli ett populärt program så faddrar och barnen kan prata med varandra live utan att behöva göra den långa resan ner till barnhemmet.

Kramar
André

Sista bloggen av pantertanterna

11 veckor har gått sedan den hyrda matatun rullade in på Phyllis memorials barnhem, då två förväntansfulla och något trötta pantertanter klev ut ur bilen.

Ni som har följt oss vet, att det har hänt mycket, först var vi 4 volontärer, Micke och Julie, två unga pärlor som vi och barnen hade mycket roligt tillsammans med. Sist kom dagen då de skulle åka, vi lovade varandra att inte gråta, så grät både vi och barnen.

Men hur är det att vara äldre volontär? Anne-Marie är 65 år och Ulla är 53 år, vi tycker vi är i en mycket trevlig och mogen ålder. Vi har kunnat ge barnen en annan vänskap, trygghet och glädje, ja, kalla det för vad du vill. När Micke och Julie skuttade omkring och spelade boll och busade, som barnen älskade, satt vi och tittade på och sydde, med de barnen som var lite lungare, eller ville ha närhet. Det har varit lättare för barnen att få krypa upp i vår famn, särskilt för de äldre barnen. Det är hur mysigt som helst när 10- åriga pojkar kommer och vill att man ska hålla om dom en stund, eller att få en kram av de som är i 15-18 årsåldern. Den närheten som vi kan ge, är tillåten, för vi är så gamla så barnen skäms inte för det.

Vi har haft mycket bra och rolig relation med personalen. Vilket beundransvärt jobb de alla gör! Oj vad hårt de sliter med allt, men alltid glada och tillmötesgånde. Fantastisk personal som ger barnen kärlek och trygghet, en bra grund att stå på i livet, och det behövs. Som volontär är man ju bara en kort tid med barnen, det är ju personalen som är de viktigaste för barnen.

Visst har det varit svårt att inte knyta mer kontakt med vissa barn. Både Anne-Marie och Ulla har fått en varsin pojke, Anne-Maries pojke är 13 år och Ullas pojke är 10 år. Det som är viktigt när man är nära något barn är, att man håller det men lovar, det vill säja skriva de breven, skicka de korten som man har lovat, för de väntar och längtar efter breven.

Hur blev det då med våra förväntningar? Jo, vi har genomfört allt vad vi tänkte och förväntningarna blev uppfylda, ja det blev mer än vi hade kunnat drömma om. Vi har gett ömhet och vänskap och fått massor igen ,så nu är våra hjärtan fyllda med de undarbara barnen.

Ulla och AnnaMaria



söndag 13 november 2011

Utbildning i första hjälpen

Vi vill berätta om våra utbildningar i ”First aid” = Hjärt-lungräddning samt brandskyddsutbildning. Innan vi åkte till Phyllis sydde vi HLR-dockor. Vi besökte ”Myrorna” i Örebro, Ulla sydde en flickdocka och A-M sydde en pojkdocka. Sedan fick vi överblivna ”ansikten” och bröstplattor från KTC på Universitetssjukhuset i Örebro (vi är båda instruktörer i HLR hemma i Örebro). På plats har vi använt brädlappar att ha under bröstplattan samt våra handdukar att fylla ansiktet med. Det fungerar alldeles utmärkt.

Dessutom har vi haft utbildning i hur man hjälper en person vars kläder brinner. Uppfinningsrikedomen är det inget fel på. För att symbolisera brand har vi klistrat en massa orangea plastremsor på en affärskasse. I de flesta hem lagas ju maten fortfarande över öppen eld och bränder är ganska vanliga. Vi hörde ett skräckexempel, där det börjat brinna i olja som upphettats, man försökte släcka genom att hälla på mjölk. Resultatet blev ju att mjölken kokade på kroppen och skadorna blev ännu värre än de behövt bli.

Vi har haft undervisning för personalen, lärarna samt eleverna i klass 7 och 8. Många har prövat på dels HLR, men även hur du lägger en person i ”framstupa sidoläge” vid medvetslöshet samt hur man hjälper en person vars kläder brinner.

Den här veckan har livet på Phyllis varit lite annorlunda än vanligt. Klass 8 har gjort sin eximination. Det är slutprovet innan de slutar grundskolan här. De andra klasserna har haft ledigt från skolan och inackorderingseleverna har rest till sina hemorter så det blev nästan bara hälften av barnen hemma drygt 50 stycken samt klass 8 = 18 elever.

De andra eleverna har haft ledigt så klass 8 skulle ha tyst och lugnt runt sig vid examinationen. Många föräldrar deltog 4 november i en högtid med sång, dans och bön angående att allt skulle lyckas bra för barnen. Det var jättefint i biblioteket med vita dukar och blommor.

Under veckan har vi bl.a. tittat på film om ”Pippi långstrump” till både barnens och de vuxnas förtjusning. Vi har även delat ut kort till varje barn där de får skriva ”julkort” eller brev till sina ”special friends” hemma i Sverige. Vi tar med breven hem och vidareförmedlar till fadderansvarig.

Nu har det även anlänt 2 studenter, Elin och Nessica som ska göra studie här 2½ vecka, så vi har visat dem runt och berättat, varit i Nakuru, åkt matatu osv.

Nu bor vi 4 st i gästhuset igen och det är jätteroligt.

Ha det så bra hemma i Sverige, nu börjar väl julstressen hemma, den känner vi dock inte av alls här. Det är varmt och skönt, det är svårt att tänka sig att det är bara ca 1½ månad kvar på året.

Hälsningar Ulla och AnnaMaria


Ett första intryck

Det är bara ett par dagar sedan vi kom fram till Phyllis, men det känns redan som att den kenyanska livsstilen smittat av sig på oss. Det finns ett lugn och en harmoni på barnhemmet och i livet här som vi önskar att man kunde ta med sig till Sverige!

Så hur har de första dagarna varit? När vi kom fram välkomnades vi av Maurice som jobbar i köket, vi presenterade oss för personalen, och sedan visades vi runt av Ulla och AnnaMaria som är volontärer här sedan tidigare. Vi har under våra första dagar hjälp till att servera mat, hackat grönsaker på morgnarna, vi har byggt lego med barnen och haft biblioteket öppet. Barnen är nyfikna på vilka vi är, och tar mer och mer kontakt.

Igår hade barnen ”church” med Gidraf som ledare, de sjöng så taket höll på att lyfta och det var svårt att inte ryckas med i dansandet. På slutet fick vi presentera oss och berätta om vilka vi är och varför vi är här, och att det är lite skillnad mellan oss och ”vanliga” volontärer eftersom vi går i skolan samtidigt som vi är här, och inte heller kommer vara här lika länge som volontärer brukar vara.

Eftersom vi är blivande socialarbetare och här för att göra ett projekt genom skolan har vi haft mycket kontakt med just Gidraf, som är socialarbetare och jobbar med barnhemsbarnen. Vi har överöst honom med frågor om hur det är att vara socialarbetare här och vilka arbetsuppgifter han har. Han har varit fantastiskt tillmötesgående och gett oss massvis med intressanta svar.

Vi återkommer snart och berättar mer om hur livet är här, så länge nöjer vi oss med att säga att Phyllis är ett väldigt bra ställe där vi kommer att trivas, troligtvis för bra med tanke på den lilla tid vi är här…

Elin och Nessica


John och Caren

John Kamau



tisdag 8 november 2011

Tillökning i gästhuset

Hej!

Elin och Nessica heter vi, Elin kommer från Horndal i södra Dalarna och Nessica kommer från Östersund. Vi läser internationellt socialt arbete vid högskolan i Gävle, där vi precis har påbörjat en field study-kurs. Vi är båda intresserade av internationella frågor och solidariskt arbete, och därför är vi mycket glada och tacksamma över att kunna ha våra tre veckor praktik på Phyllis Memorial Children´s Home. Under vår vistelse ska vi göra en research kopplad till internationellt socialt arbete, samtidigt som vi kommer att vara delaktiga i livet på barnhemmet så mycket vi bara kan. När vi kommit tillbaka till Sverige kommer vi att anordna en temadag på högskolan där vi berättar om vår tid på Phyllis memorial och om möjligheterna till fadderskap och så vidare, för att sprida våra erfarenheter och uppmärksamma barnhemmet och deras verksamhet.

Vi kommer ner till Kenya den 10:e november, och vi ser fram emot att träffa barn och personal på Phyllis, för vad som kommer att bli tre oförglömliga veckor.

Väl mött!

Elin och Nessic
 

söndag 6 november 2011

Pärlor

Hej från Phyllis!

Nu firar vi pantertanter två månader här, vi kom den 7 september, tiden har verkligen gått fort. När vi kom trodde vi att vi aldrig skulle lära oss att se skillnaden på barnen och ännu mindre lära oss namnen. Men där hade vi fel, tack och lov för det.

Vi har den senaste tiden bjudit in grupper om 10 barn/tillfälle till gästhuset som vi bor i. Det är så, att barnen aldrig är i gästhuset annars, en inbjudan dit är något alldeles extra. Få det att fungera med 105 barn i olika grupper blev extra arbete för oss, för rättvist ska det vara, men det fungerar väl som tur är.

När vi hade de 4 småbarnen var det lek på hög nivå, vi var lejon och kröp på golvet med barnen på ryggen. Bus i 2 timmar med saft och kakor, så vi var helt slut, men det var inte barnen. De små försöker att få komma fler gånger, de frågar dagligen efter lek i gästhuset, så nog hade vi roligt.

De små skolbarnen har vi gjort pärlplattor med. Det har ju gått att genomföra, eftersom vi har ett elekriskt strykjärn nu. När de kommer så pratas det och skrattas, sedan när dom får sitta i soffor och pärla är det aldeles tyst. Vi har frågat varför? Det är så roligt så man kan inte prata, men det tas igen när saften och de 3 kexen kommer fram. Vi stryker plattorna och delar ut dem sedan till var och en, det är stor beundran bland de andra barnen när de ser plattorna.

De större barnen får göra halsband eller armband med små pärlor, oj vad fingerfärdiga de är och det är fantastiskt så vackra saker det blir. Vi har kallat besöken i gästhuset för kvalitetstid, det har det verkligen varit.

Den andra aktiviteten vi har gjort är att alla (utom de 4 små) får gå till poolen och bada. Det kanske låter som en lätt uppgift men de är 100 barn samt promenad fram och åter på ca 5 km/sträcka. Det är så att de byter och byter med varandra, oftast minuten före vi ska gå, så listorna med alla namnen kan vara svåra att reda ut.

Nu har vi bara 11 av de mindre barnen kvar och dem känner vi, så nu väntar vi alla på den stora baddagen. Vi hoppas på bra väder så vi kan gå onsdag 9 november.

I lördags kväll kom Billy, en svensk kille som är volontär hos grannen Wendo. Billy och Wendos söner är fantastiska på att sjunga och Billy boy spelar gitarr, så det var sång från ”Billy boygruppen” och barnen sjöng för dem. Det kan vi säga var mycket lyckat. Vi bjöd på saft och kex och 3 karameller var, det kanske låter lite, men för de här barnen är det mycket.

Nu kanske ni förstår att tiden går fort för oss, mellan alla grupperna så är vi med barnen, leker, pratar, syr och stickar med dem.

Visst är det svårt att förstå att det är den 7 november när det är så varmt och skönt i skuggan där vi sitter med barnen.

Hej då från Anna-Maria och Ulla






tisdag 1 november 2011

Besök på Phyllis

Den här veckan har vi haft storfrämmande på Phyllis. Torsdag 27 oktober kom 4 st lärarstuderande tillsammans med sin lektor från Karlstad Universitet, guide och chaufför på besök. De var väldigt intresserade och frågade en hel del om barnhemmet mm. Vi berättade att det bor 104 barn på barnhemmet, visade köket, biblioteket, skolan (vi var inne både i småskolan och i klass 5) mm. De hade tidigare besökt barnhem i närheten av Nairobi och berättade om olikheter, bl.a. hade barnen med sig mat till den skolan och åt matsäcken ute i ”det gröna”.

Vi berättade om badutflykterna till Kabarak (se tidigare blogginlägg), våra biblioteksöppettider och hur det fungerar. Vi har ”bibblan” öppen måndag, onsdag och fredag 17.30-18.30 och barnen är väldigt flitiga att låna böcker. Barnen står på kö och varje barn har sitt eget bibliotekskort. Regeln är den att man bara får låna en bok per kväll (men om ingen står på kö kan man få låna om). Vi skriver upp namn på boklånaren, titeln på boken, datum och signatur. När boken kommer tillbaka ”bockar” vi av. Det fungerar jättebra. Det som kan vara lite svårt ibland är att vi oftast har ett barn på varje sida av oss som sitter och läser, samt ofta ett även i knä. Det gör att handstilen i blocket varierar.

Besökarna blev även väldigt intresserade av vår vattenförsörjning. Dels sparar vi ju allt regnvatten som samlas i jättestora tankar från taken. Rent dricksvatten får vi från ”Solvatten”. Vi har ju köpt ”Solvatten” behållare i Nairobi som med solens hjälp renar regnvattnet från alla bakterier (vi har inte köpt något vatten sedan vi anlände till Nairobi 7/9). Det fungerar jättebra. Försöker informera så många som möjligt om ”Solvattnet”. Rent vatten är ju så otroligt viktigt och kökschefen Maurice här på Phyllis är väldigt intresserad, han ser till att det alltid finns rent vatten för barnen att dricka (googla gärna och läs om Solvatten).

Vid besöket idag var det rena julafton på Phyllis. Barnen fick kläder, leksaker, block och pennor. På kvällen delade vi ut varsin blyertspenna och varsitt block till alla barnen, glädjen var total och vi tackar Karlstadsbesökarna ännu en gång.

Vi hörs nästa vecka,
Ulla och AnnaMaria

Blogginlägg från Phyllis Memorial 30 oktober 2011


Presentutdelning i matsalen

Mys med dockorna