fredag 29 juli 2011

Avskedsinlägg från Terese

VAR SKALL JAG BÖRJA...

Idag är det 50 dagar sedan jag svängde in på den gropiga sandvägen till Phyllis. 50 dagar och det känns som igår. Den här resan har verkligen varit en resa full av glädje, skratt, kärlek och sorg. Första veckorna var lite förvirrande eftersom det var nytt land och ny kultur. Över hundra barn att lära känna och en ny personal att samarbeta med och lära sig av. Det var en stor omställning från livet i Finland till den tidslösa fridfulla vardagen här. Nu efter 50 dagar så kommer det att vara en omställning att komma hem tillbaks igen. I början trodde jag inte att jag skulle vänja mig med ständigt smutsiga fötter, ugali till kvällsmat, myggnät och matatu o.s.v. Nu har jag svårt att förstå att jag kommer att lämna det snart. For att inte tala om barnen som jag kommer att ta farväl av på torsdag kväll.

Som sagt var det i början svårt att hitta ett sätt att prata med barnen eftersom de var många och man kände lite press på att lära känna precis alla så snabbt som möjligt. Nu har jag många fina minnen att se tillbaka på. Några exempel är poolutflykterna till Kabarak när jag fick se ivern och glädjen när barnen skulle få simma, lördagskvällarna när vi skruvade upp volymen och dansade i matsalen, vardagskvällarna när jag läste sagor för de yngsta barnen eller satt med de äldre barnen och de flätade mitt hår eller så spelade vi spel. Jag har hur många minnen som helst som jag får tänka tillbaka på och med tårar i ögonen för jag kommer verkligen att sakna livet på Phyllis.

När jag kom hit var jag medveten om att jag mestadels kom hit för min egen skull, och det har jag sagt till barn och personal att jag hoppas de tycker att jag har gjort bra saker för dem men att de skall veta att de har gett mig så otroligt mycket. Jag vill verkligen och skall verkligen tacka alla barn och personal för att de har gjort den här sommaren till den bästa hittills. Man får verkligen så mycket kärlek här av människorna. Inte bara på barnhemmet utan även av människorna på gatan och i matatun som alltid hälsar glatt. De här härliga människorna kommer att finnas i mitt hjärta för evigt.

Någon annan som kommer att finnas i mitt hjärta och som jag kommer att sakna enormt är min kära Lina som jag har fått dela den här upplevelsen med. vi hade verkligen tur som var så lika för skulle man inte trivts ihop med den andra volontären så skulle inte den här resan blivit så lyckad. MEN det blev den verkligen. Jag har nu en kenyansk familj och en otroligt fin vän när jag åker hem.

Vi har även fått vara med om när livet på barnhemmet blev mer praktiskt. Elektricitet finns nu vilket betyder att datorerna fungerar, vilket betyder att vi kommer att kunna ha kontakt med barnen via mail och det är ju en väldig lyx. Som Lina och Sammy sade häromdagen, det måste vara något magiskt med oss två volontärer för hör och häpna. I helgen hittades vatten långt ner i marken. Arbetarna är nu i full gång med att borra hål och installera allt så snart finns det även rinnande vatten i husen på barnhemmet.

Det har verkligen gått framåt under sommaren och jag är så glad över att ha fått se glädjen i barnens ögon när dessa saker blivit gjorda. Jag glömmer inte den dagen när barnen pekade stolt på en utelampa som lyste och elektriciteten hade kommit. När jag lämnar Phyllis på fredag morgon så vet jag att jag lämnar barnen på ett helt otroligt fint barnhem som blir alltmer bekvämare nu med el och vatten.

Jag är även glad över vissa i personalen som jag har sett ger barnen trygghet och kärlek. Jag hoppas verkligen att jag kommer att få träffa dessa fina barn igen och kanske även någon av dem i Finland en dag. Det jag säger och verkligen uppmuntrar barnen till är att bara de tar vara på sin skoltid och har drömmar så har varendaste en av dom en chans till ett bra arbete och ett bra liv när de blir äldre och det är dags att stå på egna ben. "Sky is the limit".

Nu återstår det min födelsedags/vårt avslutningskalas som skall bestå av fiskedamm och paj. Det kommer som sagt bli oerhört tufft att lämna barnen på fredag morgon men jag skall verkligen försöka komma tillbaka en dag och hälsa på.

Nu tackar jag för mig. Tack till organisationen Kampi ya Motos Barn som gjorde den här resan möjlig för mig och tack till min älskade familj på Phyllis Memorial Children´s Home.

Terese

Avskedsinlägg från Lina

Habari!

Nu är dagen kommen, dagen då jag och Terese skriver vårt sista inlägg på denna blogg. Det är med sorg i hjärtat som jag konstaterar att vi enbart har tre dagar kvar på Phyllis. Två månader har sprungit förbi och på fredag är det dags för att vidga våra kenyanska vyer innan det är dags för den svenska vardagen igen.

Jag har haft en otrolig sommar i Kenya och även om det ska bli otroligt skönt att komma hem till min egen vardag med tillgångar, bekvämlighet och nära och kära. Så vet jag ändå att tiden på barnhemmet har varit en av de bästa i mitt liv. Jag har mött fantastiska människor, sett otroliga saker, lärt mig att uppskatta saker som jag inte ens la märke till i Sverige. Och fast jag ibland har tyckt att det har varit jobbigt med vissa saker som till exempel det som jag nämnde i mitt tidigare inlägg "kulturkrock", så har det alltid funnits saker som har förvandlat det negativa till något positivt. Jag har många att tacka för detta. Uncle Maurice från personalen har varit en ängel sänd från ovan. Min kära kompanjon Terese har varit den perfekta kollegan och vännen som har funnits där i alla lägen. Vi har under de senaste två månaderna levt en vardag som skulle kunna få vem som helst att vilja strypa den andra. Men icke, båda två är fortfarande i livet. Vi har fungerat hur bra som helst tillsammans. Vi har delat glädje och sorg. Vi har varit sjuka, övertrötta, överlyckliga och förtvivlade. Men oavsett humör och hälsa så har vi alltid matchat varandra otroligt bra. Det har funnits de dagar då man bara har velat vara tyst och de då man måste prata av sig. Oavsett hur dagen har varit så har vi alltid fått varandra att skratta. Vilket är något som jag tror har gjort min vistelse här på Phyllis till den bästa. Och sen självklart har jag alla barn och resten av folket att tacka för två fantastiska månader. När jag kommer hem till Sverige har jag en till familj att tänka på. Min kenyanska familj som innehåller mer än 100 personer.

Självklart står vissa av dessa människor mig närmre, det finns de som har gett mig så mycket kärlek så mitt hjärta snart inte ryms i min kropp längre. Min syster Ann och mina bröder Kimani, Joseph och David kommer alltid att finnas i mina tankar. Och förhoppningsvis ses vi igen i framtiden. Jag kommer att sakna deras kramar, pratstunder, skratt, skämt, leende och mycket mycket mer. Mina kära high schoolers Paul och Joel får mina smilband att arbeta varje gång jag ser dem. Min otroliga vän Samuel har flera gånger om bevisat för mig hur mycket en person kan göra för en annan. Att en kille som går i sjätte klass kan vara så öppen, mogen och ärlig är helt makalöst. Jag har nog aldrig stött på någon som har fått mig att känna mig så uppskattad förr. Denna kille har i brev och pratstunder bevisat att vänskap och kärlek är det finaste på denna jord. "Your love can kill an enemy", det är en mening jag aldrig kommer att glömma. Små killar som Simon och Boaz har enbart kunnat le mot mig för att förgylla min dag. Och tvillingarna Simon och Peter vet alltid vad som behövs för att få alla på bra humör.

Men även de lite blygare barnen som egentligen inte säger så mycket eller visar sig så ofta har visat hur mycket de uppskattar vår tid här på Phyllis, något som vi lägger märke till mer och mer desto närmre slutet man kommer.

Jag har fått ett antal brev av barnen, brev som jag ska förvara på bästa tänkbara stället. Och när jag sitter där i min gungstol om 70 år, så ska jag ta upp och läsa dem och tänka tillbaka på mina kära vänner och min tid på Phyllis Memorial Children´s home. Vem vet, en vacker dag sitter jag kanske här igen. Barnen frågar ofta när jag ska komma tillbaka. Det är lika jobbigt varje gång att berätta att man inte kan lova att det kommer att ske. Men däremot kommer de till Sverige så förväntar jag mig att de kommer och hälsar på mig. Jag önskar innerligt att jag får träffa dessa barn igen och att de kommer att lyckas med sina liv. Jag hoppas att de aldrig glömmer bort mig och det jag lärt dem. Jag hoppas att de aldrig slutar drömma och att deras drömmar går i uppfyllelse en vacker dag.

Jag säger det till barnen och jag säger det till dig som läser detta inlägg: Dina drömmar är manualen till din egen verklighet. Ta vara på varenda dag för du vet aldrig om det blir din sista. Lev, älska och lär. Det finns inga hinder, allt sitter djupt inom dig själv. Hakuna Matata, no worries, inga bekymmer.

Jag kan fortsätta detta inlägg i all oändlighet jag har så otroligt mycket att säga. Men allt har sitt slut och tyvärr är det dags att tacka för mig.

Jag kan helhjärtat säga att jag älskar barnen på Phyllis Memorial Children´s home. Och att torsdagen den 28:e juli 2011, kvällen då vi ska säga hejdå innan vi lämnar barnhemmet morgonen därpå, kommer att bli en av de jobbigaste dagarna i mitt liv.

Det är med glädje och sorg som jag för sista gången i denna blogg skriver:
Hakuna Matata
Lina Almekvist


Kimani, Lina och Ann

Bänkarna i biblioteket är nu gröna och fina

Boaz

Kocken Maurice och Lina

Obama och Lina

Paul

Simonn och Lina

Tack för oss! Lina och Terese

måndag 25 juli 2011

Gudstjänst i Kenya

Hej!

Den senaste veckan har gått fort igen. På lördagen skulle vi ta den tredje gruppen till poolen i Kabarak. När vi äntligen kom dit med barnen så visade det sig att mannen som skulle släppa in oss var sjuk. Så poolen var stängd och det var bara att återvända hem med barnen igen. Det var ju synd eftersom vi redan tagit oss dit, men nu på lördag skall vi ta den gruppen och den fjärde och sista gruppen och simma för sista gången. På lördagskvällen visade vi komedifilmen Babys day out och den gjorde verkligen succé bland både barn och personal som vek sig av skratt. Det var ju positivt eftersom det har blivit bestämt nu att barnen skall sluta se på våldsamma filmer.

På söndagen hade vi en lekdag på fältet uppe vid skolan. Barnen fick välja mellan fotboll, brännboll och stafetter. Det var roligt och bra för barnen att komma ut och leka lite för annars tittar de oftast på film på söndagarna. När vi hade lekt färdigt kom alla tillbaka till matsalen och vi bjöd på saft och kakor.

Biblioteket öppnas igen i början av nästa vecka då alla bänkar och bord är färdigmålade gröna. Nu är det väldigt fint i biblioteket när allt är nymålat och barnen kan börja sitta där igen och läsa sina läxor och biblioteksböcker.

I söndags blev Lina och jag bjudna till två Kenyanska hem vilket var jätteintressant. Runt lunch hämtades vi av grannen Joshua som ville bjuda med oss till kyrkan som hölls den dagen ute på hans gård bredvid barnhemmet. Vi var inte alls beredda på vad som skulle ske och vi blev faktiskt lite chockade när vi kom fram. Där satt det en grupp av äldre såväl yngre människor som skulle ha gudstjänst. Vi satte oss ner med dem i varsin fåtölj och de började kyrkan med sång. De dansade och sjöng och spela på instrument. Trumman de spelade på gjorde sången väldigt mäktig. De levde verkligen sig in i sången och jag satt och rös under hela sången för det var verkligen något annat än att gå i kyrka hemma i Finland.

Här har alla människor verkligen rytm i sig och sjunger med sådan inlevelse så man blir alldeles rörd varje gång man hör sång och musik här. Det spelar ingen roll om personen är 2 år eller 80 år så har de fortfarande samma rymt och rörelse i kroppen. När de hade sjungit så började en i taget att ställa sig upp och säga vad de var tacksamma över eller läste något ur bibeln. Lina och jag kunde också delta eftersom en av männen översatte allt till engelska som de andra sade. Sen var det våran tur att ställa oss upp och berätta vilka vi var osv. Det översatte mannen till swahili så att de som inte kunde engelska också förstod.

När kyrkan var färdig satte sig alla och bad en stund för sig själva. Innan det var dags för oss att gå tillbaka till barnhemmet så blev vi bjudna på chai. När vi kom hem hade vi lekdagen och på kvällen var vi bjudna till Wendo och Shaees på te. Det var också en otrolig upplevelse eftersom de har utsikt över berget och farmen där deras kor betar på. Det var en utsikt som man bara sett på film hittills och jag trodde verkligen inte att det landskapet låg så nära barnhemmet. Vi rör ju oss bara på barnhemmet och vägen till Nakuru och där är det inte så mycket utsikt. Wendo och Shaees var jättetrevliga och vi är väldigt tacksamma över att de bjuder hem oss volontärer dit.

Nästa vecka kommer vårt sista blogginlägg och innan dess skall vi till poolen på lördag och Linas vän kommer hit. Sedan på onsdag är det min födelsedag som vi skall fira med gräddtårta till alla barn och fiskedamm.

Ha det bra!
Kram Terese

(skrivet 21:e juli)

fredag 15 juli 2011

Senaste nytt från veckan som gått


Hej!

Tiden börjar gå fort på barnhemmet. Vi hinner bara stiga upp så är det kväll igen. Måndagar blir snabbt söndagar. Vi börjar bara ha ca 2 veckor kvar på Phyllis och det märks både på oss volontärer och på barnen. Vi spenderar verkligen all tid vi har med varandra. Den senaste veckan har jag och Lina spenderat tid i biblioteket och målat om borden och bänkarna. Nästa vecka borde det vara färdigt och då är borden och bänkarna gröna och det fina datorbordet som Uncle Sammy och några high school pojkar har gjort är gult. Vi har haft roligt när vi målat och spelat musik vilket har uppskattats av eleverna som har kommit ner dansande från skolan på lunchrasten. De har dansat en stund och beundrat de nymålade borden.

Efter skolan har vi spenderat tid med barnen. Vi har haft biblioteket öppet vilket fungerar mycket bra. Det är fler barn som lånar böcker nu och inte bara bilderböcker utan även tjockare böcker. Efter middagen har jag läst sagor för de yngre barnen och de har börjat förstå och säga lite engelska ord nu så det betyder att det är bra att läsa för de på engelska innan läggdags. Efter det har jag pratat och sjungit med de äldre flickorna i deras sovsal. Slutligen har vi varit i pojkarna sovsal där det är liv och rörelse innan läggdags. De senaste kvällarna har jag och några andra pojkar spelat sänka skepp vilket de tycker är mycket roligt. De har även fått låna min telefon och spelat ett spel på den så nu är det full tävling om vem som skall slå nästa rekord. Annars har vi bara suttit och pratat med pojkarna som tycker det är mycket roligt när vi umgås med dem innan läggdags.

Det börjar som sagt märkas att tiden för oss på Phyllis snart är över. Många av barnen som kanske inte pratat så mycket förut kommer nu fram och vill visa sina läxor eller spela spel eller vadsomhelst för att umgås en stund med oss. De har också börjat fråga hur vi skall hålla kontakten sedan och vill ha våra adresser. Det kommer att bli svårt att lämna de fina barnen som vi har fått bra kontakt med men det positiva är att datorerna håller på att installeras och när det är klart så kan vi ha e-mail kontakt med barnen. Kanske även skype med webbkameror. Lina har haft lite dataundervisning med några ur personalen eftersom kontorsdatorn fungerar nu.

För en tid sedan frågade jag barnen om det är något de vill göra så länge vi är här. De ville att vi skulle ha picknick. Så den här söndagen skall vi ha en picknick ute på fältet vid skolan efter kyrkan. Vi skall kalasa på saft,kakor, muffins och leka lekar. På lördagskvällen kommer vi att titta på en komedifilm, ensam hemma. Det har visat sig att barnen föredrar filmer där de slåss och skjuter människor. Nackdelen med detta är att främst pojkarna på barnhemmet börjar leka med varandra så som de sett på tv vilket betyder att de slåss på skoj. Det är inte bra eftersom när de äldre pojkarna gör det så börjar tom det yngsta barnen att sparka varandra. Så nu på lördag skall vi försöka fånga deras intresse med en komedifilm och hoppas de tycker om den och börjar intressera sig för andra filmer med minde våld i.

Det här var nytt för den här veckan!
Terese Backlund

tisdag 5 juli 2011

Den perfekta volontären

Habari!

Jag och Terese har valt att skriva ett gemensamt inlägg idag. Ibland kan det vara svårt att bestämma sig för vad man ska skriva om, då vardagen på Phyllis ofta är densamma (med små ändringar beroende på aktiviteter). Vi skulle kunna skriva om hur det var när vi tog barnen till poolen i lördags. Om lekdagen i söndags då vi introducerade leken "hela havet stormar", som har blivit den nya favoritleken på Phyllis. Eller så hade vi kunnat skriva om brödbakningen i lördags som fick personalen att vika sig av skratt. Men mer än såhär tänker vi inte nämna om detta. Istället kommer dagens inlägg att handla om ett ämne som berör oss väldigt mycket.

Nämligen livet som volontär. Hur skall man vara som en perfekt volontär?

Det är en väldigt bra fråga, som har tusen olika svar. Först och främst vill jag förklara för er hemma i Sverige hur en dag på Phyllis KAN se ut. Vi vaknar på morgonen, börjar dagen med att hjälpa Maurice i köket genom att hacka kål, lök, tomater, sukuma wiki etc. Vi hämtar vatten, hjälper till i trädgårdslandet, rensar bönor, ärtor och majs. Tvättar och diskar. Hjälper till att servera maten. Följer barnen till skolan och får också tillfälle att hålla i lektioner. Ja som ni ser så finns det en del saker som görs dagligen och som är valfritt för oss volontärer att göra. Förutom dessa sysslor så finns det även över 100 barn att leka med och ett helt område att ordna om man så vill. Jag och Terese ska till exempel måla om alla bord och stolar i biblioteket och datorsalen denna veckan.

Men tillbaka till den stora frågan. Hur är den perfekta volontären?

Mitt svar på den frågan är att det inte finns någon volontär som är perfekt. Alla väljer hur man vill spendera sin vistelse här, man är ju trots allt här för sin egen skull. Jag anser att en bra volontär är en som vågar se sina egna styrkor och svagheter. Har man inte möjlighet att ge 110% till 108 barn 24/7, så gör man inte det. Vill man ta två lediga dagar i veckan till att åka till Nakuru (som dessutom inte är helt lediga, då man bland annat köper saker till barnhemmet, bloggar, skickar viktiga mejl, samt tar reda på information inför kommande aktiviteter etc.). Väljer man att ta två sådana dagar i veckan för att hinna med allt och även för att suga åt sig ny energi eller bara för att få ha lite egen tid för sig själv, ja då tar man den tiden. För om de få timmarna kan göra så att du trivs bättre och kan ge mer, då har du gjort ett val som förbättrar dig som volontär (enligt mig).

Det är ingen mening att försöka efterlikna någon annan eller att tillfredsställa andras behov om man själv inte känner att det är rätt. Det viktigaste är att vara ärlig mot sig själv. Ställa sig frågan: Vad klarar jag av? Vad gör mig glad? För om jag inte är glad och känner att jag kan gå in helhjärtat med mina projekt, då märker både personalen och barnen det väldigt snabbt och då försämras vistelsen här.

Vissa dagar är oerhört tuffa här på Phyllis. Det finns de tillfällen då man förstår hur bra vi har det hemma i Sverige. Vi har föräldrar som dagligen säger att de älskar oss. Vänner som finns där i alla lägen. Lärare som hjälper en att förverkliga sina drömmar etc. Självklart gäller inte detta alla, men jämför man med barnen på barnhemmet så ser Sverige ut som min beskrivning. De flesta barnen på Phyllis har inga föräldrar som ger dem den uppmärksamhet de behöver. De har inte alla tillgångar som vi önskar att de skulle haft. Men de har vänner. Många vänner...

Jag anser att Phyllis är en bra plats att växa upp på. De har tak över huvudet, tillräckligt med mat och någon att prata med om dagarna. De går till och med i skolan. Men, det var först när jag såg en finsk flicka (Terese) gråta som jag insåg hur tufft det måste vara att leva på detta sättet.

Det finns en ung tjej på barnhemmet som jag fattade tycke för redan vid dag ett. Denna tjej är väldigt gullig mot oss volontärer, men när vi ger uppmärksamhet till ett annat barn i samma ålder så blir hon elak mot det barnet. Något som Terese tårar gjorde mig väl medveten om varför. Jo, för att den uppmärksamhet och kärlek som hon får utav oss och personalen är den enda denna flicka får av en vuxen människa. Jag vet inte om hon vet hur det känns att bli älskad. Jag tror inte att hon har fått höra orden "jag älskar dig" eller "Nakupenda" som det så fint heter på kiswahili.

Jag är medveten om att barnen på barnhemmet inte behöver bli räddade. De har det bra här. Men jag känner ändå att den dagliga kram jag ger till dessa barn uppskattas och behövs. Man behöver inte alla saker i världen för att bli lycklig. Du kan spela fotboll utan ett mål med nät. Du behöver inte ett gummiband för att hoppa "in-apart", du kan knyta två linor. Men något du behöver är närhet, en äkta vän, en kram eller ett leende.

Jag anser att jag redan har växt som både volontär och person och jag har väldigt många att tacka för detta. Men främst en tjej som jag förhoppningsvis kommer att behålla som en nära vän resten av mitt liv. Nämligen tjejen som nu ska fortsätta detta inlägg...

Hakuna Matata
Lina Almekvist

När man är på Phyllis som volontär så kan det hända att man känner sig ganska vilsen och otillräcklig ibland. Åtminstone jag. Det är så många barn och man tror att man skall lära känna alla barnen och ge hundratjugo procent av sig själv hela tiden. Jag har nu insett att för så kommer det inte att bli så. Jag pratar med alla och leker allmänna lekar och läser sagor i sovsalarna osv. men då finns det vissa man kommer närmare. Det märker man när någon kommer med sin lilla påse med bilder och brev i från sin tid före Phyllis. När de vill berätta om sina syskon som kanske är vuxna idag och bor på annat håll. Eller ett foto på sin hund de hade som liten. Det är då man känner sig lyckad som volontär när ett barn anförtror sig åt en med sitt förflutna. Det värmer verkligen och betyder mycket när ett barn vill öppna sig.

De första veckorna är det för det mesta ytligt och man frågar namn, ålder, intressen osv. Nu börjar man känna sig lite mera hemma på barnhemmet och stressen har släppt lite. Med stress menar jag frågor som "vad skall vi hitta på i helgen, nu slutar barnen skolan nu måste vi vara över hela stället och prata och skratta med alla, vad skall vi baka, när skall vi ha disco osv." Jag har också insett att det inte finns någon regelbok för hur man skall vara som volontär. Det avgör man själv. De allmänna aktiviteterna är ju självfallet det som alla volontärer kan göra, simning, lekar, filmkvällar osv. Men det jag menar är hur man är under tiden mellan aktiviteterna. Det är det man måste komma underfund med själv. Jag personligen sitter gärna med en eller flera barn och pratar på kvällarna och det är då man kommer närmare dem. Volontärer är också olika människor med olika personligheter så nu när jag är här så pratar jag lite mer med vissa barn och när nästa volontär kommer så kanske den pratar mer med andra. Det viktigaste för mig var när jag insåg att jag skall vara mig själv. Visst är det bra att få råd av tidigare volontärer men slutligen så är det min resa och min upplevelse på barnhemmet och om man skall mäta sig med andra så blir det inte bra.

Som sagt så har det varit lite flummigt och vilset de första veckorna men nu börjar jag hitta rutin i vardagen och börjar känna mig säker i min roll som volontär. Det som stärker mitt självförtroende här är när ett barn säger att de vill att man skall stanna längre eller komma tillbaka till barnhemmet en annan gång. Då blir man verkligen lycklig och känner sig uppskattad. Jag har ett exempel på det här. De äldre flickorna är de som kan vara lite knepiga att få kontakt med. Jag vet inte om det är för att de förstår att man kommer en stund in i deras liv och sedan försvinner igen. Det är även alltid samma frågor vad de heter osv som förmodligen varje volontär börjar med i sina första konversationer. Nu är det en flicka som jag har försökt prata med ibland men hon svarar oftast kort och avvikande. Men för någon dag sedan började vi att prata och jag nämnde att jag kommer att lämna barnhemmet i slutet av juli. Det var då mitt hjärta tog ett glädjeskutt när hon tittade in i mina ögon och sade allvarligt: "I'm really gonna miss you when you leave us. I hope you come back someday." Det här är vad jag anser är att lyckas som volontär, när man hör de orden.

Jag har också tidigare nämnt att jag gärna leker med de yngsta barnen och det gör jag verkligen så ofta som möjligt. De förstår ju inte riktigt vilka vi är och när vi åker hem så kommer de inte komma ihåg oss på samma sätt som de äldre barnen. Men det är också de som förgyller ens dagar här när de vill att man skall komma och natta dem när de skall lägga sig eller när de kommer springande på morgonen och sträcker sina armar och vill upp i famnen. De ger jag gärna så många kramar till som möjligt under en dag för det slog mig för några dagar sedan och det slog mig så hårt att jag började gråta. De har inga föräldrar, de får inte den närheten som barn får i Finland och Sverige. Därför har vi volontärer en viktig roll att ge dem kärlek och trygghet så att dessa barn också för det när de växer upp. Men då måste jag också nämna att barnen till varandra är helt otroliga att visa varandra kärlek. De går ofta och håller varandra i hand och tar hand om varandra. Det är väldigt fint att se att de har en stark sammanhållning på barnhemmet. Men som sagt det är när man hör uppskattande meningar och får kramar av barnen, det är då man känner att man gör något bra på den här resan.

Kram Terese Backlund