Har nu varit tillbaka i Sverige i två veckor och skall försöka sammanfatta vad jag gjorde under mitt fem veckor långa besök. Det är inte lätt. Vart ska jag börja, små minnen dyker upp hela tiden och det är svårt att skriva något sammanhängande. Exempelvis tänker jag ofta på lilla John Kamau, 8 år, som kom till Phyllis i februari i år. Hur jag sitter i matsalen och tittar på tv med barnen och John ställer sig bredvid mig lite försynt. När jag lägger min arm runt hans axel är det som att trycka på en knapp. Genast greppar han tag i min hand och trycker den mot sig och sätter sig bredvid mig. Han sitter där och blir omfamnad och somnar slutligen i min famn. Pojken behöver ha så mycket närhet och jag gör mitt bästa för att ge honom det. Att lämna honom kändes extra tungt.
Ett annat barn som också ofta finns i mina tankar är Agnes, 11 år och hur svårt jag haft för att få kontakt med henne. Hon har varit på Phyllis alla tre gånger jag varit där och för varje gång har jag upplevt henne som allt mer tystlåten. Har jag försökt prata med henne har jag fått en sur blick tillbaka eller ett mycket knapphändigt svar. Hon är en tjej som helt enkelt inte öppnar upp sig för vem som helst. Men så gjorde vi en utflykt med Agnes, hennes syster Beth och tre andra barn från Phyllis. Utflykten gick till två internatskolor varav på den ena skolan studerar Agnes och Beths syster Maria på. Vi besökte även Thomsons Fall och det blev en heldagsutflykt för barnen. Efter denna utflykt var Agnes som förändrad, hon sken alltid upp som en sol när hon såg mig, skrev brev och tackade för utflykten, och jag kunde nu prata med henne hur lätt som helst. Det fanns inget stopp på hennes prat och det var som att öppna en kran, orden bara flödade ur henne och hon hade hur mycket som helst att berätta.
Alla barn på Phyllis har olika bakgrund och olika förutsättningar och det är inte lätt alla gånger hur man ska bete sig och agera med vissa av barnen. Med Agnes krävdes det helt enkelt en heldag där hon verkligen fick spendera tid med mig och känna att jag faktiskt är en ganska trevlig person som hon kunde prata med och lita på mig. Det värmer otroligt i hjärtat att hon gick från att blänga surt på mig till att skina som en sol så fort hon såg mig.
Utflykt till Thomsons Fall. Agnes längst fram i sällskap med Joel, Diba, Beth Paul och förre detta volontären Carl-Ola Annerfors
Ytterligare ett exempel, gymnasieleven Sammy som är hur snäll som helst och pratar mer än gärna med mig. Men endast om det bara är han och jag, var någon av hans jämnåriga vänner i närheten då gick det inte för sig att prata med mig. En dag skulle jag följa honom till Nakuru och den matatu som skulle ta honom till hans internatskola. Vi hann inte mer än sätta oss i matatun förrän han tog fram sitt block och bad om min adress så han kunde skriva brev till mig i Sverige. Då vet man att trots hans tuffa attityd när han umgicks med sina vänner gjorde jag trots allt intryck på honom.
Jag skulle kunna fylla på med hur många historier som helst, men väljer att avsluta med en fjärde om Paul, 16 år. Även han gymnasieelev, men boendes på Phyllis då han går på gymnasiet i Kampi ya Moto. För honom var det rätt tråkigt att vara på Phyllis under terminerna eftersom han var det enda äldre barnet där och inte hade några jämnåriga att prata med. Det blev att han och jag pratade mycket varje kväll om livet, framtiden, hans drömmar och att man skall vara tacksam för det man har. En dag följde jag med honom till sjukhuset då han hade problem med att andas. När vi skulle betala patientavgiften fick vi oss ett ordentligt skrattanfall. Mannen skulle skriva Pauls för- och efternamn på ett patientkort och Paul har tagit Jacintas efternamn Lahti. Mannen i luckan förstod inte hur han skulle stava det för han missade att ha med h:et. Paul sa då "iko" a och t. Iko betyder emellan på swahili, men mannen förstod inte utan trodde att Paul hette Paul Lati Iko. Så på hans patientkort står det nu Paul Lati Iko, dvs. Paul Lathi emellan. Det tyckte vi var väldigt roligt och jag skämdes lite när jag inte kunde sluta skratta framme vid luckan. Och så fnissade vi mycket åt det under hela hemvägen. Efter den incidenten kallade jag Paul allt som oftast för Iko! En ödmjukare människa än Paul har jag nog aldrig stött på och jag hoppas att allt kommer gå väl för honom i livet.
Vad betyder det då för barnen att gamla volontärer kommer tillbaka till Phyllis? Efter flera samtal med barnen är svaret att det betyder otroligt mycket för dem. Att åka tillbaka visar barnen att personen ifråga verkligen bryr sig om dem genuint. Under åren har det varit många svenskar som kommit och gått, genom att åka tillbaka visar du barnen att du genuint bryr dig om dem. Att de är viktiga för dig. De har skapat en relation till dig första gången du var där och genom att åka tillbaka visar du att du bryr dig och ni får tillfälle att bygga vidare på den relation ni skapade första gången du var där.
Så till alla er som någon gång har besökt Phyllis är mitt råd att om ni har möjlighet så åk tillbaka! Det ger så otroligt mycket tillbaka, inte bara till dig själv utan även till barnen. Jag kommer definitivt fortsätta åka tillbaka.
Caroline Nilsson
