onsdag 23 mars 2011

TIA och bad i Kabarak!

Vi har vid några tillfällen träffat på några svenskar här i Kenya, bland annat några som arbetar som volontärer för barnhemmets grannes organisationen. Alla använder ständigt samma uttryck när något tar lång tid här i Kenya: TIA = This is Africa!! Detta uttryck har vi inte kunnat låta bli att uttala, vi använder det nästan dagligen. Vi är vana vid Sveriges höga tempo och samhällets effektiva struktur men här i Kenya har man sällan bråttom.

Vi promenerar ut till vägen och ställer oss och väntar på att en matatu (minibuss) ska dyka upp. Det kan ta alltifrån en minut till en timme beroende på var man är, hur många man är och vilket girigt humor chauffören är på. Oftast tar det inte lång tid innan en matatu kommer tutande men man vet inte riktigt säkert. Det finns inga tidtabeller här! Man ska undvika att vara större sällskap då man inte kan räkna med att få plats i en matatu. Många är proppfulla och då menar jag verkligen proppfulla, så man kan retligt nog se ett antal matatus passera innan man lyckas ta plats i en bil. Här är man inte så noga med att följa lagen och vi åker allt annat än säkert när vi är ute på resande fot. TIA! Vi leker oftast leken "hur många personer, kycklingar och rissäckar kan man trycka in i en och samma matatu"!!

I fredags gjorde jag, Maragia och ett av de äldre barnen sällskap till sjukhuset St: Marys. Jag tog med mig en bok, lite vatten och lite godis och tänkte att vi kommer säkerligen stanna och äta lunch någonstans. Det var bara det att jag tänkte inte riktigt på TIA = This is Africa!

Vi lämnade Phyllis tidigt på morgonen, åkte till Kabarak för att betala för simningen (vilket i sig är en helt galen historia som ni kan ta del av längre ner) för att sedan ta oss till Nakuru där vi promenerade genom staden för att ta en annan matatu som åker förbi sjukhuset. Det tog säkert en halvtimme innan matatun var fylld så att vi kunde komma iväg. Sedan tog det drygt ytterligare en halvtimme till sjukhuset. När vi kom fram tog det så klart tid, det är ju sjukhus vi talar om och det kan vi ju inte direkt skryta om att det går snabbt i Sverige heller. Magen hade för länge sedan skrikit högt! Nu är det dags att äta men ingen lunch verkade aktuell på ett bra tag. När vi skulle ta en matatu tillbaka till Nakuru fick vi stå vid vägen i ca en timme innan vi alla tre lyckades ta plats i en trång matatu. Klockan var över 16 när vi kom till Nakuru och då var Therese matt och slak som en blöt vante. LUNCH!!! Fick till slut äta mat innan vi tog sista matatun för dagen hem till Phyllis. TIA!

Den spännande fortsättningen av "projekt simning" fortsätter här. Denna berättelse går också under temat TIA. Nämnde i mitt tidigare inlägg att vi har suttit ner med den man som är ansvarig för bokningen av poolen vid Kabaraks Universitet. Efter 3 timmars förhandling trodde vi att vi gått vinnande ur striden och var överlyckliga. Vi fick ett dokument som sade att vi regelbundet kunde använda poolen om vi bara ringde först. Kanon, tänkte jag! Nu kan barnen verkligen lära sig simma! Men dagen efter ringde han tillbaka och till var stora besvikelse sa chockhöjdes priset med nästan det dubbla. Vi hade då redan berättat den goda nyheten for barnen: att vi skulle åka och simma, allihop!

Vi gjorde flera försök att övertala att den poolansvarige skulle sänka priset men utan framgång. Han gick med på att diskutera det vidare tillsammans med sin chef då man kunde höra i hans röst att han nog hade lite samvetskval kring detta. Vi informerade att vi skulle komma kl. 14 på lördag och söndag och att vi skulle betala det högre priset denna gång då vi inte ville göra barnen besvikna. Han lovade att kontakta poolvakten så att han fanns på plats när vi kom.

När vi efter mycket om och men lyckats transportera 25 barn i tre olika matatu till poolen (fick vänta över 40 min på en beställd matatu) möts vi av en stängd grind! Jag ringer mannen jag pratat mer med i telefon denna vecka än någon annan för att höra vad som är fel. Han sade att han skulle ringa poolvakten direkt så att han kunde komma och öppna. Det tog bara en och en halv timme innan han dök upp. TIA! Detta var tufft för oss tre svenskar att ta med en klackspark medan barnen hade ett fantastiskt tålamod. Väl inne på det lilla poolområdet (nu kommer vi till veckans höjdpunkt) rådde ren och skär lycka blandat med lite spänning och rädsla. Det var magiskt att se dessa barns ansiktsuttryck när de nedtryckta i sina simringar sprattlade runt i vattnet. Var nog en av de starkaste upplevelserna under min vistelse har på Phyllis. Det var bara att glömma att ha någon gemensam simundervisning, alla var så uppspelta och glada att det var omöjligt att genomföra. Vi fick ta en i taget så gott det gick. Som ni säkert förstår så var det här värt allt krångel. TIA är helt ok om resultatet blir så lyckat.

Therese med några glada barn!

Oliver och glada badandes barn!

Trots att jag har skrivit om hur TIA kan reta gallfeber ur en så finns det verkligen en helt underbar fördel! Samma sak som här är nackdel, tempot! Var länge sen jag kände mig sa lugn. Vad är stress?

Har lovat att rapportera om hur det går med införandet av elektricitet på Phyllis och jag kan meddela att just nu står det still. Arbetare har varit här och gjort alla förberedelser, så nu väntar vi bara på att en transformator ska kopplas in. Ingen vet när den kan dyka upp!


Om några dagar får jag och hela Phyllis besök av min mamma och några av mina bästa vänner. Vi hälsar Mamma Ulla, kompisarna Julia, Emilie och deras mammor välkomna till Nakuru och Phyllis. De kommer att hjälpa till att genomföra den stora fest vi ska ha för barnen den 1:a april. Jag skriver mer om den festen i nästa inlägg.

Många kramar till alla Phyllisanhängare

Therese

Och så en bild på slakten, som inte kom med i förra inlägget

Att baka på Phyllis

En stor del av tillfredställelsen med att baka eget bröd ligger i att kunna titta på brödet, precis innnan man skär sin första skiva och veta precis vad som är i. Vilka steg och processer som varit inblandade, varför det sprack upp som det gjorde och varför det är lite bränt närmast luftutblåset på ugnen. Jämfört med att köpa en Pågenlimpa ger det hembakta brödet en känsla av kontroll i en vardag där allt fler moment sker utan att vi är medvetna om dem. Det är ett sätt att ta några kliv bakåt i tid och rum och se helheten i saker och ting. Ett sätt att slippa mellanhänder.

Att baka på Phyllis är att ta den effekten ytterligare några steg. Här finns inga degblandare, inga träslevar, inga plastbunkar. Det saknas måttsatser, vågar och mjölsorter. Rågmjöl? Vad är det? Det utomordentligt fina är att det går utmärkt att baka ändå. När vi bakar frukostbröd i gästhuset blandas degen i en urdrucken och uppklippt 5-liters vattendunk. Vetesurdegen bor i en gammal tomatsåsburk. Man tar vad man har och gör så gott man kan med det.

Ungefar en-två gånger i veckan cyklar Maurice med cirka 40 kg torkad majs till kvarnen. Egentligen är det för väl att vi i Sverige sedan länge slutat ta vårt spannmål till kvarnen för att sedan släpa hem de tunga mjölsäckarna. Hur skulle vi annars ha tid att gå på gymmet, sitta i bilkö och titta på solsidan? Tag mig inte på för stort allvar. Självklart vore det fantastiskt om Maurice istället kunde köpa färdigt majsmjöl i affären och samtidigt avnjuta all den materiella och sociala välfärd och trygghet vi har i Sverige. Till syvende och sist är det nog en oundviklig och nödvändig konsekvens av framväxten av ett rikare och starkare samhälle i Kenya att majsmalning får stryka på foten. En utveckling som jag verkligen uppmuntrar och hoppas på. Men det finns ändå något väldigt fint och naturligt i nuvarande ordning som jag hoppas att de inte helt överger.

Det är fullkomligt fascinerande att iaktta det lilla kretsloppet på barnhemmet. Hönorna som sprätter runt och städar upp resterna efter majs- och risrensningen. Korna som matas med spillet från morgonens kålhackning och ger mjölk i retur. Getterna som slaktas till helgen. Dyngan som sprids på åkrarna. Allting köps och odlas lokalt.

I helgen bakade vi söndagsbröd till barnen. Det är utan tvekan den största deg jag någonsin satt, 10kg. Hur knådar man en sådan? Det gör man inte för hand i alla fall, men med vik- och spanntekniken gick det utmärkt. Resultatet blev bra (se bilden) och uppskattat, men det är förvånansvärt få personer som spontant säger det till en. Egentligen säger väl dock sättet de tittade på och höll i brödbitarna mer än några ord. Så jag känner mig inte särskilt modfälld.


Om ni någon gång ska baka bröd till cirka 100 hungriga barnhemsbarn och personal bifogar jag följande recept:

Fördeg:4 kg vetemjöl
~2.5 liter vatten
3 matskedar (bokstavligen) torrjast
3 nävar salt

Rör ihop och låt stå över natten eller tills bubblig.

Huvuddeg: Fördegen
~1/2 liter vatten
2 kg vetemjöl fullkorn
1 kg vetemjöl
3 nävar salt

Rör ihop och låt vila en timme. Vik och spänn därefter degen tre gånger med en halvtimmas mellanrum. Baka ut till 17 limpor och låt jäsa 1 timme. Grädda i hög värme i 40 minuter.

Torbjörn

fredag 18 mars 2011

Gangsta style och slackline

Jambo!

Okej, kära läsare! Nu har det blivit min tur att höra av mig till er. Dags att prova på min förmåga och spänna bågen.

En och en halv vecka har passerat sedan vi (Torbjörn och jag) gick in genom Phyllis vinröda port. Då med rena fötter, det är dom inte längre, men det spelar föga roll. Eller gick gjorde vi ju inte, utan rullade in med Timothys vita Toyota. Gangsta Style, och just Gangsta style är många av kidsens stora dröm. Den drömmen influeras starkt av deras musiksmak, som inkluderar Hip-Hop, Reggae, RnB och Ragga(?). I söndags fick vi det stora privilegiet att titta på välgjorda musikvideos av hög kvalitet. En av textremsorna som är av det enklare slaget gick något i stil med: "I have a gangsta girls with her gangsta moves, and my gangsta smile with my gangsta moves". Vi kunde inte sluta dansa, och förvisso är det ju kul att dansa, ni som känner mig vet ju att jag gillar det. Men drömmar om gangsta style kan slå fel, kanske ännu mer i Kenya. Så min Ipod, Parus, har fått ta det stora klivet från volontärstugan till matsalen och vidare. Så om fyra månader kommer musikvideorna bestå av allt mellan old school Bob Dylan till Soul/Funk/Reggae i Fat Freddy's Drop till det mer moderna Sascha Funke.

En annat aspekt som länkar ihop det här med musikvideor är att några av kidsen trodde att allt som visades på film var sant. Vilket bland annat bevisade att Jesus levt på riktigt (Passion of the Chirst). För det finns ju inspelat på film. Just dom här samtalen är väldigt givande både för mig och ungarna. Det ska påminnas om att det är kidsen som frågar, och inte vi som berättar. Just nyfikenhet tror jag är grymt viktigt, och Uncle Oliver är mer än glad att kunna ge dem de svar han kan. Så den senaste tiden har vi behandlat allt från att eskimåer inte har en massa hår på kroppen för att hålla värmen eller att det är en fördel att tycka om personligheten på den personen man gifter sig med till att använda kondom när det väl är dags att hålla på med sån business.

Så nu planerar vi in en kamera- och filmkunskapslektion, där vi lär dom allt vi kan om detta ämne. Viktigt är att vi visar dom hur man trickfilmar och gör grundläggande specialeffekter. Om det funkar så sätter vi igång och gör vår egna remake. Resultat kommer isåfall i höst.

Sen kan vi meddela att vi släpade med oss världens succéleksak från London som vi använde oss av i helgen. En slackline, det är ett rep som spänns mellan två träd som man sedan ska balansera på. För att se hur det fungerar i praktitken, kolla in detta youtubeklipp: http://www.youtube.com/watch?v=ZPpDN0coscA. Många av kidsen var riktigt grymma och vi fick nästan alla att delta, till och med några av de äldre damerna. Dock krävs det en extrem vilja för att övertala dem, men det har vi.

Slackline var också anledningen till att vi fick besöka ett Kenyanskt sjukhus för första gången. Befarad bruten arm på Torbjörn resulterade i en muskelbristning. Spännande eller hur?

Kram tillsvidare
Oliver

PS. Om jag har tur kan vi registrera en viktförlust på 2 kg.

Slakt av get och förhandling för möjlighet till bad!

Habari! (hur mår ni?)

Här på Phyllis Memorial är det full fart. Vi volontärer har fullt upp med att lära oss alla namn på de 91 barn som bor här (barnhemsbarn + internatbarn. Vi fixar och donar i köket och försöker att vara Maurice till lags så gott det går. För några kvällar sen satt vi och åt middag i köket tillsammans med personalen och det skrattades och skojades så att förundrade och nyfikna barn kikade in genom köksdörren. Torbjörn bjöd på fantastiskt surdegsbröd och jag och Oliver dansade tokigt runt medan Maurice och Sara trummade på diverse kastruller och plåtar med slevar och skedar. Vi har jättekul! Som ni förstår så har vi kommit personalen mycket närmre vilket känns jättebra!

Barnen blir väldigt glada när jag besöker skolan vilket jag gör mer frekvent nu. Jag har varit med de minsta barnen (nursery school) en halv dag. De har sina klassrum i ett supervarmt plåtskjul men det verkade bara vara jag som svettades som en gris! Jag har även besökt lektioner i klass 4, 5 och 6 i skolan. Det är mycket intressant att sitta och observera lärare, vilket jag sällan får chans till att göra i Sverige. Då är det jag som står längst fram och har ett tjugotal observatörer framför mig. Jag anser att lärarna är duktiga och att klassrumsklimatet är glatt och mindre strikt än jag förväntat mig.

I lördags slaktade vi en get (alltså inte vi, vi var smått chockade åkskådare) för att få kött till middag. Detta gör man nästan varje lördag. Jag har fått frågan om vad det är man äter på barnhemmet och det ska jag självklart svara på!

Mellan kl. 10 och 11 får alla barn som bor på Phyllis och de barn som går i skolan gröt. Den serveras i muggar som de sedan diskar efteråt. Det finns ett schema så att det alltid är några som sköter disken. Mellan kl. 12 oc 13 äter alla barn lunch. De minsta får ris, majs och böner medan de äldre äter bara majs och böner. Vid kl. 19 äter barnhemsbarnen middag och då serveras ugali (en sorts hård gröt) med stekt kål. Detta äter vi varje dag! Man undrar ju om man får i sig allt man behöver? Tveksamt!

Tillbaka till geten! Ca ett tjugotal barn och djurskötaren James utförde slakten. Det krävdes många starka barnarmar för att hålla fast geten och Kim (en 15 årig kille) var den som skar av halsen. Det gick snabbt och var inte lika läskigt som jag hade föreställt mig. Sedan flådde man bort skinnet och tog hand om köttet. Vi fick en liten bit kött till ugalin och kålet på kvällen och det smakade gott! En nyfiken tanke! Varför är det så att det bara är killar som utför slakten (de tycker verkligen att det är spännande)? Är det så att flickorna inte får vara med eller faller det sig naturligt? Genus!!! Spännande!

Varje dag kl 16 när eleverna har Games på schemat (vilket är frivillig lek på skolans område) så kommer vi svenskar klivandes med diverse sportmaterial och spelar och leker med alla som vill. Vi har spelat fotboll, brännboll och basket. Det är väldigt uppskattat. I två dagar har vi spelat basket och då har vi även lyckats få med de stora och lite svårflirtade tjejerna att spela.

Nu till helgen ska vi på utflykt! Jag och Maragia har varit till Kabaraks universitet och pratat med en man som är ansvarig för användandet av deras pool. Vi satt i 3 timmar och förhandlade och fick till slut ett tillstånd som gör att Phyllis barn kan åka och bada där när det passar till ett bra pris. Det kändes jättebra när vi gick där ifrån. Nu kanske fler barn kan lära sig simma och framtida volontärer kan göra det till regelbundna utflykter på vissa helger! Tyvärr fick vi ett samtal dagen efter då samma man sa att priset vi kom överrens om inte gäller. Efter att ha pratat med styrelsen så gällde inte längre det pris vi kommit överrrens om. Vi betalar nu 50 shilling per barn vilket känns billigt i Sverige men omöjligt här. Vi kommer att gå och bada i alla fall eftersom vi redan har pratat med barnen om det. Men för att det ska kunna bli flera regelbundna utflykter krävs mer förhandling!

Tiden går väldigt snabbt, för snabbt! Det är bara ca 2 veckor kvar tills dess att jag lämnar Phyllis vilket känns ofattbart. Jag ska i alla fall lämna stället med stil, vi ska ha en jättefest! Jag, Oliver, Torbjörn och Maragia har redan börjat planera festen. Barnen ska få gå på restaurang (i matsalen) de ska bli serverade vid borden och få god mat. Vi ska baka bröd till alla och även försöka ge oss på att baka muffins. På kvällen blir det disco med snacks. Det kommer att bli en underbar kväll.

Oj vad jag skriver! Vill hälsa till alla mina goa vänner och elever där hemma. Hinner tänka mycket på er när jag hackar kål eller rensar böner.

Stor kram
Therese

P.S. Vi har fått två små valpar på Phyllis!

Oliver och Torbjön på games med barnen

Torbjörns goda surdegsbröd! Höjer frukostarna här till skyarna!

Skulle även lägga upp bilder från slakten och på elarbetet men tyvärr hade vi tekniska problem. Kommer nästa vecka istället!

torsdag 10 mars 2011

Brevskrivning och "sportday"

Hej igen!

Nu infinner sig nästan bara positiva och glada känslor. Det är lite läskigt med råttor i huset och krångligt med att hålla sig ren men utöver det är allt fantastiskt. Jag jobbar fortfarande hårt men har numera hjälp av två svenska killar: Torbjörn och Oliver. De är väldigt lättsamma och glada. De har kommit ner hit med mycket energi och humor vilket har varit ett fantastiskt tillskott till livet här på Phyllis!

Jag är så stolt över att jag har åkt hit, eftersom jag inte gjort något liknande tidigare. Jag har roligt och lär mig mycket nytt. Det är fantastiskt att prata engelska hela tiden (kommer att bli mycket bättre) och vi tre svenskar försöker även lära oss ord på swahili.

Helgen innan killarna kom så fick jag verkligen chansen att komma barnen närmre, under skoldagar är det mycket svårare då de år i skolan länge och har läxor att göra efter middagen. Nu fanns det tid att prata och leka.

Barnen går i "kyrkan" både på lördagar och söndagar. Jag frågade var kyrkan låg och det visade sig att de skapade sin egen kyrka i matsalen. Det finns ingen präst heller, utan en av tjejerna håller i det hela. Barnen går fram inför alla och sjunger och läser religösa texter. Några berättar även om upplevelser som de har varit med om. Detta var fantastiskt att bevittna. Jag förstod inte många ord men en sak är säker, dessa barn är fantastiska på att sjunga och dansa. De är modiga!

På söndagen tog jag fram de brev som mina elever i sverige har skrivit, barnen blev som tokiga och läste med härlig inlevelse. Som ni ser på bilden nedan så var det både stora som små som lockades till att läsa breven. Nästan alla barn har skrivit tillbaka. De är väldigt intresserade av att få en brevvän i Sverige. Nu ni, mina härliga elever i Orby kommer ni att få brevvänner!! Jag hoppas att ni har det bra, trots att eran tokiga lärare är ute på äventyr.

I tisdags var det "sportday" i Kampi ya Moto. De största barnen på Phyllis mötte barn ifrån andra skolor i volleyboll och fotboll. Vi sportglada svenskar följde glatt med. Både killar och tjejer kämpade väl och lyckades vinna över alla andra lag i fotboll. De var jätteduktiga.

Vi har många roliga planer som vi skulle vilja genomföra med barnen. Vi ska arrangera sa att de större barnen får komma iväg och simma. Universitetet i Kabarak har en pool dit vi kan gå. Vi kommer även att försöka baka bröd i den nya ugnen, blir spännande! Nu ska vi ut på stan och leta jäst!

Kwaheri (good bye)
Therese


Den röda jorden

Om man skulle vakna upp någon dag i gästhuset på barnhemmet och av någon anledning tvivla på att man faktiskt befinner sig i Kenya, finns det ett osvikligt tecken som omedelbart raderar alla tvivel. Det är inte myggnätet som hänger över en likt en skyddande ängel, ej heller tupparna som gal runt husknuten eller de avlägsna tjuten från barnen som är på väg till skolan. Nej, det är när man sätter sig upp och tar på sig sina byxor som man inser att man inte kommer öppna dörren och stirra ut över kullarna i Göteborg.

Mina arma jeans är nämligen inte ljusblå längre utan roströda. Det fina Kenyanska dammet tar sig in överallt, i ögonen, skorna och allehanda hudveck. Det hjälpte säkert inte heller att jag visade Maragia (socialarbetaren) hur man torrsimmar på det fett- och sottackta köksgolvet.

Men den som spiller för mycket tid på att vårda sina kläder har missat en stor del av poängen med att vara här. Det finns så mycket att se, göra och uppleva. Närmare 70 barn att lära känna, kål att hackas och majs att bära. Många fina stunder uppstår när man utför sysslor tillsammans med barnen. Igår köpte Maragia och Sammy fyra 90-kilossäckar med torkad majs från grannen och det föll på mig och barnen att frakta dem hem och uppför trappan in i förrådet. Trappstegen var den verkliga svårigheten och arbetsmiljöutskottet hade nog haft en del att säga till om. Men till slut var säckarna på plats och sex nöjda grabbar kunde high-fiva.

Jag har svårt för att lära mig namnen på alla barnen (Oliver är lite bättre och Therese superduktig). Har aldrig varit riktigt bra på namn, men det är lite extra svårt när det är så många. Men jag ska göra en ansträngning och kanske fota dem som vill medan de håller i namnlappar. Likväl känner jag att jag har fått god kontakt med många, även om jag trivs bättre med de lite äldre som är lättare att prata med. Vi spelar fotboll, schack och jag hjälper till med läxor. Ikväll har jag lovat läsa sagor för de som vill lyssna. Vi var också med på idrottsturningen i byn häromdagen. Där kände man sig lite utstirrad av barnen som inte gick på Phyllis, men det var verkligen en upplevelse.

Tekniken gör framsteg också här borta! Oliver och jag hjälpte under gårdagen till med att skruva ihop en lampa, som Sammy måste ha hittat i en tidsmaskin som fastnat mellan 70- och 90-talet. Oavsett hur lampan ser ut så känns det stort att elen snart anländer. Just nu grävs det för fullt mellan flickornas sovsal och djurinhängnaden. Det kommer att underlätta på så många sätt, inte minst barnens läxläsning. Till vår stora förtjusning hittade vi för övrigt en bakugn i köket. Personalen har visst inte koll på hur den används, men när väl det hindret är överstiget ska vi se om inte surdegskakorna kan komma till nytta. Jag ser fram emot att vara täckt i mjöl istället för damm.

Hälsningar
Torbjörn

torsdag 3 mars 2011

Läs om Oliver och Torbjörn som kommer till Phyllis på söndag

Hej Hej!

Okej, här påbörjas de texter som ger mig min absolut största läsarkrets någonsin. Pressen är påtaglig.

Om några dagar slår jag mig ner på planet (läs planen) som ska ta mig till Istanbul, Sharjah och Nairobi, med slutdestination ”Phyllis Memorial”. Jag är grymt taggad och den energi som tanken ger mig går knappt att hålla inne i min gigantiska kropp. Jag är på resa, på äventyr. Till havs!

Mitt namn är Oliver Hjort, 22 år, föredetta och blivande student. Hemmastadd i Malmö men uppvuxen i den lilla idylliska byn Torna Hällestad utanför Lund. Jag har alltid haft en stort otörstbart reseintresse, och det här blir min andra resa till Kenya. Den förra ägde rum år 2004/05. Jag har tidigare volontärjobbat i Vietnam, och de erfarenheterna tar jag med mig nu när jag landar i Kenya.

Jag reser tillsammans med den helt lysande Torbjörn Wästerlid, och i fyra månader kommer vi vara Filip och Fredrik, Helan och Halvan, Piff och Puff eller varför inte Musse Pigg och Långben. Det ska bli underbart.

Vi har dessutom en hel uppsjö av idéer som vi kan göra på ”Phyllis”, bland annat en del småbyggen och lekar. När de blir av kommer ni kunna läsa om dem här.

Stor kram tillsvidare.
Oliver


Tjena!

Det sägs att fantomen har tio tigrars styrka. Men nu, när det snart bara finns tio tigrar kvar i världen, borde man kanske byta ut tigern i det ordspråket mot exempelvis fiskmås. Jag tror att om tigern blev kvitt sitt rykte som skogens tuffing och istället sågs för vad den egentligen är, nämligen skogens ensamme stackare, skulle den kanske bli mindre attraktiv som badrumsmatta bredvid någons badkar.

Tänk om flickorna i väst istället gick runt i fiskmåstajts eller liknande fake dito? Dessutom kunde någon ta hand om måsöverskottet i Göteborg.

Torbjörn Wästerlid heter jag och på söndag lämnar jag London för Kenya. Vanligtvis håller jag till i Göteborg där jag läser på Chalmers, promenerar upp och ner för kullar och bakar bröd. Med mig till Phyllis har jag tre kakor torkad surdeg. Säg det inte till tullen bara.

Det ska bli intressant att se hur mjölet är där borta och att se hur jag reagerar när jag äntligen får sätta min fot på Kenyas röda jord. Ända sedan det blev bestämt att vi skulle få chansen att åka till Phyllis som volontärer har allt annat jag tagit mig för känts lite som i en dröm. Lite avlägset och meningslöst, på ett luddigt sätt. Nu ser jag fram emot att kliva tillbaka in i verkligheten. Jag är pepp som Johnny Depp:s Willy Wonka i Charlies chokladfabrik och hoppas kunna flytta berg, eller åtminstone små jordhögar.

”Fantomen har tio fiskmåsars styrka”

/Torbjörn

Therese skriver om sina första dagar och intrycken hon fått

Nu har jag kommit fram och spenderat mina första dagar på Phyllis, det är med blandade känslor som jag skriver mitt första inlägg. Det har varit en stor omställning från mitt bekväma liv hemma i Sverige till att komma hit där i stort sett allt är annorlunda.

Det var väldigt nervöst att resa själv och när bilen rullade in genom grindarna till barnhemmet hade jag riktigt hög puls. Jag blev mottagen med kramar av kvinnorna Maggie och Rachel och tog i hand med socialarbetaren Maragia och kocken Maurice. Utöver det så möttes jag av ca 70 nyfikna blickar från barnen. De hade precis haft besök och alla var samlade i matsalen. Jag blev visad till gästhuset och några av de äldre barnen var väldigt hjälpsamma, de bar mitt bagage.

Gästhuset består av två sovrum, ett vardagsrum och ett badrum. Trots att jag har det finaste boendet på Phyllis så slogs jag av att det är väldigt primitivt och enkelt. Det har tagit några dagar att vänja sig med att inte slå på kranen när jag ska tvätta händerna. Regnvatten finns i en behållare bredvid handfatet och det är där jag får ta vatten när jag ska tvätta händerna, diska eller spola i toletten. För en "pippinett" stockholmstjej så blev det lite av en chock. Men jag börjar få rutin på det hela nu.

Min personliga guide de här första dagarna har varit 16-åriga Beatrice. Hon har varit helt fantastisk! Beatrice och några andra av de äldre barnen har varit lediga från sina skolor och har därför varit hemma på Phyllis. Det har varit jättebra! Då de har haft tid att visa mig hur livet går till på barnhemmet. Jag har fått hacka mycket kål, och då menar jag mycket! Jag har lärt mig hur man pumpar vatten, en maskin som ser ut som en trampmaskin hemma på gymmet. Snacka om att jag kommer bli vältränad! Det är bara att hoppa upp på pedalerna och trampa!! Se bild längre ner. Därefter får man bära vatten vilket är riktigt tungt. Barnen här är jättestarka! Jag hjälper till i köket vid lunch och middag, då delar jag ut skedar och tallrikar till barnen.

Igår var jag och besökte skolan. Jag var med på en mattelektion för klass 5 (är som åk 4 hemma) och det var väldigt intressant. Skolbyggnaden är mycket enkel, väggarna mellan klassrummen är tunna och gjorda av någon form av papp. Vi kan inte snacka om ljudisolering här! Barnen sitter trångt i små enkla träbänkar. De sitter på en smal planka hela dagen. Jag hade träsmak i rumpan efter bara en halvtimme. Tänk att de sitter i dessa bänkar från 6.30 på morgonen till 16.00 på eftermiddagen. Helt otroligt! Det ni, mina elever på Orbyskolan! Det är långa skoladagar. Ni har det bra, ska ni veta! Dessutom så sitter de och gör läxor halva kvällen sedan.

Alla böcker är på engelska och i stort satt all undervisning sker på engelska. Jag är mycket imponerad! Det är verkligen välbildade och tålmodiga barn som jag umgås med. Jag kommer nog att spendera en hel del tid i skolan.

Det känns fantastiskt att komma in till stan idag och dricka lite kaffe och skriva om dessa upplevelser. En sak är säker, jag kommer aldrig att glömma allt jag upplever här.

Jag skriver snart igen!

Stor kram till alla fina elever på Orbyskolan, jag saknar er!

Kramar
Therese

Bröderna Joespeh och David pumpar vatten


Jag med några av barnen