Årets två största nyheter

Goddagens!

Är det ett blogginlägg ni inte ska missa detta året, så är det det här. According to my opinion.

Det är nu vecka 21 och nya vindar blåser på Phyllis Memorial Childrens Home. I lördags planerade jag att skriva om veckans lokala friidrottstävlingar och vårt fortsatta arbete i biblioteket. Och när jag planerat att skriva nånting på bloggen två dagar innan. Ofta mer än sällan blir så håller det.

Men... den här veckan, vecka 21, landade kanske årets två största nyheter (det får ni avgöra själva) och jag ska försöka återberätta dem Augustpris style. Försöka.

Vi släpper bomb nummer ett.

Maragia... Mannen, myten, legenden, som arbetat på Phyllis de fem senaste åren, från 2006 till 2011. Han Var barnens bästa vän och många volontärers stora bollplank. Han ägde skrattet, han var förtjust i svenska damer (vem är inte det?) och han var sämst i världen på att pruta. Förde man en diskussion med honom drog han till med "seeeriousssly" och "That would be nice, that woud be ver, very, very, very niiiice". Maragias standard fraser.

Han har nu valt att sluta arbeta på Phyllis Memorial. Det var ett drama värt Skilda världar och förtjänar att omnämnas i enbart klyschor. Tyvärr kan jag bara ett litet antal. Men tiden med Maragia utvinner iallafall en klyscha (som jag kan)... bättre sent en aldrig. Maragia var (och är, såklart!), enligt mig, en drömmare. Han drömde om Sverige, om universitet, om att gå på det där caféet som många volontärer besöker i Nakuru och kunna betala för sig själv. Om körkort och om att äga en kostym, listan kan göras lång. Få av dessa drömmar känns omöjligas. Kanske enbart den drömmen han hade om att gifta sig med en svensk kvinna plus en kenyansk kvinna (MEN om du känner dig villig så har jag numret). Och de diskussioner som jag och Torbjörn haft med honom så har vi påpekat att för att nå vissa drömmar måste man göra uppoffringar.

Maragia valde att offra Phyllis.

Och jag tycker inte det var ett konstigt val. Tyvärr är det så att som socialarbetare på ett barnhem (de flesta skulle jag tro) finns det inte så många möjligheter till avancemang. Med 25 år och drömmar så nöter det faktumet på en. Jag är glad för honom. Hans nya jobb ger honom förhoppningsvis möjlighet till att studera på universitetet, och det vill han... mycket. Vi får hoppas det. Vi hoppas också att det kommer in en lika bra socialarbetare och fyller Maragias skor. Så jag torkar bort tårarna på mig och barnen och tar ton och önskar dig lycka till. Oliver och gänget.

En mjölig Maraiga efter Silly Sports Olymics

Nästa bomb!

Elen är här!

Yepp, yepp, yepp, Igår (läs tisdag den 24 maj) kom ett stort (för stort, hur många kenyaner behövs... o.s.v) gäng spänstiga, stiliga och fullvuxna män från Kenya Power Lightning Company och svetsade och bankade med hammare och svetsade upp en sprillans ny transformator (Ja, den sken). Och som vi har väntat, i närmare 2 1/2 månad har den varit på väg. Dörrar öppnas!

Nu kan vi ha dataklasser och kidsen kan ha mailkontakt med sina special friends (faddrar) och volontärer (Ja, internet var även det en dörr). Det kommer tittas på TV utan ett brummande generator ljud i bakgrunden (som John Maina överlyckligt påpekade). Vilka partyn det kommer bli! Diskoljus, någon? Vi har ett kylskåp + frys som bara står och väntar på att blir nerkylt. "Göra is expriment" dörren är redo att öppnas. Och såklart bekvämligheten av att slippa åka ner till Kampi ya Moto när diesel står på inköpslistan. Att vara volontär nu är ju ännu mer lyx än tidigare (socialt lyx). Phyllis livet kommer nu att förändras. Hela året ska dörrar öppnas! Många dörrar!

Transformatorn installeras!

Nu till rutin.

Biblioteket byggs det vidare på och det blir urläckert. Jag åker till Nairobi, tar med mig Torbjörn och Julia, också!. Sen vidare till en brutal bestigning av Mt. Kenya och sen tillbaka till Phyllis. Tar med mig ett kvitto på böcker för 1500 kr (tack, farmor och farfar, älskar er, barnen med) som borde finnas i Nakuru, skickade från Nairobi, också! Vi målar ditt två blackboards för strölektioner samt datalektioner, bygger en 4 meter hög bokhylla som ska fyllas (Ja den ska fyllas) och ett litet prisskåp.

Bygge i biblioteket

Friidrott har också varit på agendan och vi volontärer följde med som Phyllis mer påklädda cheerleaders till Kipsyenan för att spana in våra flitiga tävlanden. Två gick vidare till distrikt mästerskapen i Kabarak, tyvärr tog det stop där. Respektive kom 3:a i sina grenar, Samson i 200 meter och Simanza i kula. Vad är det man säger? Andra platsen förlorar man och tredje platsen vinner man. Samson får en ny chans nästa år.

Sen avslutar vi med ett stort adjö till Julia som nu avrundar sin sista vecka på Phyllis. Tiden har gått fort (klyscha) och det strilar nog några tårar när vi på fredag ger oss av. Jämt fördelat mellan Mzungo kvinna och Phyllis Flickor. Även där torkar vi tårarna och önskar henne lycka till! Oliver och gänget.

Kram Oliver, hörs om två veckor (då från Torbjörn)

Silly Sports Olympics

Då är det dags att vinka adjö till Phyllis. Kanske är det ett hejdå, eller kanske ett på återseende. Tiden får utvisa, men jag gissar på det sistnämnda. Senast igår sa jag till Torbjörn att jag vill inte skriva någon himla klyscha om hur snabbt tiden har gått, men faktum är att det är ju precis det den har gjort. Sex veckor har gått sedan jag först satte min fot på Phyllis. Det känns ofattbart att detta fantastiska äventyr nu närmar sig sitt slut, men samtidigt har jag upplevt så otroligt mycket. Tiden har gått fort men jag känner inte på något sätt att den har runnit mig ur fingrarna, eller ånger över saker jag inte hunnit göra. Jag har hunnit med mer än vad jag vågat hoppas på så kort tid. Jag har lärt mig otroligt mycket om den fantastiska afrikanska kulturen, men även om mig själv. Jag har mött så många eldsjälar och medmänniskor som jag aldrig skulle mött annars. Jag känner att jag har fått en riktigt god relation till barnen och personalen, jag känner att jag har bjudit på mig själv och att jag fått mycket tillbaka. Det känns otroligt skönt att med handen på hjärtat kunna säga att jag är absolut nöjd med min tid här. Ingenting var som jag hade tänkt mig, det var helt annorlunda allt jag förväntat mig. Men absolut lika bra om inte bättre!

Jag skulle kunna avsluta med att summera min tid här, mina tankar upplevelser och känslor. Men det tänker jag inte. Istället berättar jag om min sista helg här. I lördags fick jag slåss om ugnen och brödformarna med Torbjörn. Äppelkaka stod på schemat. Vad jag har förstått så är äpplen lite av en exklusiv frukt här i Kenya och många av barnens favorit. Så en äpple-kanel kaka tyckte vi kunde passa bra till lördagens filmmys. Hjälp med kakbaket fick jag av Jacinta och Stacy! Sammy berättade att det var "by far the best thing he had ever eaten". Så jag har lovat att göra om det en gång till innan jag åker hem!

Barnen tittade på Sagan om ringen, som vi hittat i Nakuru samma vecka. Vissa tittade med lite skräckblandad förtjusning och det var nog tur att Torbjörn och Oliver haft sin lektion om specialeffekter i film helgen innan. Andra var superimponerade och frågade efter nästa film innan de ens tittat färdigt på den första!

Söndagen hade vi planerat lite aktivitet. Vi kallade det för "Silly sports Olympics". Tanken var att det skulle vara ett roligt komplement till de atletics-games som några av barnen tävlat i veckan som gått. ”Silly sports olympics” omfattade säckhoppning, springa med en sked med en potatis på i munnen, irländsk julafton samt att fiska upp en apelsin med tänderna ur en hink vatten, och sedan på samma sätt plocka upp en bit godis ur en skål med mjöl.

Denna aktivitet planerades omsorgsfullt. Rekvisita inhandlades, priser köptes och allting planerades i minsta detalj och banan ställdes upp med god framförhållning. Men det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Det blev väldigt mycket TIA. Maragia (socialarbetaren) släppte bomben om att han ska lämna Phyllis en stund innan. Barnen var jätteledsna men ville ändå leka. Vi tänkte att det var ju åtminstone ett bra avslut för Maragia att få göra något roligt med barnen. Så vi körde på. Säckhoppningen var först ut och det blev många goa skratt.

Men att tro att man skulle kunna hålla organiserade lekar var lite väl optimistiskt, att sedan tro att man kunde hålla organiserade lekar med mat var bara naivt. Potatisen från stafetten försvann innan jag hann blinka. Apelsinerna likaså. Och när det gick upp för barnen att det var godis i mjölet utbröt hysteri. Alla kom springandes på en gång och slogs om bitarna. Medan vi försökte styra upp det hela blandade några av barnen ihop mjölet med vattnet och satt och åt den kladdiga smeten med skedarna från potatisstafetten. Då kastade vi in handduken och gav upp. Det hela blev med andra ord inte som planerat, men vi hade roligt. Och i slutändan var det ju i alla fall det som var meningen. Spelar egentligen inte roll hur allting artade sig, vi ville ha många skratt och det fick vi.

Nu ska vi ge oss iväg och shoppa en masa grönsaker, på torsdag och min sista kväll ska barnen bjudas på grönsakssoppa deluxe med Torbjörns grymt goda hembakade bröd.

Tack till barnen och personalen på Phyllis som har fått mig att känna mig välkommen och som en i familjen här. Tack för att ni har öppnat er, bjudit på er själva och gett mig oförglömliga minnen från Afrika. Jag kommer sakna skratten, sången, musiken. Jag kommer sakna frukosten med Oliver och Torbjörn på morgnarna. Jag har trivts super med dem, med den här härliga duon jag haft som roomies, och jag tror att de volontärer som kommer efter dem får väldigt stora skor att fylla. Jag behåller dem en vecka till för en liten mini semester a la Nairobi/Mount Kenya innan jag flyger hem till Sverige och de återvänder till Phyllis.

Tack för den här tiden.

KRAM JULIA

Busfröet Ruth

Hur är livet i Kenya?

- Can you name any famous actors?

Tystnaden bryts bara av enstaka obekväma skruvanden på träbänkarna.

- Ehh…. Dolph? yttrar någon med svag, tvehågsen stämma.

- Dolph?! Dolph Lundgren?! utbrister vi förvånat.

- Yes.

Exakt vad Dolph gjort för att förtjäna att nämnas först är för oss ett mysterium men först var han och tämligen ensam likaså.

Det var ett bra tag sedan vi konstaterade att vår och ungarnas filmsmak är totalt väsensskilda. De gillar verkligen de nigerianska häxkonstfilmerna med sina (i vara ögon) mediokra skådespelarinsatser, specialeffekter, kameravinkar och handling. Det är väl en fråga om kultur, men även om vanligt sunt förnuft och kunskap om vad film är och inte är.

I lördags fick de barn som närvarade bland annat lära sig att film är:

• På låtsas.

• Fullt av klipp och trick.

• Seriebilder som visas i snabb följd.

Inledningsvis var lektionen tämligen sparsamt besökt men sådär 20 minuter efter utsatt starttid satt drygt 40 individer bänkade. Störst skrattsalvor drog vår egenkomponerade film på en flaxande Maggie framför utedassen med en inritad bomb som bane. Nästa steg blir att göra en spelfilm med barnen. Manuset är fortfarande i embryostadiet men kommer troligtvis att innehålla familjedrama, zombies eller ensamma brevbärare. En vanlig dag på Phyllis helt enkelt.

“Hur är en vanlig dag där borta?” är för övrigt den frekventaste frågan jag får från släkt och bekanta. Jag önskar att det fanns ett enkelt svar, men det beror för det första på vems liv du menar. I Kenya talar pengar. Som vit placeras du i facket “Har mycket pengar” och det har du, oavsett din situation i Sverige. Barnen vet det. Likaså gatuförsäljarna, polisen och mannen på gatan. Alla vet det och även om du gillar det eller ej kommer det alltid att prägla dina interaktioner med samhället. Pengar öppnar dörrar i ett land där ingenting är gratis men allt går att köpa. Oavsett om du är villig att betala eller ej ges du andra förutsättningar för att du är vit.

Är du Kikuyu, Kisii, Masaii eller tillhör någon av de 40 andra stammarna bemöts du på ett annat sätt. Diskrimineringen är, enligt de kenyaner jag själv talat med, omfattande. Arbetsposter tillsätts stamvis, presidentkandidater från vissa stammar kommer aldrig att ha någon chans. Det är ett splittrat folk i en ung demokrati, se bara på oroligheterna efter valet 2007. Någon har sagt att livet är ett spel. Att leva i Kenya är i så fall att spela ett högrisk hasardspel där reglerna är oklara, orättvisa och inte gäller dig som har rätt kontakter och pengar. Vinsten är stor men få vinner och inte alltid välförtjänt.

Vuxenlivet i Kenya är i lite högre grad än i Sverige en tävling. Det är barnen på Phyllis också väl medvetna om. Utan goda resultat i skolan ser många ingen framtid. Så länge de är kvar på Phyllis är de dock omgivna av en skyddande mur mot denna tävling. Tack vare alla givare och engagerade i Sverige får dessa ungar chansen att vara barn. Det tror jag är viktigt för ett friskt samhälle.

Några tävlingsmoment i vardagen tror vi emellertid är bra för dem. I veckan har vi avslutat Phyllis Flag Competition (flaggtävling). Det vinnande bidraget designades av Michael Kemboi och ska, efter att det sytts upp, följa med oss till Mt. Kenya nästa vecka.

Friidrottstävlingar har de också ställt upp i den gångna veckan. Tretton av barnen på Phyllis Academy gjorde så bra ifrån sig att de blivit uttagna till nästa deltävling i Kipsyenan. Spännande. Mer tävlande ska det också bli. Världshistoriens första LAN på Phyllis går av stapeln på söndag. Ungarna är inte så vana vid datorspel, men "Achtung die kurve" ska de nog klara av. Ladda ner det du också, bjud hem 93 datorsvultna ungar, låt dem dela på tre datorer och du kommer förstå precis hur vi har det här borta.

Torbjörn

Det vinnande flaggförslaget

Phyllis friidrottslag

Friidrott i Kabarak

Picknick!

Vad är det mysigaste man kan göra en solig söndagsförmiddag? Svaret är picknick. Men att hålla picknick för nästan 100 barn kräver sin lilla förberedelse för att kunna genömforas. Så vad behöver man inför en picknick? Tid, plats, aktivitet och fika.

Efter att ha resonerat om saken kom vi fram till att förmiddagar är det säkraste valet eftersom vi fortfarande befinner oss i regnperioden, om än i slutet av den och eftermiddagarna är därmed lite osäkra. Barnen var inte precis svårövertalade när det kom till att byta ut porridge (förmiddagsgröten) mot picknick med saft och banankaka.

De flesta av barnen hade aldrig varit eller ens hört talas om picknick så det ställdes många nyfikna frågor sedan skylten om söndagens picknick kommit upp. Dagen till ära var alla barnen fint klädda i sina skoluniformer. Söndagskyrkan hölls ovanligt tidigt och ceremonin blev ovanligt kort då barnen var ivriga att trampa iväg.

Då kommer vi till valet av picknickplats. Jag tror inte att någon som varit på Phyllis har missat att besöka våra härliga grannar Wendo och Shaees som gärna bjuder in till en kopp te då och då. De som varit där vet också att hos dem hittar man den mest fantastiska utsikten och stora rymliga ängar att leka på. Med andra ord en perfekt plats för picknick. Såg ganska häftigt ut när ängarna fylldes av ett gulblått gäng på nästan 100 personer.

Med så många barn är risken farligt liten att man skulle drabbas av tristess. Slacklinen spändes upp mellan två träd. Fotbollen rullades fram och brännbollsbanan sattes upp. Aunti Maggie tog dessutom med ett stort gäng på promenad/sightseeing och resterande barn satt och njöt av den fantastiska utsikten.

När barnen lekt sig trötta och hungriga var det dags för fika. Barnen var lite skeptiska till vår banankaka av två anledningar. Den största var att de trodde med stor besvikelse att då vi bakade banankaka skulle de inte få Torbjörns goda hembakta bröd med vår egenkokta morot/ingefära marmelad på söndagsmorgonen. Så var självklart inte fallet, Torbjörn bakade bröd som vanligt i alla fall! Den andra anledningen till en viss skepticism var att de faktiskt hade älskat chokladkakan de fick förra gången. Så varför byta ut den mot något som vi inte visste om de gillar? Men vi insisterade på att det var bra att prova något nytt. Vilket var tur för de tyckte den var jättegod, och en hel del föredrog den till och med framför chokladen.

Att baka 25 banankakor i en halvkass ugn var dock en utmaning. Jag kan ärligt säga att jag aldrig tidigare bakat någonting som krävt 50 ägg och 60 bananer. Kimani hjälpte mig att röra ihop den gigantiska smeten, och passade samtidigt på att lära sig lite om att baka kakor. Det här med att elda i ugnen och lyckas hålla rätt temperatur visade sig inte riktigt vara min grej, men Sara och Maggie hjälpte glatt till. Till denna fantastiska kaka serverade vi i runda slängor 30 liter saft!

Tiden bara springer iväg här och nu börjar jag med sorg beta av min sista vecka på Phyllis. Hörs snart och för sista gången.

Kram Julia

Auntie Sarah och Maggie

På väg på picknick!

 

Slackline

Vila

Underhållning i sovsalen

Hej!

Som ni redan läst är vi nu fem hundar fattigare efter en väldigt tragisk natt. Men barnen på Phyllis sörjde inte länge och nu är vardagen åter igen. Barnen kämpar på med skolarbetet, och i min mening har de väldigt mycket läxor. Jag kan inte minnas att jag i den åldern hade såa mycket hemläxa efter så långa skoldagar.

De mindre barnen har dock lite mer fritid om kvällarna. Så något jag snappat upp från Oliver (som brukar läsa för småtjejerna på kvällen) är att smyga in till tjejernas sovsal efter ugali-måltiden. Där är det alltid fullt liv med spring och skratt. Jag upplever tjejernas sovsal ibland lite som ett lekrum, det är så härlig hjärtlig stämning. I en säng spelas det fia med knuff, i en annan läser de lite äldre för de mindre, i en hörna dansas det, i en spelas det trummor på deras väskor och i en annan sitter ett gäng och putsar sina skor samtidigt som några jagar varandra runt sängarna i full fart. Med andra ord, så är sovsalen en riktigt rolig plats.

Något som har börjat hända när jag kommer in är att det tystnar lite, sen kommer tio flickor fram och drar med mig till en av sängarna och bokstavligt sätter mig ner och ställer sig runt om och beordrar mig att sjunga. Vilket jag såklart gör! Jag minns inte hur det började, men jag har blivit lite som en radio i tjejernas sovsal tror jag. Ibland lyckas jag få dem att sjunga med mig, men oftast sitter de bara i en ring och lyssnar. Jag hinner knappt hämta andan mellan sångerna innan de ropar in nästa beställning! Barnen köar för att välja låt och sen sjunger jag tills jag inte har någon röst kvar, och det brukar vara ganska ungefärligt med när det kommer en aunt och säger att det är dags att släcka ner för kvällen. Jag har nog fått den största fanclub jag någonsin kommer få och barnen undrar när jag ska släppa min egen skiva i Sverige (vilket absolut inte kommer hända). Två av barnen har även bett mig att vara så snäll och komma tillbaka när det är dags för giftermål så att jag kan sjunga på deras bröllop! Jag tar det som en komplimang!

Igår följde jag med Maragia till en internatskola för att betala skolavgiften till en av barnhemmets grannars barnbarn och samtidigt få chansen att träffa henne. Där sprang vi även på några av Phyllis barnen, som mottog oss med oändligt många kramar. Lite hemlängtan hade de och tycker att det känns väldigt långt tills de får komma hem i augusti.

Efteråt bjöd Torbjörn, Oliver och jag ut Maragia och hans vän Mercy på restaurang. Ett av samtalsämnena blev födelsedagar och Maragia berättade att han inte firat en enda födelsedag i hela sitt liv. Så när han gick till toaletten slog vi tre ihop våra kloka muzungohuvuden och bestämde att vi skulle fira den idag, rätt dag eller ej. Så jag smög iväg och beställde tårta. När vi ätit färdigt släcktes salen ner och in kommer tre skönsjungande servitriser med tårta och ljus till en förvånad men lycklig Maragia!

Vi hörs! Kram Julia



Inte helt ofarligt!

Jag vet inte hur länge ni har följt bloggen, men om ni läser lite längre ner på denna olivgröna sida (sammanträffande? Yes!), så kan ni läsa med era nyfikna ögon att jag rekommenderade att hålla er undan från före detta gravida hundar. Nu kan ni komma fram ur ert utrymme under trappan. Denna gravida hund + ungar + två onämnda hundar har lämnat detta jordeliv. Anledningen var att en mindre hund med diagnosen rabies började tugga på vår lilla hundkoloni en natt. Hundarna fick tas bort och numera bor de i himmeln. Jag tycker att det var fruktansvärt och ingen av oss med svensk bakgrund (även en del med kenyansk) sov något vidare den natten. Allt detta får lov att skrivas in i dokumentet T.I.A i mappen Phyllis Memorial. Men vi hedrar iallafall hund kolonin med att trycka upp en bild av valpen Oliver (inte jag) som tuggar (eller äter) på en redan avliden fågel. Nästa vecka får vi nya.

Kenya bjuder helt klart på mer (för skåningar och göteborgare) ovanliga sjukdomar. Innan mitt och Torbjörns planerade lämningsdatum ska jag försöka publicera en lista av sjukdomar vi har exponerats för på den kenyanska landsbygden. Håll till godo.

Över till roligare nyheter! För alla biblioteksentusiaster där ute (hallå!?) så har nu snickrandet börjat. Skelettet av vad som kommer vara en vägg inom den närmare tiden är färdigt och ser najs ut. Alla böcker är katalogiserade och fint inskrivna i gröna "välkomna till mellanstadiet" skolblock, senare hamnar de i datorn. Lånekorten är klara och ligger just nu framför mig utskrivna med en tveksam svartvit skrivare. De ska senare idag plastas in och signeras av varje individ som har slagit läger på Phyllis mellan åldersgrupp första klass till sista klass. På fredag ska vi iväg till ett lokalt snickeri, i skala mindre, och beställa sprillans nya bokhyllor. Färg (vit) till väggen köps in nästa vecka och planscher av typen "Birds in Kenya" eller " World in colors" hamnar också i kundvagnen vid detta tillfälle. Gai! Jag hoppas att det funkar. Biblioteket innehåller lysande titlar som "How to kill a mockingbird", "Twilight" (sa jag lysande?), ett antal Narnia böcker och idag ska vi fiska upp alla Harry Potter böckerna som borde ha emigrerat från den djupa sjön Nairobi. Vi fiskar efter fler fångster...

Vi hoppas på en liten invigning om kanske två veckor.

Sen kan jag avslöja (inte så exklusivt eftersom det hamnade på vår egen blogg förra veckan) att jag har ett annat, för mig, en liten och smal (hmm, okej stor och tjock) konst elev från den lilla byn Torna Hällestad, stort projekt på gång. Men med risk för ett misslyckande så säger jag bara att jag försöker få till ett möte med Kampi Ya Moto och Sun and Shield skolorna. Önska mig lycka till!

Dessutom till helgen så ska vi ha en filmlektion + att vi ska på en mindre pic-nic med alla ungar. Banankaka och saft kommer finnas på dagens meny, kom vetja!

Kram Oliver 

Summering av påsklovet

I tisdags tystnade Phyllis. Fast riktigt tyst blir det aldrig. Inte ens på natten när barnen sover, för då spelar syrsorna i mörkret och hundarna skäller och morrar åt nattens vålnader. Skillnaden mot samma tid föregående vecka var dock slående. Barnen lunkade tillbaka till skolan, Jacinta flög tillbaka till Sverige och gymnasiebarnen återvände till internatlivet på sina olika skolor. Kvar står vi och funderar över vad som hänt och hur fyra veckors lov kunde gå så fort.

Påsklovsveckorna i siffror:

8 getter

450 chapatis

18 fotbollsmatcher

1 stor pokal

2 tropiska ösregn

4 besök med ungarna i Kampi Ya Moto

83 limpor bröd

10 kg apelsinmarmelad

Påsklovet har varit härligt på så många sätt. Alla aktiviteter: pingis i biblioteket, högläsning i skuggan av träden, dramatiken på fotbollsplanen, utdelning av kläder, fester, påskpyssel, utflykter... Alla samtal: Om Sverige, universitetsstudier, drömmar, vikten av att aldrig ge upp. Givetvis har inte allting varit solsken. Barnen har vinnarskallar stora som luftballonger och ett dåligt resultat i ligamatchen kunde innebära timmar av sura blickar, gnäll om ojämna lag och hot om att sluta spela. Det sistnämnda hotet vittnar kanske mer om någon slags självpennalism utlöst av besvikelsen över sin egen prestation än om en tendens att ge upp så fort någonting går emot dem. Men vi har tagit det på allvar. Många timmar har gått åt till att diskutera varför man ska fortsatta kämpa även om motståndaren kan verka överlägsen till en början. Hoppas den lärdomen stannar hos dem livet ut.

Jacintas sista kväll bjöd på chapatis, get, ris, talangjakt, chokladbollar och en storslagen prisceremoni. Alla dispyter under ligans gång var glömda och även treorna (Memorial United) firades kungligt. Vinnarna (Mugutupu Cheetahs) förärades en stor pokal utöver fotbollsdvd:erna och chokladbollarna som alla fick. Därefter följde en talangjakt där vi bjöds på munspelskonsert, sketcher och dans. Efterfesten varade in till småtimmarna.

Den absoluta höjdpunkten för min egen del inträffade på väg hem från basketutflykten till Kabarak (läs mer om den i inlägget nedan). Ungarna är normalt ganska fåordiga när det kommer till att tacka, men medan vi vandrade på lerstigarna i eftermiddagssolen fick jag plötsligt höra att det här påsklovet var det bästa de någonsin haft. Brödet, marmeladen, chokladkakorna, utflykterna, festerna och fotbollen. Allting lovordades, ingenting glömdes bort. Det var förlösande sköljas över av denna våg av tacksamhet. Ger en större mening åt ens tillvaro här. Rentav den enda meningen.

Med påsklovets slut känns det som något nytt tar sin början. Början på slutet kanske? Plötsligt har vi tid att sortera böcker i biblioteket igen och i morse påbörjades bygget av skiljeväggarna. På lördag ska det delas ut bibliotekskort och om elen dyker upp någon dag går det kanske till och med att fixa ett elektroniskt lager och lånesystem. Vi tvättar våra händer och tar sikte mot nya mål.

Torbjörn

 

Det vinnande laget (Mugutupu Cheetahs) inför den sista dagens matcher

Inte ens naturens krafter stoppar fotbollen på Phyllis

Chapati-stekning en masse

Susan och Joel innan de lämnar Phyllis för nästa termin på gymnasiet

Basket med tjejerna

Då var påsklovet på Phyllis slut för den här gången. Men det är underbart att höra att de verkar haft ett oförglömligt lov, med en massa roliga utflykter och matupplevelser. Igår började alla på Phyllis skolan och idag lämnade de sista high school barnen oss. Nya barn har anlänt (internateleverna som går på Phyllis Memorial Academy), och jag kämpar på med namnen fortfarande.

Jag känner mig otroligt glad som hade turen att komma hit just på lovet. Dels för att jag fått träffa alla high school elever som går på internat i en annan by och dels för att barnen haft så mycket fritid som vi fått möjligheten att fylla med en massa kul! Som en sista aktivitet innan skolan och vardagen började igen tog jag, Torbjörn och Oliver med oss några av de äldre tjejerna till Kabarak och spelade basket. Killarna hade dagen innan varit på en liten tur i Kampi Ya Moto och tittat på fotboll.

Efter att ha varit i Kenya i tre veckor, har jag nu förstått vad alla menade med att det här med att ha bråttom eller passa tider inte riktigt fungerar som det gör hemma. Till sist hade i alla fall alla tjejerna fått lunch i magen, klätt upp sig lite, samlat ihop sig och vi var redo att promenera iväg. Flickorna tyckte det var i längsta laget att gå, och hade hellre åkt matatu. Men vi envisades med att det var skönt att gå. Det var en trevlig promenad, med mycket tjejsnack och sång längs med vägen. Vi hördes nog ganska lång väg där vi kom gående. Jag vet inte vad som uppskattades mest, läsken, kakorna eller basketmatcherna? Hur som helst blev det en riktigt bra utflykt, och tjejerna verkade nöjda. Trots den "långa" promenaden.

Kram Julia

 

En nöjd Maria vilar ut efter lite basketspelande