fredag 18 juni 2010

Joakim berättar om sin första vecka på Phyllis

Jocke Österberg – Vecka 1

Det är nu en vecka sedan Joakim Hans Billy Österberg satte sig på ett plan på Kastrups flygplats. Destination: Kampi Ya Moto, Kenya.
Oj, helvete vad många intryck!
Jag vet inte var jag ska börja. Eller sluta.
Jag hade aldrig jobbat som volontär tidigare.
Jag hade aldrig varit i Afrika tidigare.
Jag hade aldrig varit den enda vita personen i ett afrikanskt samhälle tidigare.
För det är bara att konstatera, det är svårt att undgå att man är vit.
Musongo, musongo, musongo.
Under kaosresan från Nakuru till Nairobi så såg jag inte en enda vit person.
För vissa i Sverige kan det tyckas märkligt och kanske till och med lite förolämpande att så tydligt konstatera fakta.
Sån är inte jag.
Jag försöker att fronta varje frågetecken, missförstånd, fördom och dom med ett så öppet och ärligt sinne som jag kan. Och det verkar uppskattas hos de kenyanska briljanterna.
Igenkänningshumor är kanske det vi människor har allra närmst vårt hjärta och att på ett humoristiskt sätt highlighta the elephant in the room, musongon (vitingen) har hittills inte framkallat något annat än leenden hos de förtrollande glada och leende afrikanerna.
Jag har varit här knappt en vecka nu.
Inget rinnande vatten, ingen fungerande toalett, ugali till middag varje kväll, vedhuggning, kolhackning, vattenpumpning, städning, diskning.
Tough as hell. Rewarding as hell.
Tack vare barnen.
Obeskrivligt inspirerande och energigivande.
Förutsättningarna borde göra dem ledsna då och då. De borde tvivla, tveka, vara rädda.
Det struntar de i. De är modiga, nyfikna och glada.
Varje kväll efter middagen läser jag saga för pojkarna.
25 blixtstilla, knäpptysta boys lyssnar ivrigt på Tummelisa.
Xbox, internet, playstation, dvd, facebook… Kommentarer överflödiga.
Efter bara en vecka så uppskattar jag det vi har i Sverige så ofantligt mycket mer och då ska jag vara här 10 veckor till.
På måndag börjar jag träna skollaget i fotboll. 22 talangfulla och oerhört entusiastiska och talangfulla fotbollspelare som på grund av sin bakgrund saknar många fundamentala saker i sitt fotbollspelande.
Jag ska försöka lära dem ett och annat.
Avslutningsvis så vill jag att ni lär känna Maurice.
Han gör allt. Och lite till. Och så allt.
Han är verkligen en freaking superhero.
Lagar och serverar mat, hugger ved, rensar majs, det slutar aldrig.
Efter 14-15 timmars stenhårt slit när han precis har serverat ugali och cabbage (kol) till de 104 kidsen vid halv åtta häromdan och de är klara så sätter han sig bredvid mig på träbänken i köket med världens största leende. Jag börjar skratta. Han börjar skratta. Jag frågar:
– Vad är det bästa med att jobba här, Maurice?
Han tittar ner i golvet. Funderar. Ler.
– Att se alla barnen bli mätta. Varje dag. Det gör mig så glad i hjärtat.
Och så levererar han det största garvet man kan tänka.
Jag ska vara här tio veckor till.
Thank God for that.
/ Jocke

ps. Eva-Lena och Joanna hälsar att de också har det bra.

tisdag 8 juni 2010

Om några dagar åker Joanna och Eva - Lena till Phyllis!

Hej!

Den 11 juni ska Joanna och Eva-Lena åka till Phyllis Memorial och stanna i nästan två månader. Vi är i genomsnitt 26 år och läser på sjuksköterskeprogrammet, med bara en termin kvar innan vi är fullfjädrade sjuksköterskor. Vi bor båda i Göteborg, fast Eva-Lena hittas med jämna mellanrum någonstans i Spanien.

Vi blev kompisar redan första dagen på utbildningen, med gemensamma intressen i sånt som mänskliga rättigheter, träsmycken och goda kakor. På barnhemmet vill vi såklart kunna få användning av all omsorg och vårdkunskap vi lärt oss, men skulle turen infinna sig och alla är friska och pigga kan vi istället lära vidare det vi kan för den dagen det kan behövas. Joanna är en entusiastisk fridykare och vi skulle med glädje vilja fortsätta med det simprojekt som den tidigare volontären Malin startade upp.

Den allmänna känslan är att hur vi än förbereder oss kommer vi kanske aldrig vara förberedda nog, det är kanske ändå det som gör det till ett riktigt äventyr!

På återseende,
Eva-Lena och Joanna

tisdag 1 juni 2010

Ny volontär på väg ned - Träffa Joakim från Malmö/Piteå!

Hej!
Jocke Österberg här.
Jag ska åka till barnhemmet 10 juni!
Helvete vilket äventyr det ska bli, jag är så otroligt laddad!
Vem är då Jocke?
Jag är en 26-årig kille från Malmö som älskar fotboll, Zlatan och roliga saker.
Typ.
Jag har precis studerat färdigt min journalistikutbildning.
Jag ville först bli sportjournalist men det senaste året har jag hållt på med stand-up comedy. Var jag tar vägen i slutändan får framtiden utvisa.
Just nu är jag redo för att utforska omfamna världen och barnhemmet som är första stoppet.
Jag har fotbollen i blodet och det kommer att vara mitt main massion under mina tre sommarmånader i Kenya.
Spela fotboll, använda fotbollen som internationellt språk och pedagogiskt instrument. Fotbollen är den ultimata symbolen för det gränslösa i vår underbara värld. Alla kan spela, alla kan vinna.
Jag tror nog att jag kommer att komma med lite annorlunda influenser till barnhemmet än vad de är vana vid.
Jag är bestämd och ambitiös.
Detta är inte tre månaders semester.
Kidsen ska få lära känna mig, lära sig av mig, respektera mig men framför allt ha fantastiskt kul med mig!
Jag kommer åka därifrån som en bättre människa, förhoppningsvis kommer jag att ha lämnat något avtryck hos kidsen.
Jag kommer bl.a att ha med mig 10 fotbollar.
Jag kommer att berätta mer och mer för var vecka som går.
Joga bonito.
Jocke