fredag 29 januari 2010

Brunnborrning och barnhem

Hej!
Nu har det gått en tid och vi arbetar vidare med att söka kontakt med vattenexperter och kunniga samt kontakta hydrologer. Vi har även fått flera ’heta spår’ och en man från Australien, Ralph, har blivit en av våra kontaktpersoner då han är väldigt kunnig inom området. Han, tillsammans med sin fru May, driver ett annat barnhem inte så långt härifrån och det kändes skönt att träffa dem och se att det är möjligt att få ett bra pris på en brunn till barnhemmet och sedan kunna bygga ett trädgårdsland där vi kan odla ännu mer, som de gjort. De odlar även blommor som de säljer och får en inkomst därifrån. För med en brunn så kan vi utöka våra grödor och kanske sälja till byborna runt omkring, och vi kan även sälja vatten så att folk får rent dricksvatten. Vårt nästa mål är att kontakta Rotary i Nakuru för att diskutera möjligheten att de kan hjälpa oss få dit experter och se hur djupt vi måste borra och se om de kan hjälpa till med sponsringen av brunnen tillsammans med Rotary i Sverige. Detta ska ske lite senare i veckan och jag kommer att berätta hur det gick. VI har även fått en del heta tips från Svergie med kontakter och idéer – så stort tack till dem och dessa ska vi helt klart kolla upp! Vi inser att det kommer att kosta en hel del att få borra denna brunn och att vägen dit verkligen inte är spikrak. Det är så många faktorer som spelar in tex hur djupt ned vattnet är, vilken typ av jord eller bergart vattnet är vid för då kanske det är giftigt eller har för mycket fluor i sig som missfärgar tänderna, om vattnet är i en ficka eller om det är i en grop, osv. Men brunnar byggs hela tiden så jag ser inte varför inte vi skulle kunna få vatten. Jag kommer att hålla er uppdaterade!
Paret som driver ett barnhem har jag och Sabine besökt. De har sitt barnhem utanför Njoro, som ligger 12 km från Nakuru. De har ca 170 barn, nästan 180, men dessa barn är utspridda på en mark som kanske är 5 gånger så stor som vår. Vår är 8 acre som är 32 000 kvadrat meter och deras måste då vara..hhm ni får räkna ut det jag saknar miniräknare. :) Men för att sammanfatta besöket så var där rent och fint, husen var målade och indelade i små rum så de stora kunde stanna uppe längre, vilket även vi hoppas kunna göra i framtiden. Barnen på barnhemmet skrattade och lekte samt kom fram och ville leka hela tiden, vilket är ett gott tecken på att de mår bra. De hade även bebisar där och de verkade må bra de med. Hela området var grönt och mycket att röra sig på, så det kändes inte som att där var så många barn. Paret Ralph och May var också mycket gulliga och trevliga och både jag och Sabine lämnade besöket med en positiv och bra känsla. En annan anledning till denna varma känsla var att vi samma dag hade letat reda på deras dotter i deras kafé i Nakuru, Guava Café, som vi rekommenderar starkt för nedkommande volontärer och besökare, och dottern Daniella sa att vi kunde komma redan samma dag, det var öppet för besök för alla! Det betyder att de inte försöker dölja något och det känns jättebra. Annars är standarden att man måste boka in ett besök på kenyanska barnhem, kanske för att de vill dölja ett och annat. Så för att runda av så hoppas vi på ett samarbete med detta barnhem i framtiden. Där kan vi byta erfarenheter, kunskap, information och om vi har fullt då ett barn kommer så kanske de kan ta hand om detta barn. Vi väntar nu spänt på att de ska komma ned och besöka vårt barnhem så vi får se vad de tycker om oss.
Varma hälsningar från Cecilia

onsdag 27 januari 2010

Jambo!

Nu har jag varit här ett tag och jag blir bara mer och mer fäst vid mitt ’hem’. Varje morgon känns som att vakna upp till en svensk sommardag och jag stortrivs i solen. Jag har även hunnit prata med många av barnen och framförallt några av de äldre som väntar på att få sina resultat till High School, där deras intag till skolan är beroende av deras betyg. Bland annat är det Joseph som avvaktar sina betyg men har är lugn inför detta och tror på sig själv. Han var position 9 i sin klass, av ung. 15 och han tror att han kommer att komma in på S:t Gabriel utanför Nakuru som ju inte är så långt härifrån och ska vara en bra skola. Jag frågar lite vidare om hans framtidsplaner och han berättar att han siktar högt. Han vill bli soldat, en FN-soldat då han vill hjälpa till att frambringa fred i de afrikanska länderna då de krigar så mycket. Bland annat är det Uganda, Somalia, Etiopien, Sudan, Burundi och Rwanda som ligger i närheten som alla har konflikter och/eller krig eller har varit hårt drabbade av det nyligen, så all hjälp behövs. Även Kenya drabbades av konflikter med våld och mord till följd efter valet 2007/2008. Även nu är det prat om att konflikten kommer att blossa upp igen vid nästa val 2012. Men Joseph han är en artig och vältalig ung man och hans engelska väldigt bra och jag känner att han kommer att gå mycket långt. Han är även en del av den största syskonskaran på barnhemmet, där hans 6 yngre syskon kommer att vara kvar då han går vidare till High School, och han vill vara en god förebild för dem. Joseph är även en av de mest framåt av barnen och han höll bland annat i sångstunden i lördags där han själv uppträdde. Att han är intresserad av musik och dans är tydligt men han verkar känna att det inte är något man kan satsa på då det är för osäkert. Vi alla stöttar honom allt vi kan i det han företar sig och vi tror han kommer att lyckas!
Joshua vår granne, även han en färgstark man, kom som vanligt och hälsade mig välkommen. Han är byäldste och vår vän. Han berättade att jag nu är en del av hans familj och det gjorde mig jätteglad. Jag finns i hans hjärta brukar han säga :). Joshua är en stark man men han börjar bli gammal, han är 80+!, och även han har drabbats hårt av torkan. Det är jobbigt för att vi känner att vi äter gott här nere och barnen har det mesta de behöver. Vi kan njuta av stabilitet och matsäkerhet, medans vår vän och granne svälter. Han berättade att han ibland inte äter något utan ger den mat som finns till sina barnbarn som bor med honom, men även de får gå hungriga ibland. Då ryckte Jacinta in och bestämde att barnen, ca 6 stycken, får komma till barnhemmet på morgonen och få frukost och få ett stort mål mat på kvällen. Det kändes helt rätt. Tyvärr är det kanske bara en liten insats men de slipper gå hungriga i alla fall, dock är det många fler i området, och i hela Kenya som lider stort av torkan. Det har förvisso regnat lite nyligen och över julen kom också en del regn, så vi hoppas på att 2010 är året då regnet kom tillbaka till Kenya.
Må väl. Varma hälsningar från Cecilia

söndag 24 januari 2010

Volontärsamordnare Cecilia på plats på barnhemmet!

Hej
Nu är jag på barnhemmet och har varit här i dagarna tre och här har hänt mycket. Bland annat har Safaricom – Kenyas mobila telefonnätverk – kommit så långt att de har fått mobilt bredband! Gissa om det första vi köpte var ett sånt! Så nu kan jag skriva detta inlägg från barnhemmet, en tidigare omöjlighet. Vi har även fått en generator som drivs på bensin vilket gör att jag kan ladda min dator efter detta inlägg. Helt fantastiskt men något vi tar för givet där hemma. Faktum är att vi behöver numera sällan åka in till storstan för att ladda mobilen och kameran och detta innebär att vi såklart kan spendera mer tid med barnen. På tal om dem så var det en helt underbar känsla då vi kom in genom grindarna – barnen kände igen mig! Trodde jag inte faktisk och jag märkte verkligen hur mycket det betyder för dem att man kommer tillbaka. Att jag tyckte så mycket om dem att jag valde att ännu en gång flyga ned till dem. Det märks väldigt tydligt att det är enormt viktigt för barnen – att man kommer tillbaka, framförallt om man har sagt att man ska göra det, och det hade jag. Så det var egentligen bara att hålla mina löften. Till och med de minsta barnen, Mary, Jacinta och Shepkor, kom ihåg mig! Förra året fick jag truga till mig en kram men nu så kommer de självmant och lägger sig i min famn på kvällarna. I förrgår kväll låg jag i en av flickornas säng och barnen låg och satt runt omkring och i min famn och jag bara mös. Jag vet att många säger det men jag måste nog säga det jag med – det kändes som att jag kom hem till min storfamilj. Så nu har jag en i Sverige och en i Kenya. Man kan aldrig ha för många dock! Och lille Njoro som förra året var så liten och blyg och alltid sprang iväg då man försökte krama honom söker nu min blick och vi har små hemlisar med varandra. Igår kväll i mörkaste mörker försökte han till och med att skrämma mig, dock hörde jag små tassande fotsteg så jag blev som tur inte rädd, men det tror han att jag blev – jag är en bra skådespelerska! Igår var det sång och dans med TV tittande som avslutning. För dem av er som inte hört så har vi fått en TV! Den drivs av generatorn och har blivit ett välkommet inslag på lördagskvällen. Sången försökte sjunga med i men då det är på Swahili så gick inte det så bra, istället fick jag fokusera på dansen. Jag blev dock fokuset för kvällen då jag körde mina egna moves då jag inte är lika bra som barnen på att dansa och istället för att sång blev det skratt. Ja, man får ju bjuda till det lite. Filmen var en skiva med en komiker från Nigeria. Jag förstod ingenting och inte heller Sabine. Istället funderar jag på att leta reda på Lejonkungen så vi kan se en tecknad film som vi alla kan uppskatta. Den är ju även gjord med bakgrund i Tanzania/Kenya med de kända orden ’Hakuna Matata’ – inga problem som ju är Swahili och det som barnen pratar. Det bör ju vara hakuna matata att hitta den filmen här tänker jag!
Idag ska vi, jag och två volontärer som också är här Emma och Sofia, gå in till byn Kampi ya Moto som organisationen fått sitt namn ifrån. Där brukar vi bjuda barnen på läsk och en bulle. Nästa vecka ska Emma och Sofia ta nästa kull barn så att alla får komma iväg. Vägen dit med dess utsikt är mycket vacker och jag ser verkligen fram emot vår march. Det blir också ett bra tillfälle att prata med barnen en och en då det nu blir så att man pratar med många samtidigt.
Kwaheri från Cecilia

onsdag 13 januari 2010

Byggkillarna från Kattegatt-gymnasiet berättar om sin resa

Vår tid på Phyllis Memorial Children’s Home


Det har gått ungefär 2 månader sen vi kom hem från Kenya och när vi tänker tillbaka på vår tid på Phyllis Memorial Children's Home kan vi inget annat än längta tillbaka.
Om drygt en vecka anländer delar av den kenyanska byggskolan till Sverige för att ser hur vi har det och vi ska göra vårt bästa för att se till att deras vistelse blir lika händelserik och uppskattad som vår tid var hos er.

Byggskolan på Kattegattgymnasiet i Halmstad har under många år åkt på liknade projekt runt om i världen och för två år sen påbörjades samarbetet med Phyllis och i år var det vår årskurs tur att åka. Resan skulle vara i två veckor och målet var att bygga ett hus som skulle inrymma bibliotek, sjukstuga och administrationsrum.
Den 8:e oktober började vår resa, mycket förberedelser hade gjorts och det var skönt när vi äntligen kom iväg.

Resan tog långt tid men på eftermiddagen den 9:e oktober var vi framme, vi mottogs hjärtligt och kände oss välkomna direkt. De första sju dagarna var avsatta för byggandet av huset och den andra veckan för sightseeing och besök på den kenyanska byggskolan.

Byggandet gick bättre än vad vi hade förväntat oss, vi murade upp sju av nio skift, gjorde klart alla takstolar och all armering med god hjälp utav våra kenyanska kollegier som även ska färdigställa bygget.

Hoppas ni har det bra därnere och är nöjda med vårt jobb, det var ett äventyr vi aldrig kommer att glömma.

Mvh
Fredrik, Urban, Rasmus, Karin, Viktor, Fredrik, Joakim, Philip, David och Samuel




Killarna med barnen på barnhemmet






Killarna samarbetade med en byggskola i Nakuru, Kenya. På bild ses två av eleverna från vardera skola



Bygga, bygga, bygga! Huset ska bli sjukstuga, bibliotek och administrationslokal till personalen.

måndag 11 januari 2010

Nu är det dax igen - Cecilia, volontärsamordnare för Phyllis Memorial, åker ned igen!

Nu är det dags för mig att åka tillbaka till mitt älskade barnhem! Jag heter Cecilia och jag är för närvarande aktiv inom Kampi ya Motos barn och volontärsamordnare, men även jag längtar efter barnen och har nu fått chansen att åter besöka dem. Jag åker den 20:e januari vilket är väldigt snart och jag har turen att få åka ned med Sabine Gartner, som är en av föreståndarna för barnhemmet. Jag var på barnhemmet för ca 1 år sedan och då var jag där tillsammans med Elna Fredriksson, nuvarande faddersamordnare, och vi hade jätteskoj. Vi lekte och pärlade med barnen, rensade ris och umgicks med personalen. Vi satte upp klädlinor, städade sovsalar och hjälpte till i skolan bland mycket annat. Allt var så spännande och nytt, men nu känns det som att komma tillbaka till sin egna STORA familj. Mitt fadderbarn väntar på mig har hon berättat och det ska bli extra roligt att besöka henne och se hur det har gått under året. Vi har mycket att ta igen. Jag längtar även efter att se om de minsta barnen kommer ihåg mig – jag hoppas det!

Denna resa kommer att bli lite annorlunda, jag kommer som sagt att åka med Sabine och tillsammans ska vi se hur mycket det kan kosta att borra en brunn på barnhemmet, vad ett nytt hus till personalen kan kosta, om vi kan bygga nya toaletter med mera. Två av våra volontärer som snart ska åka ned, Emma och Sofia, har också fått en stor summa från Rotary i Gävle att spendera på barnhemmet och tillsammans ska vi fundera ut hur vi bäst kan använda dessa. Ett förslag är att fylla vårt nya bibliotek med massor av böcker och material, och förhoppningsvis kommer det att bli så!

Vi hörs av snart igen!

Vänliga hälsningar Cecilia Schubert