Allt blir inte som man tänkt sig...

Vår andra vecka på Phyllis börjar gå mot sitt slut och vi har båda börjat vänja oss vid livet på den kenyanska landsbygden. Vi har lärt känna barnen och namnen börjar sitta, mycket tack vare de intervjuer som vi håller på att genomföra med varje barn. Det är en tidskrävande men givande aktivitet vars resultat är tänkt att komma alla faddrar till gagn senare. Utan att avslöja för mycket kommer här några godbitar: en har som dröm att flytta till Sverige och öppna ett hotell som bara serverar tidigare nämnda ugali (vars succé han var helt övertygad om), flera stycken uppgav fotbollsskorna vi kom med och fotbollsturneringen i våras som bästa händelser 2011, en 13-åring vill bli flygingenjör med anledningen ”I like to fix things”, vilket han sa medan han försökte laga sin klocka som hade gått i fem bitar.

Under veckan har vi skapat ett system för datorerna där eleverna får boka en dator i 30 min tre gånger i veckan. Trots att afrikansk och svensk tidsuppfattning skiljer sig en del åt har systemet fungerat bra. Saker som fungerar mindre bra är strömförsörjningen då vi haft ”power out” i 48 timmar, likaså har Internetproblemen fortsatt men vi jobbar på att lösa dem snarast. High school-flickorna har varit lite svåra att komma nära, med mycket swahili och fniss, tills vi visade google och alla brast ut i skratt när de valde att söka efter Justin Bieber. En bra ice breaker!

Helgbakning har blivit något av en volontärtradition som vi fått lära oss. Eftersom inte någon av oss är särskilt duktiga på detta har personal och barn fått agera lärare. Nu senast var det high school-eleven Joseph som visade oss hur man bakar bullar (ej söta) till hundra barn. Han tog sitt uppdrag som lärare jätteseriöst och gav oss till och med betyg. Vi började med ett E, vilket motsvarar icke godkänt, men jobbade oss upp till A+, vilket ledde till mycket skratt bland oss och personalen.

Igår arrangerade vi filmkväll med filmen Pirates of the Caribean 4 och godis. Eftersom det är nästan omöjligt att ens hitta orginalfilmer i Nakuru är vi begränsade till att handla av gatuförsäljare och filmen vi köpte fick VHS att framstå som högupplöst. Barnen stod ut i 30 minuter av mörk bild och burkigt ljud men bytte sen till den vanliga actionfilmen som är dubbad av en DJ till swahili blandad med bruten engelska och konstiga ljudeffekter. Som tur är uppskattades godiset i alla fall. Uncle Maurice såg ”strängt” till att utdelningen blev rättvis och att alla barnen tackade för sig. Allt godis som blev över kom i personalens magar. De berättade att de tyckte svenskt godis var bland det äckligaste de ätit. Vi förstod inte varför, tills vi fick höra att de smakat på lakrits. De beskrev smaken som en blandning mellan salt, socker och mjukt. Vi förstod inte heller men äckligt var det tydligen.

Uncle Maurice är en underbart varm person och som älskar att skämta med barnen. Häromdagen drog han ett återkommande (men ändå mycket uppskattat) skämt som går ut på att vi volontärer ska låtsas servera barnen miniportioner av sin ugali. Alla barnen skrattade utom lilla Obama som blev så ledsen att han började gråta och sen slängde i sig maten snabbt för att vara säker på att få något! Hans leende återkom dock snabbt när Morris igen stod och gav ut sina bamseportioner. Micke har för övrigt börjat lära sig att äta ugalin. Igår provade han till och med att äta med händerna vilket såg väldigt inhemskt ut!

Hej hopp,

Micke & Julie

Auntie Rachel i grönsakslandet

Boaz spelar schack

Brännboll

Bus på dormen

Småbarnen får mellanmål

Micke spelar finns i sjön med barnen

Habari!

Nu kan vi äntligen säga hej på swahili och till er läsare efter en hektisk vecka i Kenya och på Phyllis. Som väntat har det varit mycket nytt att vänja sig vid och många namn att försöka lära sig (4 John, 4 Josef, 4 Samuel och 2 tvillingpar gör det inte lättare). Trots att hälften av personalen är på semester och barnen har skollov har tristessen inte synts till en sekund, eller kanske är det just därför.

På to-do-listan har vi hittills hunnit med att dela ut våra skrymmande fotbollsskor till barnen, vilka de var ivriga att sätta på prov på planen utanför skolan. Stort tack till alla som skänkt sina avlagda par till oss! Dessutom har vi haft datorlektioner för flera grupper av de äldre barnen, något som de var om möjligt ännu mer hungriga på. Deras kunskaper sträcker sig från de som inte vet vad ett tangentbord är till de som redan har facebook och mail men inte så mycket mer. Några har under lektionerna lyckats skriva fadderbrev och brev till ”Auntie Jacinta” och vi hoppas på fler i framtiden. Som bekant blir inte allt som man har tänkt sig och en helg utan ström gör oss tyvärr påminda om att internet inte är något att ta för givet här nere.

Hur är då Kenya för någon som aldrig har varit söder om Egypten tidigare? Att kastas från ett superfräscht flygplan till en skramlande matatu-taxi som i fyra timmar tog oss genom den kenyanska landsbygden blev en abrupt provsmakning på livet vid ekvatorn. Resan kan liknas lite vid en tidsmaskin, fast där vissa 2000-talsinnovationer letat sig in och förstör bilden. Låt mig förklara kontrasten; städning görs med kvastar bundna av halm; maten lagas på träkol; vatten = regnvatten, samtidigt ser vi nyheterna på platt-tv; det finns mobiltäckning överallt (vilket utnyttjas högljutt) och varje kväll dansar barnen till Rihanna, pumpande på högsta volym ur högtalarna.

Några exempel på ögonblick som etsat sig fast extra hårt under veckan som gått: Varje gång Uncle Maurice (kocken) serverar Phyllis nationalrätt ugali till barnen. Ugali kan för en svensk liknas vid ett pulvermos som är gjort på majsmjöl, till denna läckerbit sereras kokt kål. Samtidigt älskar barnen det och jag med min grabbiga aptit kan inte ens äta ikapp med de minsta barnen på hemmet – de äter som det inte fanns någon morgondag. Glädjande är det att se alla mätta munnar efteråt och de serveras mat fyra gånger per dag (även om en svensk mage behöver mer än en kopp te till frukost för att vara glad).

De som är lättast att lära känna i början är de härliga småbarnen som alltid syns lekandes på barnhemmets gård: Obama, John (den lille), Ruth, John (Kamau) är alla så bedårande att ingen lämnas oberörd. Samtidigt försöker vi passa på att umgås med high school-eleverna som, när terminen börjar om två veckor, åker och bor på sina respektive skolor. Med svenska ögon är det slående hur en övervägande del av barnen, i alla åldrar, är både väluppfostrade och ambitiösa. De som har nationella prov i november har redan börjat studera och bland yrkena som nämns när vi frågar om framtidsdrömmar har vi hört bland andra: pilot, militär, lärare, advokat och förstås många fotbollsproffs.

Nu är det snart läggdags, i alla fall för oss volontärer. För sällan har sömnen varit så välbehövlig som efter en lång dag i solen på Phyllis Memorial!

Micke & Julie

Maurice vaktar målet

Kamau

Julie och Ruth

Datorlektion

Charmtrollen John och Obama

Nya volontärer på väg!

Hej,

Vi heter Mikael Nyström och Julie Rondeau, och nu återstår bara två dagar tills vi börjar vår resa till Phyllis. Vi ser väldigt mycket fram emot erfarenheten att såväl upptäcka Kenyas (och Afrikas) kultur som att lära känna barnen på Phyllis, vilka vi har förstått har gjort starka intryck på tidigare besökare!

Tidigare idag lämnade Micke in sin examensansökan då han precis avslutat sina studier i ekonomi i Stockholm där han också bor sedan några år tillbaka. Ursprungligen kommer Micke från lilla Gränna som ju hos de flesta är känt för sina polkagrisar och sitt fina läge vid Vätterns strand. Som bekant blir man dock lite hemmablind och han längtar inte tillbaka än, utan vill i framtiden utomlands för att fortsätta studera och arbeta. Efter att ha arbetat på en sommarskola har Micke insett hur roligt det är att umgås med barn och ungdomar och hur mycket man själv kan lära sig av att sätta sig in i deras perspektiv.

Julie är till hälften fransyska och har bott i Paris den största delen av sitt liv. Hennes fascination för Afrika tog henne efter gymnasiet till det fransktalande Burkina Faso, i Västafrika, för att jobba som volontär på ett barnhem och en skola i sju månader. Det var en både tung och fantastisk upplevelse, som gav henne ett nytt perspektiv på saker och många fina vänner för livet. Sen fyra år tillbaka bor hon och pluggar i Stockholm, men är även hon sugen på att upptäcka världen i framtiden!

Teknik är ett intresse Micke alltid haft med sig och därför har vi inför resan fått tag i några vänners avlagda laptops. Förhoppningen är att, nu när elen är dragen, kunna lära barn och personal hur man skriver och räknar på datorn, även hur man söker information och kommunicerar på internet. Kanske blir det därmed lättare för alla er läsare i Sverige att hålla kontakt med fadderbarn och övriga på barnhemmet!

Julie vet från sin tidigare erfarenhet av Afrika att fotboll alltid är populärt; därför valde vi att göra en insamlingskampanj bland vänner, familj och skolkamarader för att samla in deras gamla skor. Vem vill ha kvar fotbollsskor när de är för små och bara tar plats, när man kan ge bort dem till barnhemmet? Resultat: våra bagage är fulla av fotbollsskor!

Hoppas ni följer vår fortsättning på bloggen, så lovar vi att uppdatera med berättelser och bilder!

Vi hörs snart igen, kram!

Julie och Micke